Kriget om Akilia

Selene fortsätter att skaka Mikels axel till hon hör ett litet
- Hnnmm... undkomma hans annars förseglade läppar. "Vad ska jag göra, vi kan inte stanna här, det är för farligt." Hons er upp mot toppen av träden, vidare mot himlen. Regnet piskar henne hårdare än någonsin och vinden sliter nästan av henne hennes kappa. Hon ser ner på Mikel och lyfter honom så försiktigt hon kan, hon måste verkligen ta i bara för att få upp hans axlar från marken. "Det här kommer aldrig att gå, jag är för svag och vinden och den här kylan gör det inte bättre... Vad ska jag göra?" Då hör hon hovar bakom sig.
- Reyak! Kom hit! Reyak skrittar fram till dem, nästan helt oberörd av den illande vinden, bara hans man och svans flyger hej vilt omkring i luften.

Selene ser på Mikel, hon ser om han har handskar på sig och det enda som inte är täckt av tyg är hans ansikte. Hon drar av skynket hon har runt sin höft, det är ett tjockt ulltyg på utsidan och ganska hårt drakskinn på insidan. Hon virar det försiktigt runt Mikels huvud men är noga med att han fortfarande kan andas ordentligt.
- Reyak, ner. Säger hon till sin magnifika häst som lydigt lägger sig ner så nära dem han bara kan komma.

Selene ställer sig upp i den hårda vinden och håller sitt halsband mellan sina händer. Hon börjar sitt mantra.
- Rekin-et-ark toor-a, el a vis e hirk-a! Rekin-et-ark toor-a, el a vis e hirk-a! hon släpper sitt halsband när det lyser i ett starkt grönt sken, det hänger tungt om hennes hals och hon knäböjer. Med sina handflator upp mot himlen reser hon sig långsamt upp, Mikels kropp lyfts centimeter för centimeter upp från marken.
- Rekin-et-ark toor-a, el a vis e hirk-a! fortsätter Selene att mantra ut i den hårda vinden, Mikels kropp förflyttas och läggs över Reyaks rygg. Selene släpper ner sina händer och andas tungt. Det är ingen magi som kräver mycket kraft från henne men att stå upp i stormen gör det. Hon går fram till Reyak och Mikel, hon drar i hans ben så försiktigt hon bara kan så att han hamnar liggandes med en arm på varje sida av Reyaks hals och ett ben på varje sida om sadel.

Hon ser på Mikels ansikte med sina mjuka gula ögon och ett litet leende sprider sig över hennes läppar för att hon faktiskt har hittat honom,m hon har hittat mannen hon älskar. men leendet försvinner lika snabbt när hon ser blodet som rinner ner för hans panna och kind. hon tar fram en trasa ur sin ficka, den är alldeles våt. "Men den får duga, jag måste torka bort det här, så det inte hamnar i hans ögon.

Hon börjar torka bort blodet från hans ansikte men i ett oförsiktigt ögonblick nuddar hon under att fåtal sekunder med sin hud mot hans, hon kan känna hur energin sugs ut ur hennes kropp och faller baklänges. Hon är lite yr i huvudet, hennes hjärta slår hårt och hennes andetag är tunga. Hela hennes kropp känns onaturligt tung. "Vad är han egentligen..?" tänker hon oroligt och ser på mannen hon älskar innan hon reser sig upp från marken och Smakar på Reyak så att han ska resa sig upp, vilket han gör väldigt försiktigt. Selene klappar honom på halsen.
- Duktig pojke, min lilla pluttis. Ler Selene mot sin älskade häst.

Jack ser med sina blå ögon förvirrat på flickan som stigit av honom och nu stirrar på honom med sina otroligt vackra ögon. Hans syn är suddig från regnet och hans blonda halvlånga hår hänger ner i hans ögon, men han är rätt säker på att de är vackert bruna.
- Du är inte en av Morgul´s män. Jack är osäker på om det är en fråga eller inte så han skakar på sitt huvud. Luvan faller ner från hennes huvud och en kaskad av vackert rött hår piskar runt i den ohyggliga vinden. Jack öppnar omedvetet sin mun lite när han drar ett djupt andetag över hennes skönhet.

