Den tredje världen

Zets ögon särade sakta på sig. När han kände det klibbiga som stretade emot öppningen förde han sin hand till ögonen och gnodde rent dem innan han gäspade högt. HAns rädsla för att någon skulle höra honom var lika med noll. Med en suck satte han sig upp och såg sig omkring. Han hade ingen aning om vart han befann sig, överallt var det skog. Det enda han visste var att han snart var tvungen att skaffa mat för hans mage kurrade ihåligt. Någonstans låångt borta hörde han någonting, men han kunde inte urskilja ljudet. DEt kunde vara i princip vad som helst. Ett fågelkvitter, vindens sus, några som talar med varandra, eller kanske en till jeep. Ljudet störde honom dock inte, utan han satt lugnt kvar på platsen med sina händer säkert nertryckta i den gräsbevuxna och jordiga marken. Det var inte förrän han kände det kittla överallt som hans ögon vidgades på riktigt. HAstigt for hans blick till sin ena arm, och mycket riktigt kröp det små, svarta myror på hans hand in under hans grå tröja. Zet bet sig i läppen för att inte skrika, och hoppade upp på fötterna. Han vinglade till av både smärta och den snabba resningen, men började dra av sig klädesplagg efter klädesplagg så att han skulle kunna komma åt att ta bort myrorna som myllrade överallt på hans kropp. Han följdes hela tiden av otur verkade det som.

Ronnie hade tillslut kommit fram till att det bästa för henne var att gå tillbaka till bäcken. Det var hennes senaste vattenkälla och törsten var en av hennes värsta fiender som hon var tvungen att hålla tillbaka. Hon inte sett skymten av någon annan vattenkälla även om det gnagde på henne att vända om och gå tillbaka. Ronnie avskydd att gå tillbaka, vilket ofta var en av anledningarna till att hon hellre valde en svårare väg än att vända om men även om det var långt, mödosamt så ville hon fylla på sitt vattenskin innan hon åter igen försökte ta sig … någonstans. Tur väl hade hon inte gett sig av i motsatta håll utan hade endast några kilometers vandring.
Ronnie kunde inte hjälpa att njuta av sin omgivning. Solen nådde ner mellan träden istället för det där nästintill ogenomträngliga mörker som omfamnat henne de senaste i den djupa skogen. Djuren, fåglarna lät sig tillkännagivas med mjuka sånger och hon kunde inte hjälpa att le då hon såg två rådjur beta ute på ett öppet fält. Om bara det inte varit för smärtan, om det inte varit för varje steg var en plåga och om det inte varit för hennes bullrande mage och värmen som fick henne att svettas så mycket att svettas så mycket att det rann nedför henne panna som hon otåligt torkade om och om och om igen, så hade hon kunnat känna sig glad eller i vilket fall tillfreds.

(Vem är det som ska skriva?)

"Låtom oss hänga dem!" mumlar Shea med ännu ett axelryck. "Vilket håll?" frågar hon Darren med ett höjt ögonbryn och ler snett. Det kittlar i benen, de behöver röra på sig. Varför vet inte Shea, men hon har alltid varit väldigt okoncentrerad och sprallig. Det är irriterande ibland, men ändå har det varit det som hjälpt henne att överleva under attacker. Det har faktiskt bara funnits fyra män hon behövt ta livet av. Främst de två hon dödade för bara ett par timmar sedan. De hundratals andra som jagat och attackerat henne har hon helt enkelt sprungit undan från. Shea ryser.