Från olika världar!

Jezebel tittade ner på maten som låg framför honom, han hade talat om för kocken att han föredrog vegetarisk mat och kocken hade tillagat en utmärkt grönsakssoppa. Jezebel hade njutit över att inte behöva tugga maten och slippa smärtan i kroppen, men också att få något varmt i magen kändes bra, han frös en aning, något som kanske inte var så konstigt då han inte hade någon skjorta på sig. Han slöt nöjt ögonen när han ätit klart och vilade en stund innan han skulle börja gå tillbaka till rummet.
Långsamt reste han sig upp ifrån stolen, stödjande mot bordet för att inte ramla. Han var förvånad hur fort smärtan kunde komma när han gjorde en förhastad rörelse. Han kände att det fortfarande snurrade av utmattning men det var ändå bättre än det varit innan, maten hade trots allt hjälpt.
"Skall jag hjälpa herrn?" frågade kocken och Jezebel skakade på huvudet och tackade för maten innan han gick långsamt ut i hallen. Han vände blicken när dörren slog upp och en kall blick fångade hans hår som la sig på ryggen i såren. Jezebel bet ihop när han drog undan håret så det inte skulle fastna i såren. Han såg på Yuu som stod i dörröppningen. Mannen var dränkt i blod och Jezebel såg undrande på honom. Det såg ut som om han hade fyllt ett kar med blod och sedan lagt sig i det, det var något Jezebel funderat på att göra många gånger men aldrig haft orken till det. Han såg på såret på hans kind och misstänkte att det var något som Alexis hade gett honom när de setts, hans far uppskattade att slå till med baksidan av handen och Jezebel trodde knappast att Yuu hade gjort det mot sig själv.
"Hur var det att möta min far?" sa Jezebel och tittade på Yuu där han stod med rak rygg i entréhallen och såg på den unga mannen.

Jezebel skrattade kallt åt Yuus svar.
"Jag kan tänka mig det, det är alltid en fröjd att möta min far" sa han och såg sedan förvånat på Yuu, han hade inte fått uppfattningen om att Yuu var människan som intresserade sig i andra människors välmående. Han såg på den unga mannen med en likgiltig blick.
"Det går som det brukar gå när min far har blivit arg" sa han även om den här gången skiljde sig, då han vanligtvis inte varit nära döden. Han trängde undan yrseln och hans kropps vilja om att lägga sig ner och sova. Jezebel visste att det krävdes mycket vila för att kroppen skulle bli bra igen, men han skulle inte vara klara av att vara sängliggande den tiden som läkandet egentligen krävde. Att röra sig gjorde att allt tog mycket längre tid men han kunde åtminstone uträtta saker när han stod på benen, även om det endast var av viljestyrka.
Jezebel skrattade när Yuu nämnde sitt uppdrag.
"Skall jag hjälpa dig? Om det underlättar för dig kan jag göra jobbet själv och sedan få mitt huvud levererat till far" sa han roat. Han var inte det minsta förvånad över att Yuu fått uppdraget, han hade däremot varit förvånad om hans far hade kunnat frästa Yuu med något som fått honom att göra det. Han hade funnit det anmärkningsvärt hur lätt köpt den unga mannen i så fall hade varit.
"Jag tror min far hade blivit förvånad om du gjort det. Han vill själv få våra hjärtan att sluta att slå, mitt och Cains. Hade han vetat att du skulle genomföra uppdraget hade han inte gett dig det. Han vill leka Gud och ingen annan än Gud får döda sina söner" sa Jezebel sakligt och såg på Yuu. "Jag undrar däremot vad han får ut av att släppa dig fri" sa han fundersamt och med en blick som stirrade rakt fram utan att egentligen se. Han visste inte vad Alexis fick ut av det hela. Han vände blicken mot Yuu och slutade fundera när pojken åter tilltalade honom.
"Crehador kom in stormades genom dörrarna för drygt en timme sedan. Hur det är med henne nu vet jag inte men det hade underlättat om hon hade dött och slutat vara en belastning för oss" sa Jezebel enkelt. "Så som hon beter sig nu kommer hon få någon dödad, antagligen någon här då de skulle vara dumma att försöka rädda henne."
Jezebel började röra sig långsamt upp för trappan och mot sitt rum och vände sig sedan om mot Yuu.
"Om du är intresserad av att veta hur hon mår är hon i rummet längst ner i korridoren. Cain och Riff är där också. Se till att hon inte får dig att göra något du ångrar bara." sa Jezebel innan han tog sig upp sista biten av trappan och bort till sitt rum. Det hade tagit honom tid men nu hade han fått äta och nu kunde han åter lägga sig i sängen. De andra två sov fortfarande när han återvände och han log mot dem innan han åter kröp ner i sängen.

