Våga erkänna!

Jag shippar Anthony och Austen! Känns som Draco är som Grumpy Cat hela tiden… xD

Jag är fortfarande superlycklig över att det är Austhony!!!!!!! Austen måste fatta att hon gjorde rätt, hon och Anthony passar ju perfekt ihop!!! De är bara så gulliga tsm! Det här är en av mina favortitfanfics och varje gång jag ser att det hänt ngt i den här tråden så hoppar mitt hjärta över/slår ett extra slag!!!!! Jag tycker verkligen att du skriver bra johhana!

Hoppas nu att Draco inser att han måste kämpa för att vinna Austen..
Sjukt bra kapitel. Och håller med ovanstående att när denna tråd uppdateras blir man sååå lycklig! Min absoluta favorit ff just nu.

Åh har längtat efter detta kapitlet så sjukt mycket att du inte skulle tro mig om jag sa det. ^_^
Eftersom jag är nykär så läste jag detta kapitel på precis samma sätt som Austen måste ha känt sig. Men ändå.
Första kärleken. #Draco är ändå något man verkligen vill ha.
Om nu #första #kärleken försöker att få en så ger man typ upp. Man tar emot den där kyssen även om man tycker om någon annan och man försöker förneka känslorna och sen så blir det första kärleken ett par år senare ändå.

Det är typ min perfekta dröm. HAHA.

