A Dragon's Tale [SV]

då älskar jag dig ännu er ♥♥♥
såååå snygga, nästan som bacon…. ♥ (Draco)

Bra, bättre, Tom Felton ♥
Åh jag älskar hur du skriver, blir helt indragen i historien
Åh känner på mig att nåt kmr hända nu... o.o
Åh kan inte stå emot Draco, även fast han är en skitstövel ibland 83 ♥
Skriv snart innan jag gör nåt dumt ^^

Hahaha men neej vad taskigt i slutet.
Jättebra som vanligt ^^

BÄST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥ JAG KAN JUST NU INTE BESKRIVA HUR JAG KÄNNER EFYER ATT HA LÄST KAPITLET, JAG ÄR MÅLLÖS, JAG HÅLLER OCKSÅ PÅ ATT DÖ FÖR ATT DEN VAR SÅ HIMLAMEGAAWESOMESUPERBRAAAAAA!!!!!!!!! ♥♥♥♥ DU SKRIVIER SÅ HIMLA BÄST!!!!! SKRIV MER MU ANNARS DÖR JAG!!!! ♥♥♥♥♥
DU ÄGER SÅ HIMLA MYCKET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥ KAN INTE BESKRIVA HUR BRA DU ÄR!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥
SKRIV MER INNAN JAG GÖR NÅGOT DUMT!!!!!!!! ♥♥♥♥♥
AAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!! *dör*

JAG HÅLLER. FULLSTÄNDIGT. MED. DIG!!!!!!!

Hahahha tack så jättemycket!! ♥♥ och din känsla är på sätt och vis sant, det kommer hända nåt som kan ha stor betydelse men ändå inte, lite klurigt på sätt och vis..



OMG tack så JÄKLA MYCKET!! ♥♥♥♥ :'' )) naaws hoppas du inte har gjort nåt dumt eller planerar det för nästa kapitel kommer ut under morgondagen!

AzrabellaB TACK UNDERBARE DU! ♥ :'


Asså seriöst, ni alla som kommenterar, gillar, läser och whatever supportar denna fanfiction är jag skyldig så mycket TACK att det är helt SJUKT!♥ Det finns inte tillräckligt med ord för att jag skulle kunna tacka er, som jag säkert har sagt några gånger redan... Men ni ska veta att era kommentarer, gillningar osv BETYDER MASSVIS för mig! Jag har inte världens bästa självförtroende (fast det har blivit bättre senaste halvåret för lyckades ändra mitt sätt att tänka) och ni GUDOMLIGT FANTASTISKT AWESOMIGA personer har gjort att jag fått betydligt bättre självförtroende! Tack för att ni finns och läser, ni är helt oumajjgaaad och jag älskar er och er support! TACK än en gång :''' ))) ♥♥♥♥

Ps. nån får gärna kommentera så jag kan lägga ut nästa kapitel imorgon ;'

LADDA UPP NÄSTA KAPITEL SNART, NU Tom Felton FÖRE JAG SPAMMAR DIG MED UGGLOR! :3 Nejmen, jag längtaaar ♥

Okej öööm det här kapitlet är ganska flummigt och konstigt men hoppas ni gillar det iallafall Slutet är lite dåligt och inte direkt välgenomtänkt men jag visste inte hur jag skulle få ett slut på det hela.. Men snart kommer det börja hända grejer mellan Draco och Ciara ;'


Kapitel 11 - ”Nattvandring”

To let you know that you're not alone
And if you can't tell, I'm scared as hell
'Cause I can't get you on the telephone
So just close your eyes
Oh, honey here comes a lullaby
Your very own lullaby

Den smaragdgröna banderollen med en stegrande enhörning i hörnet av korridoren med en pall framför sig som hade vasen av silver fyllt med olika dekorationer runt sig skrattade åt mig. Det var tredje gången på mindre än en halvtimme som jag stod och stirrade på den, före det hade jag gått upp för trappor, ner för trappor, genom korridorer, över broar, genom dörrar, kanat ner för trappor då jag tappat balansen och fortfarande hamnat på samma ställe.

