The marauder's map [SV]

Sååå siklyyy braaaaa! Du ärrrrrrrr bäääst bara så att du vet asså!

OMR Jily ♥
Jag greppade tag i mina shopping armbågar och knuffade mig fram Klockrent! Våran grej ju

JAG ÄLSKAR ALLT ♥

När kommer Remus tillbaka? :c
#FörAttJagÄlskarHonomMerÄnAllaAndraFastJagÄlskarJilyMycketOckså

Jag har mina planer..

Men tack så mycket för alla kommentarer!
*jätteglad*
Om jag hade fler tummar skulle jag gilla all inlägg!

Aahah!!!! Jag fangirlar här just nu ♥.♥

Skriv mer

ÄNTLIGEN!!!!! Gud vad jag har väntat!!!S*it bra!!!!!!;-)

Tack för alla snälla kommentarer!
Ni peppar mig verkligen till att skriva mer!!


Nu kommer ett till kapitel med ganska kort mellanrum, ska jag göra så att jag skriver en speciell dag?
Typ fredag?
Skriv gärna tips eller nåt sånt..

Tipsa vänner kanske..?


Kapitel 13 ~Den Första Deltävlingen [Del Ett]
Hela nästa dag hade jag ont i ryggen efter nattens sovställning. Lily hade väckt mig när folk började skratta åt mig.
Och saken blev inte bättre av att den första deltävlingen var redan dagen efter. Te verkade ta allt lugnt och peppade mig mer än vad som var bra för honom själv.
Än så länge hade jag inte fått reda på vad vi skulle göra, trots att jag hade läst att deltävlarna ofta fick reda på deltävlingarna långt innan själva deltävlingen ägde rum.
Jag hade också tagit reda på att tävlingen var ovanligt tidig i år. Vanligtvis brukade tävlingen vara cirka två månader senare. Om inte mer!
Den saken fick inte heller mig att må bättre.
Det gick inte en minut utan att jag tänkte på, oroade mig eller pluggade inför deltävlingen.
"Det finns ingen som har bättre chans än du" brukade Te säga till mig. "Du
har inte haft en ledig stund sen jag kom tillbaka hit."
Jag brukade le och neka, men längst inne visste jag att han hade rätt. Hoppet fanns ändå där, bara som en svag glöd, med det fanns.
Gewinner hade nästan inte pluggat något alls, han verkade inte ta det här på allvar. Flera gånger hade jag kommit på honom skrikande i biblioteket. Varje gång jag hade varit ifrån mitt pluggande hade han varit i scenen.
Te hade nog mest uppmuntrat mig till att ta det lite lugnt, men han hade pluggat gett mig och gett mig viktig fakta, som jag nog hade behållt för mig själv.

På fredagen var jag helt panikslagen. Jag hade flytt till ett avlägset hörn av slottet de sista två timmarna jag hade på mig. Tävlingen skulle äga rum på kvällen en bit ut i skogen, vilket gjorde mig ännu mer rädd. Vi skulle kanske få kämpa mot något som kunde göra så stor skada att det var tvunget att vara långt ut i skogen.
Så där stod jag, framför en golvspegel i ett rum jag inte kunde komma ihåg att jag varit i förut. Bakom mig stod bänkar och stolar uppradade som i ett klassrum, men salen var så dammig att jag inte trodde att någon hade varit där på flera år.
Jag hostade till och viftade bort lite damm som tagit sig upp till min mun och näsa.
Än en gång svepte jag med handen över spegeln, och än en gång nyste jag till.
"Renskruppa" flämtade jag mellan nysningarna.
Spegeln blev omedelbart ren och jag fortsatte nysa.
Efter den femte nysningen kollade jag in i spegeln, men såg inte bara mig själv. Även Remus stod bakom mig. Jag flämtade till och snodde runt. Klassrummet var lika tomt som innan. Förvånat vände jag mig tillbaka mot spegeln, där Remus fortfarande log mot mig. Han lade armarna om mig, men jag kunde inte känna honom. Det var som om han bodde i spegeln.
Med ett kort steg fram mot spegeln var jag framme. Min skakiga hand sökte sig till spelgen.
Jag hade nästan förväntat mig att handen skulle gå igenom spegeln, och blev lite förvånad när glaset förblev fast.
Jag skakade bort hallucinationen och gick mot lärarkontoret istället. Upp för trappan två steg i taget. Dammet dämpade mina steg. Ett av trappstegen knarrande till och jag hoppade till av skräck. Trappstegen var i sten. Min händer skakade till. Vanligtvis var jag inte en feg person, det var något i luften där. Magi, stark, mörk magi.
Jag vågade inte ropa, så jag fortsatte upp för trappan.
Den knarriga dörren slogs upp innan jag hunnit röra den med ett klagande knarr. En tjock dimma vällde ut ur rummet. Redan innan jag hade sett dimman hade jag känt en kyla komma krypande upp för ryggen, men när dörren slogs upp kom kylan med mycket större kraft.
För ett ögonblick blev jag förlamad av skräck. En skräck jag aldrig känt någon like till. Den bröt sig in i min kropp likt en haj som sprätter upp sitt byte. Det kändes som om nån borrade hål i alla mina kroppsdelar.
Och sen såga jag den. Källan till kylan och skräcken. Inte en dementor, en vålnad.
Hon, eller jag visste inte om det var en kvinnlig eller manlig vålnad, vände sig långsamt mot mig.
Klädnaden var sönderriven och tyget svepte långsamt mot mig. Ansiktet var från en ung kvinna, med mörka, kalla ögon och hennes ansikte var sönderflagnande och vitt.
Hjälp mig.
Rösten ekade i mitt huvud telepatiskt. Rösten var kall och grep tag i mitt medvetande. Hennes svarta hår böljade som i vatten och hennes klädnad var nästan framme hos mig när jag fick tillbaka medvetandet.
"Vem är du?" väste jag kämpande. Hon spände blicken i mina ögon.
Hjälp mig.
Jag snodde runt och försökte gå ut ur rummet. Men mina ben lydde inte.
Tyget grep tag runt min handled och jag vek mig under smärtan. Det kändes som om någon körde in en lite trubbig kniv in i min arm och vred om.
Jag visste bara att jag skulle bort, bort långt bort, så jag försökte kravla mig över golvet.
Med ena armen runt handleden försökade pilla bort tyget kom jag ut utanför dörren och lyckades skjuta igen dörren.
Kylan och skräcken släppte och jag rullade flämtade över på rygg.
Varför hade en sådan sak instängd på slottet?
När jag återhämtat mig var jag redan utanför klassrummet och började springa bort.