#DRAUSTEN ♥


Åh btw så vill jag ha mer. Väldigt snart. Saknar kapitel som kommer ofta. :3 ♥

Kapitel 23
Vi sitter vid ett rektangulärt i biblioteket. Idag är en av de få gånger som jag faktiskt fått med mig alla till biblioteket. Det verkar som att F.U.T.T har fått dem att bli lite mer studiemotiverade. Men jag som, till skillnad från de andra, spenderat nästan varje kväll sedan vi kom tillbaka från jullovet för en vecka sedan, har lagt skolböckerna åt sidan för en stund.
- Vad är det du läser egentligen? Jag känner inte igen den. Är det en trollkarlsbok? frågar Daphne.
Jag skakar på huvudet och vänder blad.
- Det är en mugglarbok. Anthony tyckte att jag skulle läsa den. Det är hans favorit.
- Vad heter den?
Jag vet att Blaise inte bryr sig men jag antar att han tar varje chans han kan till att slippa plugga.
- Rapunzel. Namnet låter väldigt barnsligt men än så länge så är den faktiskt väldigt bra. Det handlar om en tjej med jättelångt hår som är instängd i ett högt torn och vaktas utav en gammal häxa. En dag kommer det en prins och ser henne i fönstret. Han blir förälskad, säger jag.
Mina vänner ser allt annat än roade ut. De ger mig en frågande blick och jag suckar.
- Glömde jag berätta att det slutar med att prinsen faller ner bland en massa törnen och blir blind på båda ögonen?
Killarna gillar nickande, jag antar att de föredrar blodiga saker, men Daphne ser fortfarande frågande ut.
- Vänta, har du redan läst slutet?
Jag nickar sakta och biter mig i läppen.
- Det här är tredje gången som jag läser den, erkänner jag. Kom igen! Se inte så där på mig. Det här är min pojkväns favorit bok. Jag måste kunna den utantill och innantill.
Daphne himlar med ögonen men återgår till sin trolldrycksbok. Efter ett par minuter i tystnad tittar Blaise sig omkring och slår plötsligt till Draco på armen.
- Aj, vad var det där nödvändigt för?
Men Blaise svarar inte. Han bara nickar mot någonting framför honom. Vi följer alla hans blick och jag ger ifrån mig en inre suck. Harry, Ron och Hermione har precis slagit sig ner vid ett bord längre bort. De märker inte att de blir iakttagna utav sex stycken elever ifrån Slytherin.
- Har du hört något mer? frågar Daphne nyfiket.
Hon behöver inte ens nämna vad hon pratar om. Vi alla vet att hon menar vem den okända tjejen i uggletornet var. Däremot vet ingen av mina vänner att jag vet dem hon var. Men det är någonting som jag aldrig kommer avslöja. Blaise skakar på huvudet.
- Vem det än var så har hon inte visat sig.
Jag tittar på trion från Gryffindor. Harry och Hermione sitter mittemot varandra och Ron sitter emellan dem kan man säga. Bara på så här långt håll kan jag se att någonting är fel mellan dem. Det här är inte personerna som jag såg uppe i uggletornet.
- Vänta…Tänk om tjejen var Granger, säger Crabbe plötsligt.
Hela jag fryser till is. Vad sa han? Vad kommer de andra säga? Till min lättnad så börjar de, inklusive Crabbe, att skratta.
- Ja visst. Varför inte. Potter och Granger? Det lär nog aldrig hända, skrattar Blaise. Eller vad säger du Draco?
Draco, som skrattar för första gången på väldigt länge, skakar på huvudet.
- Dagens skämt. Fan Crabbe, du gjorde min dag.
Återigen ger jag ifrån mig en inre suck. Jag plockar upp min bok igen. Utan att ens kolla åt hans håll så ser jag att Draco tittar på mig för en stund. Jag vet till och med vad han tänker. Han tror fortfarande att det var jag där uppe i tornet med Harry. Daphne slår igen sin bok.
- Nu ger jag upp. Vem följer med till sällskapsrummet? frågar hon.
Blaise, Crabbe och Goyle följer hennes exempel.
- Jag stannar. Anthony nämnde någonting om att han kanske skulle komma hit, säger jag och vänder blad.
Då är det bara Draco kvar. Han grimaserar.
- Jag måste plugga. Pappa blir knappast glad om jag får under A på F.U.T.T.