Jag kunde lika gärna ge upp och lägga mig bakom en staty för att vänta tills det blev ljust igen. Det var första natten på slottet och jag hade lyckats tappa bort mig, jag hade varit hundra procent säker på att jag hade gått tillbaka samma korridor som vi hade kommit med Hermione, Harry och Ron, men ändå hade jag kommit fram till en helt ny plats. Och några timmar senare var jag ilsken över mitt värdelösa lokalsinne och irriterad över att vasen såg ut att skratta hånfullt åt mig. Det var en vas för i helvete, den kunde väl inte skratta!

Med en suck vände jag bort blicken från vasen och tittade mot höger dit korridoren fortsatte i mörker. Dit hade jag gått två gånger, bakom mig fortsatte en annan korridor som jag bara undersökt en gång och kommit tillbaka till samma plats genom den andra korridoren. Jag visste inte ens vilken våning jag befann mig på längre.

Hjärtat stannade i bröstkorgen på mig då jag hörde hur en dörr small igen i korridoren bakom mig. Pulsen ökade med ens och jag kände hur rädslan hotade med att gripa tag i mig. I några sekunder stod jag som om någon hade kastat Petrificus Totalus över mig, men då jag kunde höra de närmande fotstegen hoppade jag snabbt bakom närmaste staty av en drake och drog benen mot hakan. Sedan knep jag ihop ögonen och höll andan.

Stegen närmade sig med sakta hasande läten, jag hade inte sett vaktmästaren än och jag hade ingen aning om hur han såg ut. Jag hade alltså ingen aning om ifall det var han som kom genom korridoren eller någon annan som skulle ta mig på bar gärning om den skulle stanna bara några meter ifrån vasen.

Jag knep ännu hårdare ihop ögonen och tryckte knäna mot mig då stegen plötsligt stannade några meter ifrån mig. Pulsen ökade ännu en grad och dunkade obehagligt mot mina öron att det kändes som om hjärtat strax skulle hoppa ur halsgropen på mig. Sekunderna blev till minuter, som i sin tur kändes som timmar.

”Vad fan håller du på med?”

Lättnaden sköljde över mig då jag genast kände igen den hånfullt släpiga rösten som tillhörde pojken med det blonda håret. Nästa sekund hade jag spärrat upp ögonen, hoppat upp på fötter och sprungit fram till honom och slagit armarna om halsen på honom. Då verkligheten sedan ryckte tag i mig och jag förstod att jag stod och kramade om Draco Malfoy, släppte jag honom med ens och hoppade flera steg bakåt.

Han såg storögt på mig med förbryllad blick som om jag var galen, vilket jag själv tyckte att jag hade hunnit bli efter de där långa timmarna ensam.

”Jag...det var inte meningen att...öh...vad gör du här?”
Om det fanns pris för att vara patetisk kunde jag lika bra anmäla mig direkt och säkert vara den som fick mest poäng för att vinna. Även om man letade efter ordet patetisk i en ordbok skulle man helt klart hitta en inramad bild av mig bredvid förklaringen. Jag kunde lika gärna ändra mitt namn till patetisk.

Draco synade mig från topp till tå med höjda ögonbryn innan självklarheten slog honom och ett brett flin spred sig över hans läppar. ”Du har tappat bort dig.” Det var ett konstaterande, inte en fråga.

”Nej, jag liksom öh … går i sömnen.”
Han var inte det minsta övertygad.
”Sluta titta på mig sådär, det får mig att känna mig dum, förresten svarade du inte på min fråga.”

”Jag är prefekt, tro det eller inte, jag patrullerar korridorerna efter idioter som smyger omkring på natten.” Jag kände mig genast träffad över hans svar och en skär nyans spred sig över mitt ansikte som till min egen lycka inte syntes på grund av mörkret. ”Så om du inte vill att jag ska ropa på mr Filch, tror jag att du behöver ett lite bättre förklaring.”

