PRS(Dragon Fantasy)

Stefan hade fått på sig en rock han hade nere i stallet och väntade på Ina. Då hon väl kom ner så log han mot henne. "Låt mig hjälpa dig upp". Han tog tag om hennes midja och lyfte upp henne på hästen innan han hoppade upp bakom henne.
"Då rider vi" mumlade han i hennes öra och red iväg mot skogen.

Ina kom upp på hästen, den var hög otroligt stor och hon höll krampaktigt tag i sadeln för att inte falla. Hon satt framför honom med benen på sidan, hon var anständig och inte visa bara ben men klänning gjorde det svårt att rida. Dock höll han om henne då de red så hon inte skulle falla, det var en härlig känsla.

"Härligt va?" log Stefan då de susade fram i skogen. De red en liten stund tll tills de kom in till en glänta. Han stannade upp och hoppade av. Sedan lyfte han även av Ina.

"Mmm" sa hon och log ansträngts med slutligen slappnade hon av och till och med skrattade lätt då de susade fram. Då hon glömde allt, levde nu och inte slapp oroa sig kunde hon skratta och det var första gången sen hon kom hit.
Då hon lyftes av var hennes kinder rödrosiga och till och med hennes ögon glittrade av glädje.

Stefan la armarna om henne och försiktigt föll han bakåt, ner i gräset med Ina. Han blundade och la sina armar under huvudet. "Du har inte varit ute så mycket va här?".

Ina drog smärtsamt efter andan då de föll. Stefans far hade tappat tålamodet ett antal gånger på henne att inget hände med Stefan och hennes revben var blåslagna, inte brutna men de hade fått hårda slag och sparkar. Hon hade aldrig berättat något för Stefan om det, varför skulle hon? Det var så det var.
Hon drog efter andan och log åter. "Här? Nej, jag får inte lämna slottet." sa Ina och la sig vid honom.

Stefan hörde henne dra efter andan och öppnade ögonen. "Hur är det?" frågade han en aning oroligt och såg på henne. Han drog undan lite hår från hennes ansikte.

"Inget." ljög hon och log lite då han drog undan hennes hår. Hon visste att hon inte fick ljuga men hon skulle samtidigt vara artig och hövlig och göra som han ville. Fast han ville att de skulle vara jämnlikar, hur det än var ville hon inte oroa honom eller få far och son osams.

Stefan såg granskade på henne. "Säkert?" undrade han och la sig ner helt igen. Han blundade återigen och la en arm om henne.

"Säkert." sa hon lugnande men då han la en arm om henne ryckte hon till då den hamnade på en av de färskare. "Bara lite ont." mumlade hon som om det inte var något särskilt med det.