Prs mellan yerawizardthea & syrup

Jag lutar mig bakåt och tittar på honom. Han är så sjukt vacker!

Jag möter hennes blick, något konfunderad av att hon inte längre har sitt huvud mot min axel. Jag kan inte låta bli att studera varenda liten detalj i hennes ansikte där det är, bara någon decimeter från mitt. Med skrattgroparna, de ljusblåa ögonen och hennes ytterst söta näsa. Allt var bara så... så Thea. Jag kan inte tänka mig mätt på tanken att hon verkligen gillar mig tillbaka, det är bland de mest konstiga känslorna jag känt.

Jag lutar mig framåt igen och pussar honom på mungipan. Sedan börjar jag fnittra lite lätt, allt det här känns så surrealistiskt! Jag tittar på honom igen och slutar skratta, nu ler jag bara. Tokler tillochmed, han är så jäkla fin!

"Så ska vi bara stå här i två och en halv timme till?" frågar jag, och hör att min röst crackar upp sig på grund av målbrottet, och förstås av att jag är så sprudlande glad inombords just nu. Utanpå också förstås. För om vi nu skulle stå här så länge så är jag nästan säker på att mina ben skulle domna, eller på något sätt skulle min kropp börja protestera för att senare skapa kaos under festmåltiden.

"Well njae.. Kanske inte" sa jag. Jag hade dock gärna gjort det. "Ska vi sätta oss?" frågar jag och backar. Dock så söker min hand upp hans, knappt så att jag märker det. Jag sätter mig i sätet bredvid hans och det enda jag vill göra är att titta på honom.

Min kropp blir genast både svalare och svagare då hon backar undan. dEt var som att hon gav mig den styrkan som jag behöver, på något sätt. Utan att svara henne kramar jag om hennes hand, som har hittat min, och slår mig när bredvid henne.
"JAg har visst glömt att dra upp persiennerna sedan jag klädde om..." konstaterar jag tyst för mig själv efter en stund. Dock gör jag ingen ansträngning eller visar tecken på att resa mig för att dra uipp dem heller.

Jag vet inte riktigt vad jag borde göra. Så jag sätter mig snett i sätet, så att jag tittar direkt mot honom. Utan att behöva sitta i en konstig ställning. Sedan ler jag mot honom, mitt hår faller framför ansiktet och jag rodnar. Jag har rodnat mycket under den här resan, tack vare honom. "Ska vi dra upp dem eller?" undrar jag försiktigt.

Jag rycker på axlarna, rädd för att vika av från hennes sida nu när jag äntligen har funnit den platsen. Men sedan tar jag mod till mig och reser mig upp.
"Visst" säger jag med ett snett leende och går fram till fönstret och drar upp dess persienner.

Jag tittar på honom när han reser sig upp. Det var ju inte det jag menade, jag undrade ju om jag skulle dra upp dem. Gaaah varför fattar ingen någonsin vad jag säger?
"Men du, jag menade ju att jag kunde göra det" sa jag tyst och tittade upp med en rynka i pannan.

"Du sa vi, och dessutom: Varför skulle jag låta dig göra det själv när det var jag som drog ner dem från första början?" frågar jag och vänder mig om mot henne, innan jag går tillbaka och sätter mig bredvid Thea igen.