Sol steg sakta men sakta till medvetande, hon började samtidigt inse vad hon gjort och stönade åt det hela. Hon hade inte kunnat rå för det, det hade inte varit hon som handlat och hon hoppades verkligen inte att någon eller något farit illa av det.
Hennes ögonlock fladdrar till och hon märker att hon ligger på mage i en säng, hela ryggen känns som den bränns och något mer, hon minns Yuu.
"Yuu?" säger hon frågande men det är knappt hörbart, hela hennes hals känns som sand.
Riff kommer fram med ett glas vatten och hon ser även Cain där. Hon ser på dem med ångerglänsande ögon.
"Förlåt, det var inte jag som handlade. Min släkt har en förbannelse över sig. Jag har aldrig släppt den fri, var dag får jag hålla den nere." hon får fram allt i en snabb följd hostar sedan till och lägger sig åter. Männen svarar inte ville väl inte uppröra henne mer eller så. De trodde väl att Yuu var död, hon visste att han inte var det, det hade hon känt. Men hon var rädd att hon gjort något helt galet, var någon död? Hon hoppades inte det. Det fanns en orsak till varför hon var som hon var. Hon levde med demonen inom sig och oftast gjorde den bara sig påmind i ett häftigt humör, vilket Sol med all kraft fick styra så den inte slapp fri. Men det tillfredsställde även demonen, även lite dödsfall här och var. Men hon hade lärt att leva med det även om det ibland var en kamp.

Sol halvsatt nu i sängen lutad mot kuddar. Visst gjorde det ont mot ryggen men det tog även att ligga. Hon hade ett lakan över sig som hon kunde skyla sig med. Cain skulle se efter andra kläder åt henne. Klänningen som Silje sytt var nu sorgligt trasig och blodig. Hon sörjde nästan mer den än ryggen, mest för att Silje skulle bli ledsen själv tyckte hon det var kul med nya kläder. Vid knackningen såg de alla mot dörren och Yuu kom in med en bricka i handen.
"Yuu." log Sol lättat glad att han överlevt och hon inte behövde ha honom på sitt samvete.
"Tack, du räddade mitt liv." sa hon med tacksam röst och såg väl mest ut som ett spöke av blodförlusten. Hon studerar honom trögt.
"Du borde ta ett bad, rena kläder och sova. För jag gissar att du ätit." sa hon och sneglade mot brickan. Hon gissade att hon själv såg ut som han samt att det mesta av blodet faktiskt var hennes. Hennes hår liknade väl ett enda svart råttbo utav blod, men just nu spelade det inte så stor roll för henne.

