David och Ella Potter (Marodörernas tid)

31 mar, 2014 18:21

Detta inlägg ändrades senast 2014-04- 1 kl. 20:10
Antal ändringar: 2

Sötisar ♥ Ni får väl en kortis till då

Kap. 20

Ella

Jag lyfte försiktigt på golvplankan och såg omkring ännu en gång för att försäkra mig om att ingen var i närheten. När jag fick upp den såg jag ett pergament ligga där.
Caitlyn hade skrivit något.
Jag slet ivrigt upp snöret som var bundit runt rullen och började läsa:

Kära David och Ella Potter
Jag tror det är dags för er att ni ska få reda på vad Mext för med sig för förmågor, inklusive två andra saker jag inte hunnit berätta på grund av mitt brådskande tidschema.

Låt oss börja med att prata om det första ovannämnda: Mext för med sig två olika fördelar (går att se det som nackdelar också men…). För det första drömmar du som Mextinnehavare en hel del sanndrömmar, alla dina drömmar är inte sanndrömmar men några är det. För det andra blir det lättare för dig med att utbilda dig till animagus.

Jag lät ett litet leende spela på mina läppar, jag visste att David i hemlighet ville bli en sån där… sak. Han skulle bli alldeles utom sig när han fick höra det här.

Nu till det andra ovanämnda:
Mext går i släkten. Men det är tradition att berätta före det femte året så var inte oroliga för att era föräldrar ska ha glömt det... Att jag avslöjade att ni hade Mext tidigare var på grund av ett enda faktum:
Det behövs.

Ni behöver skydda er bror. Han vet inte om det, men har också Mext. Malom vet dock om detta och har kommit till Hogwarts för att suga den ur honom. Det är er uppgift att skydda honom.
Nu till den sista saken. Jag ska försöka säga detta i så lite omsvepning som möjligt… jag tror någon kommer!
Jag drog efter andan när jag såg vad som var hastigt nerklottrat under de överstående orden:


Jag moster er

31 mar, 2014 19:07

super!

---

31 mar, 2014 19:08

31 mar, 2014 19:08

Gaaaahhh, jättespännande!!! Meeer nu!!! Asbra skrivet

31 mar, 2014 19:10

Sååå bra!

---

31 mar, 2014 20:38

Laddar upp en snabbis innan jag drar till skolan. Om man får säga så här:
Nu börjar det roliga ¨


Kap. 21

David

Ella sparkade hårt till mig under stenbordet. Vi satt där vid ett kantstött bord båda två och stirrade tillsammans med en, för dagen brunhårig, Alice oförstående på ett par mandragoror som skrek så högt att vi inte kunde lyfta över de till en ny brunröd kruka från en annan. Visst hade Professor Malk sagt något om öronmuffar men den mannen hade ju alltid varit lite gaggig. Jag slog vad om att han bara pratade i nattmössan. Malk sköt en uppgiven blick mot oss genom borden. Han trodde säkert min högljudda svordom, jag nyss utropat, sluppit ut ur munnen på grund av att jag inte förstod det där med mandragororna. Det hade jag gett upp med för länge sedan.

Min svordom hade dock kommit på grund av en viss persons spinkiga ben och fötter. Jag skulle precis måtta en fin liten spark mot denne persons nyss nämnda kroppsdelar när den oskyldigt petade mig på axeln.
-Ella! Vad är det du vill? Utbrast jag. Ella såg irriterat på mig och lade ett finger över läpparna. Sedan pekade hon ut mot ett av slottets praktfulla torn. Som om jag aldrig sett det tidigare?
-David, viskade Ella irriterat och vände mitt ansikte så att jag precis tittade på…
Vid tornets fot smög tre små figurer runt, de viskade upphetsat med varandra. Dessa tre personer var de tre som både Ella och jag väntat på, att få se hålla på med just någonting sånt här. Vi hade väntat i ett helt dygn nu och det var äntligen dags. Det var äntligen dags att få se vad marodörerna höll på med.

-Ät sniglar, väste Ella. Vad gjorde hon nu då?
Åh! Jag kände någonting fara upp genom strupen, det var klibbigt och… en stor snigel flög ut genom munnen på mig och landade med ett äckligt tjoff på bordet. Alice tittade skräckslaget på mig och for fram till min sida.
-David! Hur är det?
Det var ju inte bra, det var det ju inte. Tack vare Ella. Varför höll hon alltid på såhär?
Bang!
Ella hade återigen sparkat mig och nu började jag tappa tålamodet.
-Idiot, viskade Ella till mig. Gör det på mig! Med ens gick det upp som ett ljus för mig och jag skyndade mig att kvickt göra som jag blev tillsagd.
-Ät sniglar. När jag uttalade orden och lät trollstaven peka mot Ella såg jag hur hennes ansikte blev grönt av illamående. Hon gapade äcklat och det som nyss hänt med mig inträffade också med min syster samtidigt som processen äckligt nog återupprepades på mig. Malk kom fram till oss och sa förfärat:
-Nej! Men kära nån då! Så tokigt det kan bli! Klarar ni av att ta er upp till Madam Pomfrey själva? Jag behövs nog här tror jag, sa Professorn besvärat.
-Jaja, självklart, Professorn, skyndade sig Ella att säga men straffades omedelbart med att ännu en klibbig snigel gled ut ur munnen på henne.

Självklart gick vi inte till sjukhusflygeln. Ella kastade istället en snabb besvärjelse över oss båda som tillfälligt stoppade snigelflödet innan vi med en rasande fart satte av efter marodörerna.

I flera minuter trodde vi att vi tappat bort de, vi såg de inte på ett bra tag. Men sedan när vi bestämt oss för att vända om såg vi ett ljus. Det glödde starkt och hördes lågmälda röster från skogen.
Den förbjudna skogen.

1 apr, 2014 09:03

Detta inlägg ändrades senast 2014-04- 1 kl. 15:37
Antal ändringar: 2

1 apr, 2014 09:29

Efter tre kommentarer lägger jag upp mer!

1 apr, 2014 15:37

1 apr, 2014 15:40