Våra vänner plockar ihop sina saker och lämnar oss ensamma. Han läser i sin bok och jag läser i min. Inte ett ord yttrar vi. Man kan nog knappast tro att vi varit vänner i sju år. Man kan knappt tror att vi är vänner alls. Draco harklar sig.
- Vet han?
- Vad pratar du om?
- Vet din pojkvän att du har en annan?
Jag lägger ifrån mig boken.
- Draco, det var inte jag. Jag trodde att vi redan haft den diskussionen, säger jag.
- Vi avslutade den aldrig. Du kanske har glömt men annat kom i vägen.
Jag blinkar. Han pratar om kyssen.
- Jag har inte glömt. Och innan du tänker fråga, så ja, Anthony vet om kyssen. Innan vi blev tillsammans så berättade jag för honom att jag kysst en annan kille. Jag sa inte vem men jag var ärlig, säger jag.
Min röst skakar. Mina händer skakar. Draco ger ifrån sig en suck.
- Jag tror att jag struntar i att plugga något mer, säger han och ställer sig upp.
Jag öppnar munnen för att säga någonting som kan göra stämningen mellan oss bättre men innan jag hinner yttra en endaste stavelse så har han tagit sina saker och försvunnit. Med en tung suck slänger jag ifrån mig min bok. Smällen blir högre än väntat, så de elever sitter i biblioteket tittar sig omkring och ger mig frågande blickar. Med en ursäktande min plockar jag upp boken igen och fortsätter att läsa, den här gången med generade kinder.
- Du verkar lite irriterad.
Jag böjer bak huvudet och ser hur Hermione står bakom mig. Hon sätter sig ner på stolen intill mig.
- Problem?
- Draco. På sistone så har vi bråkat, vi har varit osams och jag vet inte riktigt varför. Jag är bara trött på det, säger jag.
Hermione ler ett snett leende och lägger sitt huvud på sned så att hennes bruna lockar faller ner för hennes axel och arm.
- Det kan inte ha något att göra med att du varit kär i Draco i flera år och nu är tillsammans med någon annan?
Jag blinkar.
- Vad menar du?
Hon tar ett djupt andetag.
- Vad jag menar är att Draco kanske har haft samma känslor för dig och nu när du helt plötsligt fått känslor för någon annan så kanske han blir upprörd.
Hermione hinner knappt avsluta meningen innan jag börjar skratta.
- Skulle Draco vara kär i mig? Förlåt, att jag skrattar men det är ganska uppenbart att du inte känner Draco så som jag gör. Draco är inte någon som blir kär. Jag vet inte riktigt vad han kände för Pansy, men jag är helt säker på att det inte var kärlek. Hormoner kanske men inte kärlek, säger jag.
- Visst, om du säger så! säger Hermione och håller upp sina händer i en skyddande gest.
Jag suckar och lutar mig bakåt.
- Förlåt. Det var inte meningen att snäsa åt dig. Jag antar att det är lite rörigt. Men nog pratat om mig. Hur är det själv? Hur går det med dig och, ja du vet.
- Bra. Bara bra. Inga problem alls, svarar Hermione.
- Så, jag antar att det innebär att ni håller en väldigt låg profil?
Hon nickar.
- Det kan man säga.
Vad det än är Hermione försöker säga så förstår jag det inte. Hon märker detta och tar ett djupt andetag.
- Vi har avslutat vad det nu var vi hade, säger Hermione. Det är slut Austen.
Hennes ord gör mig stum. De som verkade vara så förälskade.
- Är det på grund av att någon nästan såg er?
Hermione tittar på mig.
- Jag vill inte prata om det Austen. Det är slut. Låt oss bara lämna det där.
Jag nickar sakta.
- Självklart.
Hon ler och lägger en hand på min axel. Efter att ha gett den en vänlig klämning som avsked reser hon sig upp och blir den andra personen som lämnar mig ensam vid det här bordet. När jag tänker på blicken hon hade när hon berättade att det var slut mellan henne och Harry får minnet mig att känna hur det hugger i mitt hjärta. Hon gillar honom verkligen. Kanske till och med älskar. Jag vet inte riktigt vad Hermione känner eller har känt. Allt jag vet är att jag inte skulle byta flera galleoner mot att vara i hennes skor just nu. Hjärtesorg är ingenting som man strävar efter att få uppleva.
_______________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera!