Han tittade på mig med den där blicken som han sänkte huvudet, höjde på ögonbrynen och höll min blick i sin. Jag hatade den blicken, varför var en sådan blick tvungen att existera och varför var jag så pantad i kolan att jag ens pratade med honom? Jag borde ju vara arg på honom, han hade lurat min lillebror och mycket mer nämnbart som borde göra mig förbannad.

Kanske var det på grund av utmattningen som jag bara inte orkade skrika på honom, eller så var jag fortfarande för uppjagad för att kunna kontrollera mina tankar. Jag hade ju kramat honom av lättnad och man kramar inte folk bara sådär.

Draco hade tagit fram en miniatyr av en Gyllene Kvick från sin ficka på kostymen – som jag nu först märkte att han hade på sig. Alltså hade han varit ner till sovsalen och kanske var på väg dit nu. Jag kanske inte ens behövde göra bort mig fler gånger! Draco släppte Kvicken och lät den flyga ifrån honom ett tag innan han skickligt fångade den och upprepade sedan samma sak flera gånger.

”Jag följde efter en pojke från Hufflepuff som pratade om att släppa en stinkbomb på andra våningen”, sa jag sakligt med stadig, övertygande ton som jag själv blev förvånad över att jag kunde hantera. Tydligen hade mina dagar i England gjort mig till en bra lögnare, eller det trodde jag i alla fall ända tills Draco fångat kvicken för säkert femte gången och såg roat på mig.

”Andra våningen sa du?”Han såg upp i taket och låtsades sedan grubbla över något. ”Konstigt att du då är på sjätte våningen.” Jag hade besegrats igen, jag kunde lika bra ge upp. Han skulle ändå skratta åt mig tillräckligt efter att ha hittat mig halvt som halvt gömd bakom en staty med ett uttryck av rädsla i ansiktet.

”Okej, okej”, utbrast jag och kastade uppgivet upp händerna i luften. ”Jag erkänner, jag gick vilse, okej? Nöjd nu?”

Draco nickade med ett roat grin på läpparna, jag hatade då han hade rätt och jag hatade honom med sitt självbelåtna leende. ”Det får duga som förklaring, men jag måste nog rapportera dig till mr Filch i alla fall, det är Hogwarts regler förstår du.”

Jag visste inte vad som störde mig mer, att han hade ett sånt malligt uttryck i ansiktet eller att han faktiskt kom med motargument som gjorde mig ilsken.

”Åh du skulle bara våga”, sa jag och blängde så gott jag kunde på honom i mörkret.
”Hotar du mig?”
”Ja, det gör jag faktiskt.”
”Inte direkt smart då jag är prefekt.”

Än en gång hade han lyckats besegra mig, jag som alltid hade varit bra på att fajtas med ord och nu var det som om hela mitt vokabulär hade dött ut och förmågan att stå på mig hade ätits upp. Allting var på grund av den här självbelåtna idioten framför mig som fortfarande oberört lekte med kvicken.

”Vad måste jag göra för att få dig att inte säga åt någon att jag tappat bort mig?”frågade jag svagt med så söt röst som jag bara kunde förmå mig. Dags att byta taktik, tänkte jag nöjt för mig själv. Draco ryckte till vid min plötsliga förändring och var nära på att tappa kontrollen över kvicken.

Han stirrade på mig med stora förvirrade ögon, än en gång kände jag mig löjligt galen. Den här dagen kunde nog inte bli värre.

”Okej skit i det då”, muttrade jag med min vanliga röst tillbaka. ”Anmäl mig till Filch eller vem som helst annat också för den delen, jag bryr mig inte men snälla kan du visa mig vägen till sällskapsrummet? Jag är dödstrött och irriterad över att...”