"Kendra? Vart har du varit? Tävlingen börjar om en timma." Te borstade av damm från min klädnad.
"Jag gick vilse." Ursäktade jag mig.
"Du är galen. Vi måste gå", sa han och släpade iväg mig mot domarna och Gewinner, som faktiskt såg orolig ut.
"Miss Potter, det var tiden", sa Marie Vain högdraget. "Vi skulle just åka." Jag vände mig mot droskorna som skulle köra oss till platsen där tävlingen skulle hållas. Mrs Vain fnös minst lika högdraget, men jag brydde mig inte.
Domarna klev in en efter en i droskan och vinkade sen åt oss att komma.
Vi klev in i vagnen, först Gewinner, sen jag och sist Te.
Vagnen hade en utökningsförtrollning, så den hade åtta säten.
Sätena var mörklila och stenhårda. Hela vagnen luktade instängt och mögel. En lykta satt uppsatt i taket, men spred nästan inget ljus, för gardinerna satt inte framför fönstren.
"Okej", sa professor Dippet. "Eftersom vi vill spara tid går vi igenom reglerna." Han kollade på oss deltagare som satt på motsatt sida. "Reglerna är enkla. Ni kommer att få möta en.. motståndare, besegra motståndaren och ni har klarat uppgiften. Ni kan bara klara uppgiften eller misslyckas. Har jag glömt något?" Han kollade upp mot Mrs Kotokoto som log sockerlent och sa med honungssöt röst:
"Om ni lyckas," hon log, "får ni en ledtråd som kommer att göra nästa tävling lättare. Utan ledtråden är det nästan omöjligt." Hon gav oss alla en lång granskande blick. Professor Jevith slängde varsin klädnad åt oss. Jag flämtade till när klädnaden träffade mig i magen. Jag valde att inte kolla på klädnaden förrän den skulle på.
Sen satt vi där, i droskan i cirka fyrtio minuter.
Med tjugo minuter kvar till tävlingen gick jag ut från droskan och in i ett tält, stort som ett mindre cirkustält och svart.
Träden utanför stod tätt och jag undrade hur vi någonsin skulle kunna göra något där ute.
Tältet såg ut som ett vanligt mugglartält på insidan, det hade inte nån utvidgningsförtrollning över sig. En guld- och rödfärgad hörna i tältet visade vart jag skulle byta om.
Gewinner började gå mot en röd och grön hörna med sin klädnad.
Te vinkade åt mig och gick mot en silver- och blåfärgat rum.
Jag tog ett stadigare grepp om min klädnad och skulle just börja gå när jag fick en hand på min axel. En rysning gick genom min kropp, men när jag hörde professor Snigelhorns lugna röst smittade lugnet av sig på mig.
"Lycka till." Jag nickade tacksamt och gick till omklädningsrummet.
När jag fått på mig klädnaden kollade jag mig i en golvspegel och möttes av en förunderlig syn.
Dräkten var guldig och röd. Den hade långa ärmar och ben, den var sydd i ett stycke och satt perfekt på min kropp. Mina perfekta kroppsformer framhävdes positivt, mitt svarta hår satt uppsatt i en snodd och mina blåa ögon gick bra ihop med färgerna.
Jag kollade på mina fylliga läppar och ansiktsdrag.
Hade jag någonsin sett bättre ut?
"Klar?" frågade Te.
"Klar", konstaterade jag självsäkert. Te drog bort skynket och jag slet min blick från spegeln. Te's dräkt var silvrig och blå och framhävde Te's muskler på ett snyggt sätt.
"Men kolla på dig", sa han och granskade mig uppifrån och ned. Sen log han generat. På ett sätt kunde jag förstå. Det kändes mer närgånget sådär, vi var båda vana att se den andre i skoluniform.
"Det är okej", skrattade jag. "Vi ska gå såhär inför hela skolan."
"Vi borde nog gå", log han.
"Annars kommer nog någon få ett utbrott på oss."

Spegeln blev omedelbart ren och jag fortsatte nysa.
Efter den femte nysningen kollade jag in i spegeln, men såg inte bara mig själv. Även Remus stod bakom mig. Jag flämtade till och snodde runt. Klassrummet var lika tomt som innan. Förvånat vände jag mig tillbaka mot spegeln, där Remus fortfarande log mot mig. Han lade armarna om mig, men jag kunde inte känna honom. Det var som om han bodde i spegeln.
oh my rowling #Rendra #RemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemusRemus