Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

"Jag vet inte" sade Harry eftertänksamt. "Kommer ni ihåg när Nevilles Minnsallt togs av Malfoy, och McGonagall tog med mig?"
Jag och Liv nickade, och Harry fortsatte.
"McGonagall tog med mig i laget bara. Jag vet inte."

"Konstigt", sa jag och rynkade pannan. "Men det är ju inte konstigt egentligen att du kom med i laget, du är ju en fantastisk flygare".
Jag tänkte efter.
"Är det inte väldigt länge sedan någon förstaårselev fick vara med i laget?"

"Jo, ett århundrade, enligt McGonagall" svarade Harry, och jag kände en stark knäpp i mitt huvud. Jag var ju inte blyg!!!
"Häftigt" svarade jag, utan att tänka särskilt mycket på det.

"Wow", viskade jag! för det var det ända jag förmådde säga.
Inombords jublade jag. Jag var inte lika blyg som förut!
Skulle jag berätta för mamma och pappa? Men hur skulle de ta det, när en uggla kom flygandes till dem? Men jag ville ju tala om för mina föräldrar. Hur skulle jag annars förmedla 'budskapet'?
Jag bestämde mig för att skriva ett brev senare, för i det ögonblicket tänkte jag prata med Harry och Jenny. Jag ville både fira min försvunna blyghet, och Harrys otroliga nyhet, att han numera var sökare i Gryffindors quidditchlag. Det var saker det.

"Så, vad ska ni göra i eftermiddag?", frågade jag, för att ha något att säga.
"Läxor", sade Harry surt.
"Vi kan plugga tillsammans, för vi har inte heller gjort alla", sade jag glatt, och Liv och Harry nickade glatt.

"Egentligen", sa jag och fnissade till, "är det ovanligt mig att inte göra läxorna samma dag som man får de. Men jag har insett en sak".
"Vad?" undrade Harry. "Inte att läxor är tråkigt va? Det förstår alla förutom Hermione".
Jag började fnissa hysteriskt.
"Nej!" frustade jag, men blev lite mer samlad när jag fortsatte. "Jag har förstått att vänner betyder mer än begåvning. Jag behöver inte vara en plugghäst, för jag klarar mig ändå".

"Såklart", sade jag till Liv, och log ett stort leende. Jag kunde inte minnas att jag hade lett större. "Det finns en sak som betydet mer än något annat, och det sitter här."
Jag lade handen på Livs högra sida.
"Hjärtat är på andra sidan", konstaterade hon, och vi brister ut i gapskratt igen.

Jag hade visst en tendens att gapskratta med Jenny.
"Har du aldrig läst om människokroppen? undrade jag, men sedan kom jag på att jag inte visste om Jenny var mugglarfödd eller inte.
Jag rättade mitt misstag, och frågade om hon växt upp med mugglare.
"Men du har, som talesättet säger, hjärtat på rätta stället ändå", mumlade jag, lite generat.

"Det är sant", flämtade jag mellan skrattattackerna. "Jo, min pappa är trollkarl, och mamma är mugglare, så jag är uppväxt i mugglar-världen, men pappa berättade allt om den magiska världen."
"Jag visste ingenting", mumlade Harry.

Jag vände automatiskt mig och såg på Harry.
"Det visste inte jag heller", sa jag. "Båda mina föräldrar är mugglare. Men jag trodde att du...ja, du vet. Att de som du växt upp hos talat om för dig, allt det där med dina föräldrar".
Harry svalde.
"Nej", sa han. "Dursleys är väldigt emot magi, och mig, för den delen.