Tibez gnäggar till våldsamt när blixten slår ner ett par kilometer bort. Jack reser sig så snabbt han kan från marken och går fram till henne. Han stryker henne lugnande över halsen,
- Såja, såja, schh-sch-schhh... Det är ingen fara gumman. Viskar han i hennes öra och hästen frustar lite, fortfarande uppskrämd och hårt kämpandes mot den starka vinden som bara bygger och bygger i styrka.

Mikel kan inte känna att han lyfts upp av Selene's magi på hästen, eller att hon täcker han ansikte med tyg. Men han kan känna att hon är där. Egentligen var det ett under att den här hästen lät honom ligga på hans rygg, de flesta hästar skulle ryggat undan så snart de kände den mänskliga igel som han var. Det kanske berodde på att han var medvetslös men... Den här hästen var annorlunda.

När hennes hud nuddade hans sög hans kropp ovanligt girigt i sig energin. Det var farligt för henne, men som av ett trollslag började såret läka. Det blev bättre långsamt, men det gick mycket snabbare än en vanlig läkningsperiod. Mycket med hans krafter var otroligt. Men han skulle göra näst intill vad som helst för att bli av med dem. Att kunna ha ett vanligt liv med Selene vore något omöjligt, men det var hans mest otroliga dröm. Långsamt började den mörka medvetslösheten vandra över till drömmar... Helt otroliga drömmar...

Härliga, friska skogar omringade en liten stuga som stod alldeles bredvid en sjö. Han fick följa en stig dit och stod plötsligt framför stugans fönster. Försiktigt kikade han in och där inne var han själv. Dröm-Mikel skivade bröd och smörade dem för att sedan lägga dem på en tallrik, men hann inte längre innan Selene kom in i köket. Selene pryddes med det vackraste hans någonsin sett, inte en klänning eller något halsband. Utan en stor, rund mage. En stöt i honom sade att det var hans barn i den magen. Det var omöjligt men...
- Godmorgon, en stor frukost till er två. Sa Dröm-Mikel och kysste Selene, som en helt normal man kunde kyssa en helt normal kvinna.
Det var också en sak som skulle vara helt omöjligt.

Mikel stod plötsligt på andra sidan sjön och såg den lilla konturen av stugan där borta. I en tydligare bild såg han sig själv, i något så vanligt som en armlös tröja lära en mörkhårig liten flicka att simma ordentligt.
- Du är duktig! Hördes en kvinnoröst, som om hon stått precis bredvid honom och ropat. Mikel vände sig nästan om innan han insåg att det var Selene som satt vid stugans trappa hållandes i ett litet bylte. Allt var så perfekt och vackert innan bilden blev förvrängd. Byltet Selene höll i löstes upp för att avslöja ett ingenting. Av någon anledning så skrämde det honom. Dröm-Mikel försvann och nu var det han som stod vid stugan istället. Skogen var sjuk igen, inga barn fanns och han ville inte ens veta vart Selene hade försvunnit. Även fast det egentligen var vad han alltid ville veta.

Allt det fyllde honom av en förtvivlan och när han vände sig om igen så stod han på slagfältet han hade drömt om för vad som verkade vara en så lång tid sen. Istället för att Aragon låg vid hans fötter var det nu Selene som låg där helt likblek i ansiktet med stirrande ögon.
- DITT MONSTER! Röt en mansröst och med svingande svärd rusade Aragon mot honom. Istället för att skydda sig den här gången så lät han svärdet genomborra honom. Mikel föll ner på marken och kände hur han blev svagare och svagare. Han blev fylld med hopplöshet när han såg hur en mörk varelse med stora, möglande vingar svepte ner och rev upp Aragons kropp med sina stora klor...

