PRS(fashion7)

Nash fnyste. "Du skulle aldrig lyckas med det. Din klänning är alldeles för exklusiv för att bäras av en enkel hora. Det är därför Lorden kommer gilla dig mer än dem. Just då fick Nash syn på en lång, kraftig man med ett hånleende på läpparna. Han hällde upp ett glas vin åt sig. Den röda manteln svängde efter honom dä han knuffade sig fram. Ett par lorder började applådera för honom, och mannen höjde glaset i hand. "För kungen!" vrålade han. "För kungen!" skrek alla tillbaka.
"I helvete heller!" muttrade Nash tyst. "Det är han du ska roa ikväll. Var försiktig." sade han sedan kort åt Mina och försvann därifrån.

"Jag hoppas du har rätt" mumlade Mina. Nu när hon såg mannen, hur stor och bred han var så bleknade hon lätt. Men hon tog ett djupt andetag och vände sig mot Nash. "Tack, och jag ska göra mitt bästa". Hon tog sig ner från balkongen, ner till självaste festen. En del andra män såg efter henne, men hon ignorerade dem. Hon gick rakt fram till lorden och tog ett glas vin hon med. Hon drack några klunkar innan hon såg upp på honom och blinkade lätt med ögonfransarna som de andra kvinnorna, allt för att locka. "Du måste vara en mäktig man, om du blivit hitbjuden till kungen" sa hon, en aning smickrandes.

Nash var en del på sitt kontor, dels för att hans ben inte ville göra som han sade åt dem, dels för att varenda gång hans ens tänkte på Mina oh Lorden nära varandra fick han ont i magen. Såklart han fick det, Mina var ju en av hans bästa spioner - definitivt. Och en vän dessutom. Efter ett tag kom Valeria, mycket vackert uppklädd i en ljusgul klänning som böljade lagom. Hon hjälpte honom ut mot gården, och de kom arm i arm ner. Alla hälsade på Kungen, oh Nash nickade tillbaka, fortfarande inte leendes. Valeria skrattade mjukt och klappade Nashs bara axel lätt, "Slappna av Nash, allt kommer gå precis enligt plan."
Nash suckade och nickade, men lyckades ändå inte sluta spänna sig vid minsta beröring från någon. Valeria himlade med ögonen. "Stela gubbstrutt!" flinade hon restamt. Nash himlade irriterande med ögonen men om man tittade log kunde man se skymten av ett leende fara förbi i hans ansikte.

För Mina hade allting hittills gått bra. Hon hade småpratat med lorden, flörtat lite med honom och nöjt sett på hur han druckit mer och mer vin. Hur han började bli lummig och lite småfull.
Hon hörde folk prata högre och såg sig om, Nash kom ut, med Valerie. Det gjorde lite ont i henne utan att hon visste varför, hon ville heller vara där borta, med Nash än borta med lorden som nu hade lagt armen om henne och som mumlade något om att dra sig till något mer avlägset ställe.
Mina höll med honom och de började sakta gå iväg, till en mer avskild del av slottsgården. Hon flörtade mer med honom, men höll honom samtidigt på avstånd då hon inte ville göra mer än hon behövde eller var bekväm med. "Så...Kungen? Vad tycker du om honom? Är han inte charmant?" sa hon plötsligt.
Lorden fnyste och gick närmare henne. "Kungen är en idiot, men snart är hans styre slut...". Han lutade sig framåt mot Mina och la armarna om hennes midja. Hon svalde hårt. "Jaså? När då då?". Han flinade, tänkte inte på det han sa då han var full. "Vecka, mina män ska allt visa honom...".
Det var allt Mina behövde veta, en vecka. Nu skulle hon bara ta sig därifrån. "Jag måste gå..." började hon med lorden bara skrockade. "Jag tror inte det...". Han böjde sig fram och just innan han kysste henne så slog Mina till honom i ett försökt att komma loss, något hon inte borde ha gjort. "Hora" morrade han och tog tag i hennes huvud och dunkade det lätt mot väggen innan han pressade hela henne mot det, med handen om hennes hals, han tryckte hårt om. "Du ska stanna här med mig....".
Mina kundei nte göra något, varken röra sig eller säga något och paniken steg i henne, hon såg inte någon, inte Nash, ingen vakt.