För andra gången den natten stannade mitt hjärta i bröstet på mig då det hördes snabba steg i korridoren och de var absolut inte från någon elev. Draco tittade sig snabbt över axeln innan han sedan tryckte ner kvicken i fickan och drog med mig mot motsatt riktning. Jag hade ingen aning om vad som hände medan vi ljudlöst sprang genom korridoren bort från stegen.

Draco drog in mig i något som såg ut som en oanvänd städskrubb och stängde snabbt dörren efter oss då jag åkt in i väggen med en smäll. Huvudet bultade hårt till och det svartnade för ögonen på mig. Jag var precis på väg att ge ifrån mig ett smärtsamt stön då Draco tryckte handen för munnen på mig.

Stegen kom allt närmare vår plats i städskrubben och stannade. Vi båda varken rörde oss eller andades, det enda vi kunde förmå oss att göra var att lystra till personen som stod utanför dörren.

”Vi ska allt finna de där små slynglarna, mrs Norris”, sa en darrande, hes röst som fick mig att spänna varenda muskel i min kropp. Draco kände det och lade försiktigt sin andra arm om min midja för att lugna ner mig. ”De sprang säkert mot astronomitornet. De ska allt få sig en rejäl bestraffning som de sent ska glömma, o ja, det ska de.”

Samma snabba, dragande steg fortsatte och försvann sedan. Vi stod kvar några sekunder på samma sätt utan att säga nåt eller röra på oss för att försäkra oss om att personen hade försvunnit. Draco släppte långsamt taget om mig och öppnade dörren för att kika ut genom en smal springa. Sedan öppnade han dörren helt och hållet och seg ut. Jag följde snabbt efter honom med handflatan tryckt mot min ömma panna där jag slagit i väggen.

”Vad gjorde du sådär för?”

Draco snurrade runt för att möta min plågade blick, huvudet bultade som om någon hamrade på den med en spikhammare. Om det inte varit för att jag var helt slut och varenda muskel i min kropp värkte, hade jag helt klart slagit till honom och sedan börjat skrika. Jag var galen, det fanns ingen annan förklaring på mitt psykiska tillstånd.

”Gjorde vad?”frågade han oskyldigt. ”Jag räddade dig nyss från en straffkommendering, Lynch.”

Jag gillade inte sättet som han uttalade mitt efternamn, det var som om han spottade ut det och som om det var smutskastat. Men jag vägrade visa mig sårad över det, istället gnuggade jag handen mot pannan igen och vände bort blicken.

”Varför gjorde du det då? Om du ändå tänkte ge mig till Filch, varför rädda mig? Du är ju prefekt.” Jag hade tänjt ut det sista ordet att det hördes mer än överdrivet, vilket fick Draco att för en stund se panikslagen ut för att hitta på ett svar och då han inte svarade kunde lika bra jag fortsätta. ”Det är inte din kväll att patrullera, inte sant? I så fall hade du aldrig behöva gömma dig.”

Jag kände mig nöjd över att ha vunnit över honom, glädjen över att jag hade lyckats kom över mig och jag log triumferande. ”Vad gjorde du här uppe, Draco?”

”Inget”, svarade han hårt utan att titta på mig. ”Skulle jag ta dig till sällskapsrummet eller?”

Hans röst hade förändrats med ens då han insåg att jag hade genomskådat honom och jag kunde se att han fortfarande lekte med kvicken inuti fickan. ”Visst.” Min röst var tonlös, min äventyrliga natt hade slutat som en katastrof i alla fall.

Draco började sakta gå mot samma håll som Filch försvunnit, jag tvekade en aning ifall det var en fälla eller nåt, men följde ändå till sist efter honom. Vi gick i tystnad medan vi fortfarande var på sjätte korridoren, en spänd, obekväm tystnad som höll på att göra mig galen.

