Voldie lär sig sjunga opera

Ehrm...hej...hehe...
Okej, jag ger mig. Det är helt och hållet mitt fel att jag inte har uppdaterat på evigheter. Jag har helt enkelt glömt bort den här, skrivit på annat... Ja, ni fattar. Så jag förstår om ingen läser längre, men här kommer åtminstone ett kapitel som jag ansträngt mig mer med. Jag kan också meddela att detta är det sista kapitlet utöver en epilog. Då blir ni av med mig!

Kapitel 18: Dagen D

Det var inte riktigt radior över hela världen som ropade ut att det var dagen D, kanske berodde det på att det inte var just den orginaldagen. Det var ingen dag för krig, invasioner, ondska och sådant tjafs som Voldie sysslat med förr i tiden. Nej, nej, det var premiären för den nya uppsättningen av Parsifal. Så det var verkligen inte den dagen D alla mugglare babblade om i sina mugglarskolor.
Voldie, som nu övergick till den icke-magiska världen steg för steg kände att han behövde veta lite om deras historia. Annars skulle han ju framstå som korkad, inget han direkt föredrog. Därför hade han sökt på Wikipedia med hjälp av hans splitternya Mac på 'krig'. Andra världskriget kallades ett stort krig, Voldie trodde först att han läst fel, det borde ju ha stått 'Andra trollkarlskriget'. Efter en stunds förbryllande läste han på om kriget som visade sig vara inte det minsta likt trollkarlskrig.
Därför visste Voldie vilken dagen D var, och just i ögonblicket innan han skulle skrida upp på operans scen för att sjunga sin första akt med en grotesk snuttefilt över sig kändes det som den stora dagen åter hände igen. Men på Voldies vis.
Alltså var läget detta: Voldie skulle upp på scenen, spela mycket plågad av ett sår i sidan, sjunga för kanske inte full hals (han var skadad ju), göra sitt första framträdande med bravur och få applåder till sist. Några av de största timmarna i vår operamästares liv. Faktum var att de nog var de allra största och viktigaste.
"Lycka till Amfortas!" hördes Ninas röst.
Liknande dämpade, men glada, lyckönskningar hördes från alla håll, riktade till Voldie, till de andra och till allihopa.
"Var vänliga, intaga era platser på scenen, musiken startar om en minut, ridån går upp om tre minuter."
Voldie log brett, snart var det igång.

Publiken var tyst. Hänförda av den vackra musiken och sången. Ibland hostade någon, prasslade med pappret som omslöt hosttabletter eller nös. Men bara några enstaka gånger. Eller var Voldie alldeles för upptagen med sitt för att lägga märke till små störande moment.
Amfortas var inte den mest krävande rollen, inte den som sjöng i princip hela tiden. Därför tog Voldie vara på den dyrbara tid han hade på scenen. Det var i princip hela första akten inklusive lite under den tredje och sista. Han älskade varenda sekund han delade med publiken.
Det var en befriande känsla att sjunga. Han visste att andra njöt av hans, och de andras, sång. Självförtroendet var där, men ännu hade det inte stigit honom åt huvudet åter en gång. Det skulle aldrig få inträffa.

Alldeles för tidigt tog första akten slut. En enda sak irriterade Voldiemört. Publiken visste inte att man inte applåderade efter första akten ur Parsifal.
Under pausen kom Henrik Hugo fram till Voldie.
"Gratulerar till en utmärkt första akt!" sade Henrik med glimten i ögat.
Voldie kände hur bröstet svällde en aning, och svarade på liknande sätt:
"Inget att tala om, du var fantastisk som Gurnemanz!"
Javisst, du läste rätt. Henrik hade rollen som Gurnemanz. Det var en tämligen stor basroll i första akten. Henrik brukade ofta sjunga i operans kör, men solon här och var kunde inte undslippas med den ofattbara sångröst han ägde.
Andra akten var nästan bara en lång och vacker duett mellan Parsifal och Kundry. Någon gång, tänkte Voldie, skulle han stå och sjunga dessa tongångar som slingrade sig om varandra; sopran och tenor. Han själv skulle förstås vara tenoren.
När den avgörande stunden var inne satt Voldie och hoppade upp och ned på sin stol bakom scenen. Parsifal greppade det heliga spjutet som änglarna bar med sig. Klingsor var besegrad, och Amfortas, han själv, skulle äntligen få sin frid och frälsning.
Voldie applåderade som om händelsen var verklig. Visst, mugglare tyckte att Wagners operor hade rubbade handlingar, men i sådana fall skulle magin också vara rubbad, och den fanns ju. Så handlingen till Parsifal var en aning ringrostig och gammalmodig, men inte omöjlig och knäpp.