Mirijam granskade honom när han reste sig upp och gick till sin fina häst.
- Hur kommer det sig att du äger en häst om du inte är en av Morgul's män? Frågade hon misstänksamt, nästan mer till sig själv än till någon annan. Hon kanske hade tänkt för snabbt innan hon tagit bort kniven från hans strupe. Ifall att han skulle försöka göra ett lika plötsligt anfall mot henne som hon gjort mot honom så kramade hon om kniven och tog försiktigt upp en sån där rund boll ur väskan igen. En apelsin.

Reyak skrittar med mjuka jämna steg jämte Selene som håller löst i tyglarna medan hon kramar åt kappan ännu närmre sin kalla kropp. Hennes fingertoppar börjar bli blå, hennes läppar lila och hon kan känna att hennes kropp skriker efter värme och skydd mot ovädret som ligger över dem. Då och då ser hon upp mot Reyaks rygg för att se att Mikel ligger kvar och ligger still. Hon klappar Reyak på halsen,
- Duktig kille. Min lilla pluttis. säger hon med så stark röst hon kan frammana. Reyak putar lite mjukt på hennes axel med sin stora mule och sedan frustar han och skakar på sitt svarta huvud medan han ser bakåt mot sin rygg.

Det är som om Reyak försöker säga henne något, Selene har aldrig sett honom så här förut. "Jag tror inte du är så värst glad över att han honom på din rygg, men vi måste hjälpa honom, vi måste söka skydd, men jag tror nog att du helst hade haft mig på ryggen... Min lilla fina Reyak..." Tänker hon och fortsätter att kämpa mot den starka vinden.

Selene stannar upp, hon känner inte igen sig här,
- Reyak, jag tror vi har gått fel väg tillbaka, vi har inte varit här innan. Selene ser sig omkring och Reyak frustar otåligt medan han krafsar med sin enorma framhov och böjer upp och ner huvudet.
- Vad är det gubben? Visa mig vad det är! Ropar Selene för att Reyak ska kunna höra henne över vinden. Reyak börjar att skritta och Selene går precis bredvid honom, låter honom leda vägen och efter ett par hundra meter så kan hon se vad Reyak frustade åt.

- En grotta! Duktig kille! Ropar hon ut och försöker öka på sina steg så gott hon kan för att kunna komma undan från ovädret. Vinden piskar henne i ansiktet och regnet är som nålar mot hennes hud. Hon skakar så mycket nu att hon knappt kan stå på benen längre, Reyak ger henne stöd med sitt huvud, han verkar vara helt oberörd av det hemska vädret.

De kommer fram till grottan, Selene får en märklig energi som vandrar från grottans mörker och genom hennes kropp. Hon tar sitt halsband i sin hand och börjar mumla. Ett blått sken sprider sig och hon håller upp det mot grottans ingång, det finns gott om utrymme inne i grottan, dess tak är högt och den går ett par meter in så den kommer skydda helt från den vildsinta vinden. Selene drar lite i Reyaks tyglar och han vandrar in efter henne.

De vandrar hela vägen in i grottan,
- Stanna här gubben. Säger Selene till Reyak och kliar honom på mulen. Hon går fram till Mikel och lyfter försiktigt bort tyget från hans ansikte. Blodet har slutat att rinna och såret ser ut att ha läkt lite. Selene ser med mjuka och varma ögon på Mikels ansikte. Hennes gula ögon nästan lyser av kärleken hon känner för honom.
- Jag kommer snart. Viskar hon och hon lutar sig fram för att ge honom en kyss på kinden men hejdar sig själv i sista sekunden, hon minns vad som hände när hennes finger råkade nudda vid honom och hon vet inte vad han är eller vilken sorts krafter han besitter.

Hon vandrar ut genom grottan, vinden hugger tag i hennes kropp direkt. Hon går fram till ett träd bara någon enstaka meter bort som har lågt hängande grenar täckta av barr. Hon tar tag i en gren och bryter av den från trädet. Grenarna är tunna och svaga från torkan som varit så länge att de är lätta och bryta. Hon lägger den på marken och ställer sin fot på den, hon bryter av fyras tycken till och med en rejäl kraftansträngning lyckas hon lyfta upp grenarna och bära dem hela vägen till grottan.