”Lurade du min bror idag?”
”Va?”
”Min bror, Cameron, han sa att en blond pojke hade sagt att han skulle gå ner till fängelsehålorna.”
Ett roat flin lekte på Dracos läppar innan han såg min förbannade min och blev med ens allvarlig igen. ”Öh … nej.”
”Inte?”
”Kanske.”

Draco log prövande mot mig med oskyldig min som jag inte besvarade. ”Är du en dödsätare?” Jag visste inte varifrån impulsen att fråga just den frågan hade kommit men den hade i alla fall en reaktion. Draco stannade genast och stirrade på mig.

”Varifrån har du fått det?”frågade han anklagande och tog ett hotande steg närmare men jag gjorde ingen ansats att flytta på mig. ”Svara!”

”Jag antog det”, ljög jag, ifall jag nämnde Harry nu var det ute för både honom och mig. ”Efter allting med din pappa och - ”

”Men så är det inte!”fräste Draco. ”Jag är ingen dödsätare och inte min far heller, hörde du inte att han blev frikänd?”

”Jo men..”
”Låt bli att fråga Ciara, jag är ingen dödsätare och inte far heller!”
Jag svalde hårt över hans plötsliga ilska, det hade inte varit en reaktion som jag hade hoppats på eller förutspått.

”F-förlåt, jag ville bara - ”
”Jag bryr mig väl fan i vad du vill”, fortsatte Draco i fräsande ton. ”Sluta snoka omkring, äckliga lilla smutsskalle älskare!”

”Visst, som du vill! Jag behöver inte din hjälp!”Ilsket stampade jag vidare i korridoren och ignorerade då han ropade efter mig. Istället fortsatte jag bara vidare tills jag av någon underlig anledning hade lyckats ta mig ner till fängelsehålorna och fram till passagen som ledde in till sällskapsrummet. Ursinnigt gick jag fram till väggen och blängde på den.

Det var en stenvägg med ormar på vardera sida om ingången, men hur jag än tryckte på den vägrade den svänga upp. Det här var absolut inte min dag, jag borde ändå ha hållit mina nerver i schack och väntat på Draco då han ropat efter mig.

Tungt satte jag mig ner på det kala stengolvet med ryggen lutande mot väggen och huvudet i händerna. Det var i och för sig ett mirakel att jag hade hittat till rätt passage, men till ingen nytta då jag inte slapp in genom väggen.

”Vad gör du här ute?” Med ett ryck höjde jag huvudet då en mörk röst ekade mot väggarna. Genast ställde jag mig upp och putsade av mig osynligt damm från mina kläder. Terence höjde ögonbrynen av förundran och jag log ursäktande.

”Fråga inte”, sa jag avvärjande. Han stod iklädd collagebyxor och t-shirt, precis som om han nyss vaknat eftersom håret var ostyrigt rufsigt. ”Vet du lösenordet?”

”Ormtunga”, uttalade han med perfekt brittisk accent vänd mot väggen, passagen öppnades med ens och vi skyndade oss in. ”Det var tur för dig att jag hade glömt min trollstav i stora salen, annars hade du nog suttit därute hela natten.”

”Tack”, sa jag lättat då jag kände värmen slå om mig från den öppna spisen intill brasorna. Det fanns soffor av grönt framför den och emblem av ormar precis överallt för att ingen skulle missförstå vilket elevhem de tillhörde.

Vi sa snabbt godnatt till varandra och gick sedan till våra sovsalar. Mina sovkamrater sov redan djupt då jag sjönk ner i den enda lediga sängen och begravde ansiktet i dynan. Strax därefter somnade jag.

Terence :O ♥
Var är Charlie?? :C Wä, jag saknar honom. Bra som vanligt, men alltså Draco får ta och skärpa sig, den jäveln :E

Oh may gaash! Skriv mer snart, det här är för bra :' Om jag kunde skulle jag tagga hela mugglis... kanske ska göra det om jag får tillräckligt tid över någon gång... Eller kanske inte, men det är den här värd! ♥