Ghost Hour [Rollspel]

"Vänta lite nu..." avbryter Patrick förbryllat. "Picadilly? Som i Storbritannien?" Det kunde inte stämma, inte kunde väl ett kidnappningsområde sträcka sig ända till Storbritannien, inte när Patrick helt säkert vet att han aldrig har varit ifrån sitt födelseland Kanada. Och om kvinnan mot all förmodan mindes rätt, hur kom det sig då att kidnappningskomplotten var så dåligt genomtänkt att varken Patrick eller kvinnan var bundna eller fasthållna på minsta vis? Patrick hade aldrig hört talas om något så suspekt. ... bortsett från ett fall. Ett fall som ännu var sorgligt olöst.
"Ghost Hour?" Fan, Patrick borde verkligen lära sig att hålla sina teorier för sig själv. Det var en dålig ovana som han bara visste skulle leda honom i graven en vacker dag.

Erin hade aldrig sett sig som en person kapabel att döda. Ville verkligen husets ägare få henne att mörda folk?
Hon tog långsamt upp köttyxan och såg på den. Hon mådde illa. Fast att Joseph försökt döda henne hade hon svårt att tänka sig att ta livet av någon.

Fast om det skulle bli nödvändigt så blev det..

Erin gick ut ur badrummet och fortsatte längs korridoren. Hon kunde höra röster från vissa rum. Hon skyndade sig snabbt iväg nerför trappan till entréhallen för att komma tillbaka mot köket så hon kunde återvända till sitt sovrum.

"Ja, Picadilly." Elizabeth sväljer lite. "Jag är uppvuxen i Mayfair i London..."
Hon tystnar. Det gör ont att tänka på hemma, hennes lilla lägenhet precis bredvid Paddington Station.

Åh... helvete. Helvetehelvetehelvetehelvete. Patrick borde ha listat ut det för ett bra tag sedan. Bara tanken på att plötsligt vakna upp i ett rum utan förvarning borde ha varit tillräckligt för att få honom att koppla. Vilket självklart betydde att han hade handlat helt orätt när han attackerade kvinnan framför sig.
"I så fall ber jag om ursäkt för hur jag behandlade dig, miss." Han böjer ursäktande på huvudet för att understryka hur ledsen han är. Sedan gräver hans hand fram ett paket cigaretter från bröstfickan och en tändare. Med vana rörelser öppnar han paketet och stoppar en av ciggen mellan läpparna innan han för upp lågan från tändaren. Patrick var helt säker, han hade utan tvekan hamnat mitt i Ghost Hour, och han skulle antagligen lika säkert inte kunna ta sig därifrån levande.

Röken från cigaretten sprider sig, och Elizabeth hostar till.
"Det är okej", säger hon. "Jag borde be om ursäkt för att jag rev upp ditt ansikte."
Cigaretten får henne att undra vad hon har i sina egna fickor. Hon lyckas gräva upp ett halvtomt paket mentos, ett nytt rött läppstift och ett litet bubbelgum. Det är hennes sista. Hon bestämmer sig för att stoppa in den i munnen ändå, och när den välbekanta smaken av jordgubb sprider sig i munnen får hon mod nog att säga:
"Jag heter Elizabeth."

Patrick tar ett djupt bloss på cigaretten och låter den lugnande, skärpande känslan sprida sig genom kroppen.
"Det är lugnt. Så länge som du inte har hiv så- ... nej, glöm det." Insikten om att han kommer att dö här kryper över honom igen, och varför ska han då vara rädd för en dödlig sjukdom? Det var inte svårt för honom att lista ut att han befann sig här för att påminna polisstyrkor världen över om deras egen dödlighet.
Efter atttha andats ut röken från ytterligare ett bloss sträcker Patrick fram högerhanden mot kvinnan och svarar med sitt eget namn. "Patrick Williams. Trevligt att råkas, tråkigt att det blev under de här omständigheterna."

"Trevligt att råkas, tråkigt att det blev under de här omständigheterna."
Elizabeth nickar, och skakar försiktigt hans hand, motstår frestelsen att blåsa en gigantisk bubbla. Och sedan flinar hon till.
"Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här."

"Nej, det är inget man direkt bokar upp i kalendern", instämmer Patrick och kör ner båda händerna i jeansfickorna.
"Så jag antar att vi har två val? Antingen stannar vi kvar i det här rummet eller så rör vi på oss och ser om vi kan hitta något som kan vara till hjälp?"

Elisabeth kastar en hatfull blick på rummet runt henne.
"Jag har definitivt haft nog av det här rummet."

Evelina rycker smått axlarna, öppnar burken och tar några stycken och börjar äta. Efter att ha svalt den första kakan så tar hon till orda. "Jag skulle inte räkna med att vi får så här mycket mat framöver. Det är förmodligen menat att detta ska räcka till alla i huset, och som en mjukstart. Lite för mycket mat och sedan mindre och mindre ju mer tiden går", säger hon sedan och ser på honom.
Sedan blir hon plötsligt road och ställer ifrån sig kakburken. "När du kommer tillbaka så kommer de dig en roll, tro mig. Titlarna i skvallertidningarna kommer bli enorma, världskända. Ingen har råd att gå miste om det ifall de vet vem du är", säger hon sedan och tuggar i sig den sista kakan. De smakade inte så dåligt, och hon har aldrig varit den som blir vrålhungrig lätt, hon brukar till och med glömma att äta frukost tills klockan fyra på eftermiddagen under helgerna eller loven, och det är först då hon minns att hon måste ha mat för att överleva, inte för att hon känner hungern då.
"'Överlevde Ghost Hour! Nu på väg mot Hollywood toppen', eller vart du nu siktar. De kommer fortsätta i månader", säger hon och kan se det framför henne. Det roar henne trots att hon borde tänka på hur hon ska överleva.
"Ska du någonstans?" frågar hon sedan och börjar leta efter skalpellen igen. Så mycket blev det av sittandet. Hon känner sig smått överenergisk skulle man kunna beskriva det. Hon måste bli av med ruset och att riva upp skåp i jakt på en eller två skalpeller eller något annat som funkar som vapen funkar ganska bra.