Nash såg med kylig blick på när Mina och lroden drog sig iväg. Valeria knackade lätt på hans arm. Han såg ner på henne. "Tänk inte mer på saken, dansa md mig!" sade hon lugnande. Nash suckade men gav sig, och började föra Valeria genom hopen av klumpiga, fulla män. Nash kom att tänka på att trots att Valeria var såpass kort och allmänt lutan så verkade hon alltid vara så stor i hans ögon, så stolt och bestämd. Det var något han alltid uppskattat och imponerats av. Kvällens timmar passerade snabbt, och snart var Valeria oh Nash de enda som var helt nyktra på gården - och en av de få som fortfarande kunde stå upp ordentligt. Valeria log hela tiden mot Nash och efter ett tag hade ett leende eller två faktiskt visat sig. Vilket lugn det var att var här med Valeria. Hon var en av de få som kunde visa Nash hur man slappnade av och få honom att göra det själv. Tyvärr behövde dock Valeria gå tillbaka till sitt arbete senare. Nash - dom inget hade för sig - gjorde sig mödan att följa med henne till sjukhussalen och se henne arbeta tills hans ögonlock var så tunga att han föll ihop i sin stol.

Minas huvud var suddigt, värkte. Hon märkte knapptvatt lorden kastade ner henne på.marken och kom över. Gjorde sin erövning. Så lämnade han henne sen. Timmarna gick, natt blev morgon och än låg Mina kvar, avsvimmad och med ett sår i pannan. Hon var blek och tunn, efter lorden satt henned klänning halvt på, men den dolde det viktigaste.
Någon hittade henne tillslut på morgonen, en liten flicka som spramg förslräckt in tilll Nash och ryckte i honom. "Sir! Kom fort! Miss Mina....Hon är död tror jag" stammade flickan oxh drog med Nash ut i ren förskräckelse, till Mina.

Nash, som nästa morgon vaknade med en hemsk värk i ryggen, var fortfarande halvt sovande då den lilla flickan dragit ut honom ur sjukhussalen. Som tur var hann Nash piggna till lite, lagom till det att de kom fram. Med en suck sjönk Nash ner på knä framför Mina. Han lade en hand mot Minas hals. "Hon lever, men tack för att du berättade. Vad heter du lilla flicka?" sade han lugnande. Flickan stammade fram sitt namn, Elsa, och Nash lät henne sedan gå. Den där Elsa skulle få mycket mat hemskickad denna kväll. Mina tog han i sin famn oh började med svårhet gå mot sjukhus flygeln. Då han kom dit var Valeria i full gång. I sin ovilja att störa mer än han edan gjorde tog Nash med sig Mina upp till sitt egna rum. Det kändes ovant att behöva sköta om någons sår och tvätta den,,speciellt då det gällde en kvinna, men son tur var hade alla i kungliga familjen fått en grundlig lektion i överlevnad och skador. När Nash tvättat av både Mina och hennes klänning hängde han den på tork. Han virade in Mina i ett par badlakan och lade henne i sin säng. När han bäddat om henne ordentligt gick han själv och tvättade sig - han kände sig rätt sunkig efter natten som gått.

Mina vaknade till då hon bäddats om. Hon stönade lågt och mindes kvällen innan. Lorden. Hon såg i ögonvrån Nash. "Nash?" undrade hon lågt och trött. Hennes huvud värkte. "Lorden han....Han kommer anfalla om en vecka". Hon slöt sen ögonen igen och andades lätt. "Han...Slog ner mig...Gav dig på mig". Hennes röst blev nu grumlig och tårar brände i ögonen.

Nash ryckte till då hon hörde Mina mumla utifrån. Han reste sig hastigt upp, virade ett badlakan om midjan och kom ut. "Vad sa du??? Frågade han ivrigt. Tur att åtminstone något bra kommit ut av detta. Mina var ju faktiskt helt blåslagen. Nash drog en hand genom det dyngblöta håret och funderade på om han borde sätta sig eller inte. Han hade inte ens börjat skrubba sig ren än, och hur håret blivit blött mindes Nash inte ett dugg av. Men om han satte sig skulle stolen nog bli bblötlött så nej, det var bättre att stå upp.

Mina såg på honom och slöt ögonen för några sekunder. "Lorden...Han gav sig på mig. Men han kommmer anfalla här om en vecka". Hon hade lyckats få ut det av honom.
Hon såg sig om, hennes klänning hängde en bit ifrån henne. Hon insåg då att hon bara var täckt av filtar och badlakan. "Skötte jag mig bra Nash?" undrade hon sedan trött. Hon ville bara sova nu.