Skönt att draco och austen äntligen pratade! Jag har börjat shippa drausten.
Awesome kapitel!

Sååå bra! Älskar verkligen den här ff:en ♥

Kapitel 24
Att hålla honom i handen när vi går fram genom de långa och lite dystra korridorerna får mig att inte kunna sluta le. Dessa leenden jag ler när jag är i närheten av Anthony gör att jag börjar få ständig värk i min underkäke. Men det är det värt.
- Har du hört det som sägs om Harry? frågar han.
Jag nickar.
- Visst är det hemskt? Att någon sprider sådana rykten. Jag förstår inte vad som får folk att göra det, säger Anthony.
Om han bara visste att ryktet var sant. Eller ja, inte längre i alla fall.
- Jag menar, Harry är en underbar person. DA är ett jättebra exempel på det.
DA? Jag ger min pojkvän en frågande min och en svag rodnad lägger sig på hans kinder.
- Jag glömde att du går i Slytherin. Ni var de enda som inte var med i DA. Ni skapade till och med Inkvisitorspatrullen för att stoppa oss.
- Rättelse; mina vänner var med i Inkvisitorspatrullen. Jag är den snälla tjejen ifrån Slytherin, säger jag och påminner honom om mitt ”smeknamn”.
Anthony ler.
- Det är därför jag gillar dig, säger han och ger mig en kyss.
- Vad bra. För jag gillar dig också, säger jag.
Han skrattar. Längre fram, runt hörnet dyker Terry och Michael upp. De lyser upp när de får syn på oss.
- Ser man på. Det lyckliga paret är ute på en eftermiddags promenad, säger Terry och stoppar händerna i sina byxfickor.
- Du är bara avundsjuk Terry, säger Anthony och ger sin bästa vän en överlägsen min.
Terry himlar med ögonen och tittar på mig.
- Jag hyllar dig Austen som orkar stå ut med honom. Jag och Michael har tyvärr inget val men du har fortfarande chansen att sticka, säger han skämtsamt.
Jag ler och lutar mig mot Anthony.
- Tack men jag tror att jag stannar kvar hos honom.
Terry suckar överdrivet och skakar på huvudet.
- Det är ditt val, säger han dramatiskt.
Vi skrattar.
- Vart är ni påväg? frågar Anthony.
- Tornet. Det är final. Padma mot Kevin, säger Michael.
- Åh, det hade jag helt glömt bort! säger Anthony.
Jag förstår ingenting.
- Vad pratar ni om?
De tre killarna ser plötsligt lite generade ut.
- Det är final i trollkarlsschack. Vi brukar tillbringa kvällarna med att ha en turnering, svarar Anthony.
Han svarar med röst som avslöjar rädslan över att jag ska börja skratta åt honom eller gå därifrån med orden ”Vilken tönt”. Anthony kanske ser tuff ut men innerst inne så är han en riktig mjukis.
- Åh, vad roligt! Jag skulle gärna följa med er men jag jag tillhör fel färg, säger jag och klappar på mitt gröna Slytherin emblem som sitter fast på min svarta kappa.
- Ska du med Anthony? Eller ska du umgås med Austen en stund till? frågar Michael.
Jag tittar upp på Anthony, som tittar ner på mig. Med himlande ögon ger jag honom en puss på kinden.
- Gå! Följ med dina vänner. Vi träffas ju imorgon igen.
- Är du säker? frågar han.
- Såklart, svarar jag.
Anthony lägger sina händer på mina kinder och ger mig en kyss som får mig att bli alldeles snurrig.
- Du är bäst, säger han och följer med sina vänner.
Jag står leende kvar. Ja, jag är nog det.
- Vart skulle Anthony?
Till min förvåning så står Draco en bit bort. Han har, precis som Terry hade, händerna i framfickorna på sina byxor och Draco som är ganska lång ser ut att vara lite framåt böjd, precis som om han skäms över någonting.
- Eh, det är final i trollkarlsschack i Ravenclawtornet, svamlar jag fram.
- Spännande, säger han.
Vi har inte pratat sedan han lämnade biblioteket för två dagar sedan, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Någonting som jag verkar dela med Draco.
- Jag har blivit tillsammans med Pansy igen.
Där ser man.
- Åh, jaha. Grattis, eller något. Vad man nu säger.
- Ja, jag tänkte att det var bäst så, säger han och tar ett djupt andetag.
- Ja, kanske det. Men har du, ja alltså, vet hon om..
Han spärrar upp ögonen och skakar på huvudet.
- Gud nej. Pansy är inte lika förstående som Anthony verkar vara. Om jag berättade att jag kysst någon annan så skulle hon ha halshuggit mig med en gång. Dessutom, vad tjänar det till att jag berättar för henne? Kyssen betydde ju ändå ingenting. Den var bara en effekt av vårt bråk. Eller har jag fel? frågar Draco.
Jag sväljer och skakar på huvudet.
- Nej, du har rätt. Kyssen betydde ingenting.
- Vad bra att vi är överens, säger han.
Sen är det tyst igen.
- Jag är på väg till sällskapsrummet. Ska du med? Det kanske inte pågår någon final i trollkarlsschack men jag är säker på att vi kan hitta på något minst lika spännande att göra. Blaise pratade någonting om att lura i en förstaklassare näsblodsnougat, säger Draco.
Jag ler.
- Visst, jag följer med.
Sida vid sida går vi genom slottet. Jag känner hur en tung börda lämnar mig. Vi är äntligen vänner igen. Inget mer tjafs och inget mer bråk. Allt är som vanligt igen.
_______________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera!

DRACO GO AWAY ITS AUSTEN AND ANTHONY NOW YOU DON´T BELONG HERE ANYMORE!

Jättebra kapitel!!! Har varit i Skellefteå och suttit i bilen och varit 7kt uttråkad, och så kmr man hem till ett nytt UNDERBART kapitel i denna ff!!!!!!! Du är så bäst på att skriva johhana!!!!!!!