{Prs} Horrokruxen & Angelinaa

Albus skrattade tyst och ställde sig på tårna.
" Ja du, James Sirius Potter, vi får se " sa han.
Albus gick ner på fötterna igen och gav manteln till James.
" Du påstår ju att det är din va? Så du kan bära den.." Sa Albus. Så fort James tog tag i manteln rusade Albus iväg och strax efter var han framme vid biblioteket, han tog fram staven och sa " Lumos "

Pratade Albus om manteln? James hade aldrig påstått att den var hans, men han tog fortfarande den, utan att förneka något. Han gillade inte att Albus skrattade över James hot. Tog han verkligen inte situationen allvarligt? Borde James kanske slappna av lite mer? Han drog med sig manteln. För att bry sig överdrivet mycket om kvarsittning var Albus inte försiktig av sig. James började röra sig mot biblioteket. Han hoppades att Albus skulle ha hittat sin bok innan han själv kom fram. Kanske skulle Albus hinna läsa det som behövdes också och bara enkelt berätta allt för James när han kom fram?

Albus smög in i Den förbjudna avdelningen, han riktade staven mot en bokhylla och kisade med ögonen för att se namnet på dem. Tänk om någon såg honom nu? Han hade ju inget manteln. Albus vände sig om ibland för att se om kusten var klar. Tillsist log han och drog ut en tjock, brun, dammig bok med guldbokstäver. Han la den under armen och smög ut igen, men plötsligt ramlade han omkull och drogs iväg.
" James!" Skrek han.

James hade stått och väntat alldeles utanför biblioteket ett tag, säker på att han skulle gå vilse om han försökte följa Albus längre, när han hörde skriket. James fick lust att slå sig själv för sina tankar. Självklart skulle det ha varit bättre om han följde Albus från början och de höll ihop hela tiden.
Utan att tänka sprang James så fort han kunde mot Albus röst. Luvan gled ner och lämnade James huvud synligt med resten av kroppen fortfarande var dold.
"Albus!" Det var antagligen en urusel idé att skrika, men James gjorde det ändå. Paniken gjorde det inte lätt att tänka logiskt. Han var ändå smart nog att dra trollstaven.
James svängde runt ett hörn och fick syn på Albus.

" James!" Skrek han och blev dragen runt ett hörn. " James! Det är Lily! James!" Fortsatte han. Albus tittade oroligt på den som drog i hans ben, Lily! Hur kunde hon ha blivit så stark? Hon orkade knappt dra Albus en meter hemma. Vad hände? Var Lily med på den onda sidan nu? " James!" Skrek han igen i hopp av att han skulle hitta honom och hjälpa.

James hjärta dunkade hårt när han sprang vidare. Han var nästa ikapp.
"Albus! Lily!" Han svängde runt hörnet och såg dem. Han höjde staven och pekade den på Lily medan han sprang. Manteln gled av hans arm. James bestod nu av ett flygande huvud och en svävande arm. "Släpp honom!" skrek han högt. James ville inte skada Lily, men personen som drog Albus var egentligen inte Lily. Det var den där konstiga onda kraften. Att kasta en lamslagning förbannelse skulle antagligen vara inte skada henne, det var antagligen det bästa att göra, men James tvekade. Han var orolig att han skulle träffa Albus av misstag. Det var viktigt att han var vid medvetande.

När Albus fick syn på James, eller ja, hans huvud och arm började han nästan att skratta, vilken syn! Sen sköljde skräcken över honom, Albus skrek på James och gjorde sig så liten som möjligt på golvet så att han kunde lamslå Lily, eller vem det nu var. Albus hoppades att James skulle hinna innan hon drog honom bakom hörnet och bort.

James morrade irriterat till, hur orkade Lily fortsätta röra sig så snabbt trotts att hon drog med sig Albus? James förstod att han inte skulle kunna vara till hjälp om han bara jagade Lily och Albus utan att kunna stoppa dem. Han stålsatte sig själv för att tvinga sig lamslå Lily när han svängde runt hörnet. Om han träffade Albus var han helt enkelt tvungen att prova igen.
James kom runt hörnet och såg åter igen sina syskon. Lika bra att inte tänka. Han siktade sin stav mot Lily.
"Lamslå!" Ett rött ljus flög ut ur staven och rörde sig snabbt mot Lily.