Jezebel vaknade en stund senare av att Cassian försiktigt skakade på honom. Han öppnade långsamt ögonen och mötte Cassian bruna ögon och log svagt.
"Är du hungrig?" frågade han och Jezebel skakade på huvudet.
"Jag har ätit" svarade han och satte sig försiktigt upp för att inte belasta ryggen mer än nödvändigt. Han visste att han inte skulle kunna stödja på den på ett bra tag. Jezebel såg på Marie som sömnigt öppnade ögonen hon med.
"Hej" sa hon lågt och Jezebel log svagt mot henne.
"Hej" svarade han och reste sig upp. "Jag tror Cain letar efter dig"
Marie reste sig upp hon också och nickade.
"Då är det bäst att jag går för att finna honom" sa hon och lämnade rummet. Cassian såg på honom och reste sig upp ur sängen han med.
"Jag tänker ta en dusch, du får göra mig sällskap om du vill" sa han och gick mot badrummet. Jezebel stod undrande kvar, varför skulle man vilja duscha två? Det kände som det var trängre än vad det behövde vara. Men samtidigt fick man vara nära en annan människa, Jezebel visste inte varför han övervägde det här men han ville vara nära Cassian det ville han. Han bestämde sig att det inte kunde skada att testa, han skulle få en stund för sig själv med Cassian. Jezebel gick in i badrummet. Han hörde att Cassian hade startat duschen och han tog av sig kläderna och öppnade duschdörren men stannade plötsligt, en allt för välbekant syn skrämde honom, han såg inte längre Cassian framför sig utan Cassandra. Jezebel backade genast och bort ifrån honom och försökte sluta darra. Cassian stängde genast av duschen och såg oroligt på honom.
"Jezebel?" sa han frågande och doktorn skakade på huvudet, han försökte intala sig själv att det var Cassian som kom mot honom och inte Cassandra men det var svårt. Han visste innerst inne att det var Cassian annars hade han aldrig visat sin rädsla. Cassian stannade plötsligt och såg på honom.
"Du ser honom eller hur!" sa han, det var mer ett konstaterande än en fråga. Jezebel nickade och Cassian såg sorgset på honom. "Vad gjorde den mannen med dig?"
Jezebel vek bort blicken utan att svara och Cassian sa inget på en bra stund.
"Slut ögonen Jezebel" sa Cassian och Jezebel såg tveksamt på honom men gjorde sedan som han sa. "Nu kan du bara höra mig inte se mig"
Jezebel nickade. Även om de båda hade samma röst hade Cassian en varm vänlig ton medan Cassandras röst endast hade varit kall och obehaglig. Cassian ledde honom till duschen och satte på vattnet. Jezebel flämtade till när strålarna träffade såren och Cassian bad om ursäkt.
"Säg till om det är något som är fel" sa han och strök den andra mannen över håret och Jezebel nickade. Han släppte ut håret och började försiktigt tvätta det noga med att ha det framför sig så schampot inte skulle hamna i såren, Cassian hjälpte honom skölja ut det och Jezebel tackade honom.
"Vänd dig om" sa Cassian och Jezebel tvekade ett tag men vände sig sedan om. Han kände hur Cassian försiktigt började tvätta hans rygg, noga med att inte röra såren och Jezebel slappnade av, han visste att Cassian inte skulle skada honom. Han kände hur vattnet sköljde av allt stelnat blod och han kände sig äntligen ren. Jezebel vände sig om mot Cassian och öppnade ögonen, han såg på den andra mannen och log svagt mot honom.
"Tack" sa han och la armarna runt honom, han lät sitt huvud vila mot Cassians bröst. Den andra mannen var först förvånad innan han besvarade kramen och lät sin haka vila mot Jezebels huvud.
"Du behöver inte tacka" sa Cassian men Jezebel svarade inte. Han visste inte hur länge de stod så innan de stängde av duschen och gick ut. Jezebel virade en handduk runt höften och såg på Cassian som granskade honom utan att säga något. Jezebel la huvudet på sned och Cassian rodnade och vände bort blicken. Doktorn log roat innan han såg sig omkring i rummet.
"Vart är Katt?" frågade han och Cassian ryckte på axlarna. "Jag går och letar efter henne"
"Du har bara en handduk på dig" sa Cassian och Jezebel såg på den andra mannen.
"Så?" frågade han och lämnade rummet. Vad han hade på sig när han letade efter Katt spelade väl ingen roll så länge han hittade henne. Han bestämde sig för att gå att fråga Cain, han kanske hade sett henne. Han gick bort till rummet där de vistades och öppnade dörren för att finna dem allihop där inne. Han såg på Sol, så hon levde. Han vände bort blicken ifrån henne, han hade hoppats att hon hade dött.
"Har ni sett Katt?" frågade han, de såg alla förvånat på honom och han väntade tålmodigt på ett svar. Han log roat när båda hans syskon vände bort blicken och även Riff. Jezebel förstod inte varför de var så generade, de hade sett nakna människor förr, Marie kanske var den enda som inte gjort det.
"Nej" svarade Cain och Jezebel nickade. Han slängde en blick på Yuu och Sol innan han lämnade rummet utan att säga något till dem. Jezebel fann ingen mening att prata med Sol då kvinnan uppenbarligen alltid fick ett utbrott vad han än sa. Han hade verkligen hoppats att kvinnan skulle dött och han skulle slippa hennes humör, scener, lektioner och otroligt irriterande självömkan. Han klarade inte av människor som talade om för andra hur de skulle leva sina liv när de sedan klagade över hur deras egna liv var, Jezebel ansåg att hon endast ville ha uppmärksamhet. Han fnös medan han fortsatte att leta efter Katt. Han öppnade en dörr till en av salongerna och såg Crehador sitta med Katt i knät och han log mot katten när den hoppade ner ifrån mannens knä och kom fram till honom. Jezebel böjde sig försiktigt ner och plockade upp Katt.
"Tänk att se er här Döden" sa magikern och Jezebel såg på mannen.
"Tänk att se er här magikern" sa Jezebel och Crehador log.
"Jag gick inte igenom ceremonin som du gjorde" sa mannen och Jezebels blick mörknade, att behöva minnas sin barndom smärtade honom. "Jag misstänker att det inte var lätt för dig"
"Du bör inte prata om saker du inte vet något om" sa Jezebel och såg på mannen innan han vände och gick därifrån med Katt i famnen.

Sol tackade för maten på brickan, hon var hungrig kände hon nu och att slippa gå just nu var nog en god ide. Hon gissade väl att hon behövde vila tråkigt nog, sedan göra sig ren plus att hon inte hade några kläder. Då hon tänkt den tanken kom en halvnaken Jezebel in och hon såg roat på honom, eller snarare de andras reaktioner. Med en enda blick såg hon att han inte var så tokig men blicken från honom fick henne att vika undan med blicken. Han önskade hennes död, en känsla sa henne det samt att han hade befogenhet till det. De drog inte jämt de två och hennes sista utbrott som egentligen inte var hennes fel hade slagit fel.
Snart blev hon lämnad ensam i rummet, det var skönast så och hon klarade sig faktiskt själv. Hon tog brickan och åt sakta och fundersamt. Klara sig det visst hon att hon skulle, hon hade Isfolkets blod i ådrorna och de överlevde. Men hon hade en del att berätta och förklara, över hennes beteende som mest slagit mot Jezebel. Hon gillade inte att be om ursäkt, men det kanske var nödvändigt? Hon suckade och åt vidare, varför var allt så komplicerat? Förbannade förbannelse som jämt skulle ställa till det.

Jezebel satte sig ner i en stol i rummet, Katt låg i hans knä och sov. Cassian såg på honom med en undrande blick och Jezebel mötte den.
"Hur mår du egentligen?" sa Cassian försiktigt och Jezebel tänkte börja svara honom när den andra mannen höll upp en hand. "Jag tänkte inte på såren. Mycket har hänt på bara några veckor, du har gått igenom mycket och du är inte så oberörd som du låtsas vara. Glöm inte att jag känner dig Jezebel. Jag må inte kunna läsa dina tankar men jag kan förstå dig ändå" sa han och Jezebel tittade ner på Katt. Hur mådde han egentligen? Han var förvirrad över mycket.
"Jag vet inte Cassian, jag vet inte hur jag mår" sa han lågt och koncentrerade sig på katten i knät. "Jag är förvirrad över vad jag känner, vad jag vill göra med mitt liv, vem jag är och det är jobbigt att kämpa emot att gå tillbaka till far"
Cassian kom fram och satte sig på huk framför honom och tog hans händer.
"Det är bara naturligt Jezebel, du har varit igenom mycket och att bli förvirrad över saker och ting är som sagt bara naturligt. När hela ens liv vänds upp och ner och man tvingas omvärdera allt man tror på tar det ett tag att anpassa sig"
Jezebel mötte Cassians blick och nickade.
"Jag finns här ifall du behöver mig" sa Cassian och Jezebel log mot mannen.
"Jag har förstått att du alltid har gjort det och jag är ledsen att det tog sådant tid innan jag insåg det."
"Du var inte redo innan" sa Cassian och Jezebel skrattade lågt.
"Inte redo, inte redo att låta någon älska mig" sa han lågt och Cassian nickade.
"Du kommer dit" sa han och ställde sig upp. Jezebel såg på den andra mannen.
"Så länge det är med dig kommer jag dit" sa han och tog upp Katt i famnen och reste sig upp. Han ställde sig bredvid Cassian och tog hans hand.