Hon går fram till Reyak och Mikel, de är precis där hon lämnade dem. Hon lägger de mjuka grenarna med tjocka långa barrstrån på grottans golv sedan går hon ut och gör samma sak igen till hon har så pass mycket att det blir hyfsat mjukt. Hon plockar upp små grenar hon hittar inne i grottan som är helt torra. Hon samlar dem på en hög och med lite hjälp av sitt halsband tänds en låga. Det är ingen stor eld men den skänker ljus och lite värme till grottan.

- Reyak, ner... Säger hon till sin häst som riktigt försiktigt lägger sig ner på marken, precis bredvid platsen hon lagt grenarna som en liten säng. Selene tar ett försiktigt tag i Mikel och börjar förflytta honom från Reyaks rygg till bädden hon skapat åt honom. Det tar ett par minuter men till slut ligger Mikel på grangrenarna med fötterna vid elden för att ge honom värme. Selene ser på honom där han ligger och hon önskar att hon kunde krypa ner bredvid honom. "Men det vore så fel, jag kan inte göra så, inte utan hans tillåtelse, det är dessutom inte tillåtet..." Hon suckar djupt och tar av sig sin våta kappa.

Hon lägger den så nära elden hon kan så att den torkar lite och Reyak nästan kryper närmre henne. Hon har sina fötter mot elden och ser på Mikel medan hon lutar sin rygg mot Reyaks stadiga och varma kropp. Hans päls är torr och hans andetag lugnar Selene.
- Tack gubben, du har varit så duktigt idag Reyak. Min fina ängel. säger Selene och kliar Reyak som frustar nöjt och gosar med sin mule mot henne kind. Selene fnittrar lite och ler med stora ögon mot sin älskade häst och vän.

Selene ser på Mikel i nästan tio minuter innan hon lägger på lite mer ved på brasan. Men det finns inte så många pinnar kvar. "Det borde hålla sig tills morgonen kommer om några timmar..." Tänker hon och sätter sig på samma plats som tidigare. Hon ser på Mikel, hennes ögonlock tunga och hennes kropp frusen, hennes läppar är lila och hennes ansikte blekt. Men trots att hon fryser, skakar och är orolig för både Mikel och Jack så somnar hon efter ett tag...

Jack vänder sig om och ser på flickan,
- Jag jobbar för Aragon och var ett tag en springpojke åt honom, han gav mig en häst, hon var inte tränad så jag fick träna upp henne och Aragon tyckte att vi passade bra ihop så jag fick behålla henne. Säger Jack, kylan och vinden är nästan för stark nu. Han börjar tvivla på om han någonsin kommer få se Selene och Reyak igen.
- Vad gör du här ute i detta ovädret? Ropar han till flickan men han går inte fram till henne.

' Aragon? Vem är Aragon? ' Tänkte hon förvirrat och fastnade i sin egen värld för ett ögonblick. Hans röst väckte henne med ett ryck ur hennes tankegångar och hon såg på honom igen.
- Jag och en man som heter Nox skulle resa till byn som bara är några kilometer härifrån. Du råkar inte ha sett honom? Han är ganska lång, mörkt hår, bär en kappa och går... Annorlunda. Rakryggad men släpande på samma gång kan man säga, argt men lätt, klampar på ett försiktigt sätt? Fast det är klart, man ser ju ingenting i den här stormen ändå. Hon fick ropa till honom för att ens kunna höra sig själv, träden knakade klagande och vinden tjöt i sin fulla styrka. Men det sista sa hon för sig själv, det var ju ingenting av vikt.
Medan de stått här och pratat började regnet nå henne in på kläderna och vinden kylde ner henne. Bäst vore att hitta ett skydd, men det var svårt när man inte kunde se längre än några få meter framför en. Men apelsinen kunde hon se, den lyste starkt i den gråa värld som hade omgett dem.
- Det är kanske bäst om vi börjar gå! Ropade hon.