Sista akten var ett fullkomligt virrvarr. Parsifal kröntes till ny kung över Graalriddarna, men vad i helskotta hände med Amfortas? Och Kundry hade fått grått hår (Voldie kunde ha fixat det betydligt lättare med magi, utan att folk behövde skapa handgjorda peruker som de sedan nålade fast på hjässan). Och sen kom kören in och gjorde ett sista finalnummer, fantastiskt bra förstås, men vilka skulle kören föreställa? Graalriddare eller vanligt folk som invaderat Graalriddarnas högkvarter för att se en gammal skröplig gubbe dö?
Och dessutom, en sak som inte sades i operan var att Parsifal fick en son, Lohengrin. Och Lohengrin är en tidigare opera av Wagner. Och det hade stått på Wikipedia att Graalriddarna absolut inte fick förföras av en kvinna (därför blev Klingsor, före detta Graalriddare, bannlyst). Hur kunde den käre gamle gubben Parsifal fått en son? Av Gud?
Dumma Wagner.

Applåderna i slutet av föreställningen var öronbedövande, det var stående ovationer till alla sångarna. Voldie fick en blomma av operan, men en hälsning av Birgitta Svendén, operans chef, som ropades ut i mikrofon.
"Och ge en liten extra varm applåd till vår nye sångare, som aldrig sjungit innan han kom till operan för några månader sedan; Voldiemört Voldiemörtsson! Han gjorde rollen som Amfortas, stig fram i ljuset nu och ta emot din applåd. Detta är din premiär!"
Det var den bästa kvällen i Voldies liv. Konstigt var det då inte.

[x] Lära sig tyska och italienska (eller vad det nu heter).
[x] Skaffa bostad i Sverige.
[x] Eller närmare bestämt i Sockholm.
[x] Kontakta Nina Stemme för mer information.
[x] Hitta till Sverige (!)
[x] Hitta en ny ledare till Dödsätarna.
[x] Hitta på ett nytt namn till Dödsätarna (som t.ex. Sångfåglarna)
[x] Ta bort titeln "Mörkrets herre". Det låter ju fånigt!
[x] Skaffa en ny Mac. Den nuvarande är dålig. Suck.
[x] Strunta i Mr. Harry Potter.
[x] Hoppa på ett flyg till Sverige.

Allt var färdigt. Nästa steg, en ny to-do-lista! Nu hade Voldie åkt tåg ett bra tag, äntligen stannat på platsen som var hans mål. Nu gällde det bara att hoppa på rätt tåg igen som skulle leda honom vidare till nästa, stora äventyr.

***

Det var det... Snälla, sluta inte bevaka, epilog kommer, med förhoppningsvis en överraskning inuti! ♥♥

så bra! självklart fortätter jag läsa, den är ju helskön

Tack fina du! ♥

Superbra och rolig som vanligt♥

JAAAAAAAA NYTT KAPITEL
NEEEEEEEJ SISTA KAPITLET

Läste precis igenom hela och den är helskön

Blev så glad när kag hittade denna. En parodi fast ändå inte. En seriös parodi. Den roligaste!!! Och den förmedlar också ett budskap, att ont kan bli gott bara man litar på sig själv och vågar bryta osinliga lagar och regler.

Jättebra!!!! Fast kan inte fatta att den är slut.,,

Taaack! ♥

Det blir en epilog...xD ♥
Men sh*t vad jag blev glad! Från början tänkte jag nog inte så mycket, för mig kunde den vara så urflippad som möjligt. Och det är den nog fortfarande, men jag tänker skriva epilogen ungefär så seriöst som förra kapitlet. Det blir ändå en parodi, som du säger, fast mer välskriven. Tack så jättemycket! ♥

Alltså, kan du inte skriva en uppföljare där Voldie gör kör av sina sångfåglar som någon föreslog!?

rolig

Viiiiiiiiiiiiiiiihoo.
As cooolt. Vet att det ordet används sällan nu för tiden men det är för att det inte är lika ofta sådana hära ff skrivs.


P.s
Om någon har fattat vad jag skrev berätta det för mig, ja fatta inte.