Sol hade ätit upp maten och tog sig upp, eller det var snarare att hon skulle testa hur det gick. Hon hade alltid hört att Isfolket var ett starkt släkte att deras blod gjorde dem starka och tåligare. De var väl nästan odödliga åtminstone var deras livslängd fördubblad mer än de vanliga människornas samt de såg ungdomliga ut längre.
Så hon ställde sig försiktigt upp, visst smärtade såren och lite yr kände hon sig väl, men så farligt var det väl inte? Fast kanske hon inbillade sig en del med. Hur som helst skulle hon söka upp Jezebel. Hon virade lakanet om sig, det verkade bli en trend här att gå runt utan kläder på kroppen, inte för att hon hade något emot det. Hon log svagt då hon gick ut ur rummet. Hon märkte efter ett tag att hon inte var så pigg som hon trodde. Men gon gav sig inte och snart hörde hon Cassians och Jezebels röster i ett av rummen. Hon tog sig försiktigt in och såg ursäktande på dem då de verkade vara i något privat.
"Förlåt om jag stör, men jag skulle vilja be om ursäkt för mitt beteende och tala om orsaken till det." sa hon och det hördes på hennes röst att hon ansträngde sig till att be om förlåtelse. Hon såg på Jezebel och sedan bedjande på Cassian att han skulle hålla honom kvar. Hon begärde inte att någon skulle förlåta, gilla henne eller vad det än var. Men skulle Jezebel önska hennes död och hata henne ville hon att han skulle göra det på de rätta grunderna och inte lösa antaganden. Hon visste även att Cassian hade en mer vidare syn och ett mer vänligt lynne. Men om de alla helst inte ville ha henne där kunde hon gå, försvinna utan att hamna i trubbel eller komma i Alexis våld igen. Hon ville inte vara en börda för någon vilket hon definitivt hade varit och var, hon hatade det.

Jezebel vände sig mot dörren när den öppnades och han såg Sol stå där. Han gav henne en hatisk blick, hon kom inte bara och störde när han faktiskt började prata med Cassian, han började öppna sig för mannen och då blir han avbruten. Men han kände också ilska gentemot henne då hon inte gjort annat än varit i vägen det senaste, eller snarare sedan hon kommit hit. Hon hade försökt lära dem hur de skulle leva sina liv medan hon gjorde det samma, hon hycklade mer än någon han kände. Han var iallafall ärlig med vad han tyckte och ansåg.
Han hade lust att lämna rummet när hon kom bedjande om att få be om ursäkt. Varför skulle han lyssna på den? Varför skulle han ta emot ursäkten när hon redan hade bett om ursäkt flera gånger innan men då hon gjort snarlika saker strax efter så var hennes ursäkter meningslösa. Varför skulle han tro henne den här gången? Han ansåg att hon bara ville ursäkta sig genom att berätta att hon inte kunde rå för det eller något liknande. Man kan inte skylla ifrån sig utan man var tvungen att stå för det man gjorde. Han skulle aldrig kunna skylla på att hans far hade uppfostrat honom som han gjort, han hade fortfarande gjort det.
Cassian kramade hans hand, han förstod antagligen att han ville gå och gav honom en bedjande blick och han suckade. Han såg på Sol med en mörk blick och väntade på att hon skulle börja prata.

(Jag skriver nu eftersom detta är en konversation om det är ok för Becka ;P)

Sol ryggade för Jezebels blick men erkände att hon förtjänade den. Hon kastade en tacksam blick på Cassian innan hon drog efter andan och började.
"Min släkt härstammar långt bak i tiden. En gång hade en av våra förfäder kontakt med djävulen och han skulle få evigt liv i och med att en av hans ättlingar i var generation skulle bli förbannad och träda i djävulens tjänst. Vissa av våra släktingar har även övernaturliga förmågor som ni märkt. Jag är en av de förbannade och har djävulen inom mig, en demon eller vad ni än vill kalla det. Var dag är en kamp att hålla den tillbaka och lugn. Den senaste tiden har den helt tagit makten över mig. Det är mitt sanna jag och jag vill inte att den ska släppas fri. Det är därför jag beter mig som jag gör och sedan ber om ursäkt för att det skall hända igen." sa hon och gjorde en paus innan hon fortsatte.
"Jag blev avundsjuk på dig och Yuu när ni var ute, att jag inte fick vara med. Men alltid, alltid så blir det fel och jag kan inte rå för det, jag försöker så gott jag kan." avslutade hon och såg ner i marken.
"Jag begär inte att ni ska förlåta eller ta emot ursäkten. Jag vill bara att ni ska veta sanningen. Jag vet att du hatar mig Jezebel, det ser jag i dina ögon och du har anledning till att göra det. Men nu har du sanningen till varför du gör det." sa hon enkelt och vände sig om för att gå. Hon skulle be om att få göra sig ren och sedan kläder, kanske hon sedan kunde fara till Norge? Om hennes släktingar fanns där, kanske de hade kommit på hur man skulle upphäva förbannelsen.