Tänk om...? [Drarry]

Omg </3 that is so sad ;_;
Meeeeeer!!

Så vackert♥ Och sorgligt.

Såklart att jag vill ha meeeer♥

SÅ FINT! MER!!!!!♥

Wtf Harry, get up!! Draco kom och rädda din snöängel!! Så sorgligt kapitel, måste ha mer 8{

Kapitel 15
Del 2

Draco

Jag kurade ihop mig och burrade upp kappan när en lätt vindpust drev förbi med en svans av pulversnö. Solen stod nu högt på himlen och jag bestämde mig för att gå tillbaka till slottet. Jag följde mina upplöjda spår in till den täta skogen. Det var kallare, men mer vindstilla, inne bland träden. Jag tyckte jag såg något ljusblått skimra långt in bland stammarna men skakade av mig illusionen. Plötsligt spred sig en brännande värme inom mig och jag såg mig fåraktigt omkring som om jag väntade mig att stå mitt i en brinnande eld. Men det var ingen eld. Det var ingenting. Jag såg ner i snötäcket men upptäckte att mina spår var borta. De kunde omöjligt ha snöat igen på så kort tid, jag hade ju bara tittat mig omkring. Eller?
Plötsligt omgavs jag av det ljusblå skimrande ljuset som jag sett bland träden. Jag såg upp mot himlen och såg till min förvåning att jag stod inuti något slags förtrollat område. Jag kände hur något, till hälften abstrakt, slingra sig om mina ben. Jag försökte ta ett steg framåt för att fly från mina fantasier men föll framåt på grund utav, vad jag trodde vad ett djur, saken som omgav mina ben. Jag vände mig så att jag låg på rygg, uppstyltad på armbågarna. En varelse uppenbarade sig och jag förstod att det var den som hade hindrat mig att lämna platsen. Först trodde jag att det var en orm men vid närmare eftertanke så förstod jag att det var en liten kinesisk drake. Jag kunde inte få fram ett ljud när draken for med världens fart mot mig med en ilande röst. Jag kunde snart urskilja att det var min röst. Dock var orden oförståeliga.
”Hjälp honom, Draco” Jag såg storögt på det omkringflygande djuret.
”Vem då?” svarade samma röst, dock kom den från mig själv den här gången.
”Hjälp honom” fortsatte rösten väsa. Jag reste mig upp och borstade av snön från min klädnad. Jag insåg snart att det var en patronus. Det var min patronus. Men jag hade inte ens försökt frammana den. Jag hade försökt det en massa gånger förut men nu, när jag inte ens ber om det, så uppenbarar den sig. Jag såg mig omkring och försökte koncentrera mig på vad det var jag stod i, det var en annan patronus. Det var en hjort, en kronhjort. Det var Harrys patronus, det var honom jag skulle hjälpa.
”Var är han?” väste jag så säkert jag kunde men min tvivel lös ändå igenom. Draken försvann i ett litet silverskimrande rökmoln. Jag kunde gå igen. Jag slöt ögonen och förstod att det bara måste varit en illusion för när jag öppnade dem igen så var allt borta. Jag stod i samma skog men utan någon kromfärgad hjort. Mina spår var kvar men jag var ganska säkert på att de ändrat riktning. Ändå följde jag den upplöjda stigen mellan trädstammar och döda buskar. Jag såg den silverfärgade hjorten igen, långt borta bland snötäckta träd. Jag började springa, så bra man nu kunde springa i ett tjockt snötäcke. Jag kom fram till patronusen och såg ner på marken. Gestalten försvann och en orörlig, lätt blå, kropp låg framför mig. Jag hejdade impulsen att skrika. Det var Harry som låg vid mina fötter. Det var Harry som hade behövt min hjälp. Det kanske inte hade varit någon illusion. Jag föll på knä bredvid honom och la en hand på hans kind. Han var iskall. Var han död? En tår föll ner från min kind och landade på hans nakna bröstkorg.
”Harry?” viskade jag knappt hörbart. ”Harry!” Min röst var desperat. Jag var desperat. Jag höll hans axlar och skakade hans livlösa gestalt. Jag hörde ett svagt andetag. Jag pallade upp honom i min famn och höll om honom. Jag lät min kappa falla av för att vira in honom i den. Jag viskade hans namn om och om igen och vaggade honom försiktigt som om det skulle hjälpa. Han slog upp sina smaragdgröna ögon så oväntat att jag nästan blev skrämd för livet.
”Åh, Harry” jag kramade om honom hårdare. ”Vad gör du här? Var är dina kläder? Du kunde ju ha dött!” Jag kände hur ilskan började bubbla inom mig. ”Vad tänkte du med? Du fattar inte hur orolig jag blev! Du kan ju… du kan ju inte…” Min röst tonades ut till ett svagt kvidande och tårarna började rinna.

Så himla vackert♥ Började nästan gråta som Draco där...♥

Ahmajjgadd :0

Jättebra kapitel, fortfarande väldigt spännande om vad som komma skall!

Du mördade mig med din awesomeness

Oh my gooooood..