Mikel vaknade med ett väs men tystnade snabbt. Han kände inte igen vart han var och drömmen gjorde honom misstänksam. Han kände igen det omkring sig som sten men han låg mjukt..? Med möda vände han det värkande huvudet omkring sig och identifierade att det mjuka han låg på inte var sten, utan en blandning av gren och strån. Hans hjärta hoppade över ett skutt när huvudet fortsatt omkring i grottan och han fått syn på Selene som låg där, nästan som i hans dröm, men mer frusen här. Han lade inte märke till den stora hästen förrns efteråt. Det var en modig häst, en annorlunda varelse, som Selene.

Tystnaden var otrolig, när han var vaken senast så var det storm. Nu, några timmar senare så var det tyst, så tyst. Mikel gick mot öppningen av grottan och tittade ut på världen.
- Jag vet att du är opartisk, men det är en sån här värld jag ser i mina drömmar. Sa han tyst till stenen och såg ut på allt det förstörda. Många träd hade välts, gräset och leran hade blandats till en stor gegga och djur hade dött i stormen. Men det var inte synen Mikel var efter, utan känslan, det kändes starkt. De starkaste var kvar här, träden som stod efter stormen stod tilltufsade, men stolta. Djuren väntade inte och hämtade snart ny föda eller gav sig ut på egna äventyr. Han och Selene var kvar, de skulle kanske, kanske, klara det här. Tillsammans.

Jack ser på flickan och nickar, han tar ett stadigt tag om Tibez tyglar innan han långsamt börjar gå in i skogen. Han drar kappan hårdare om sig, den är alldeles dyblöt och vinden får den att nästan kännas isig. Men han tänker behålla den på. Den gör mer nytta än skada för tillfället. Tibez rycker lite i tyglarna medan hon får kämpa mot den väldiga vinden.
- Vi måste hitta ett skydd! Ropar Jack ut till Tibez och flickan som han antar går någonstans bakom honom. Han kan inte se henne men det beror med största sannolikhet på vädret. Han fortsätter att vandra, ett par hundra meter in i skogen blir vädret lite bättre när de är i skydd av alla träd.

Ett träd faller med ett enormt brak rakt framför dem och Tibez blir vettskrämd. Hon rycker loss tyglarna ur Jacks händer och galopperar iväg.
- Tibez!! Tibez, kom tillbaka! Ropar Jack men Tibez är redan utom synhåll. Han vänder sig om för att söka med blicken efter flickan medan han ropar,
- Kom igen! Vi måste hitta skydd, någon plats som är säker!


Selene vrider sig lite i sömnen, hennes kropp är fortfarande väldigt nerkyld och hon skakar okontrollerat. Men värmen från Reyak hjälper. Hon vrider sitt huvud och hans mjuka päls smeker mjukt hennes kind, Reyaks mule puffar på Selene försiktigt. Hon fnittrar lite och puttar mjukt bort Reyaks mule med sin hand, då slickar Reyak henne över ansiktet och Selene slår upp sitt ena öga. Hon ger Reyak ett strålande leende fyllt med vördnad och kärlek, Reyak lägger sitt huvud på sne så att hans långa man faller ner på sidan av hans huvud.
- Godmorgon på dig med, är det dags att vakna? Selene fnittrar lite och gnuggar Reyaks mule, men Reyak vrider bort sitt huvud. Selene ser oförstående på honom och vrider sedan sitt huvud så hon kan se vad Reyak ser på.

Det är bädden som Selene gjorde åt Mikel, men, Mikel ligger inte där. Selene sätter sig hastigt upp.
- Mikel..? mumlar hon lite försiktigt och ser sig omkring.
- Mikel?! Ropar hon sedan, panik etsar sig fast i hennes röst medan hon reser sig upp från marken, men hennes kropp är svag från den hårda natten och hennes kropp tar extra lång tid på sig att lyda de signaler hennes hjärna skickar ut.
- Mikel?! Ropar hon ännu en gång och ser sig hastigt omkring, Reyak ligger fortfarande ner på marken och ser oberört på Selene. Som om han vet att Mikel inte är i någon fara, men Selenes hjärta slår hårt och fort i hennes bröstkorg medan hennes ögon söker efter mannen som hon nu vet att hon älskar.