Om du visste sanningen [Dramione]

Go, girl! Du är värd flera miljarder läsare!

Som jag sagt tidigare hinner jag inte kommentera, men jag läser ändå =) Så räkna in mig.

Tack!!! Och Lovisa Granger, jag syftade inte på dig.. Mer typ yoloswag som tog bort sin användare...


Forts.


Jag vände mig om på rygg och kollade upp i taket. Jag kände hur något blött rann ner för mitt huvud. Förargat satte jag mig upp och kollade vad jag hade snubblat på. En tom kartong låg på golvet, jag tog upp trollstaven och brände upp den. Crabbe och Goyle kom lunkande ut ur stora salen.
"Vad hände?" grymtade Crabbe när han såg resterna av det brinnande pappret.
"Nån idiot som åt Bertie Botts bönor i alla smaker." sa jag och kände på vätskan som kom rinnande ut ur mitt huvud. Blod såklart. Zabini och Pansy kom upp för trappan. Zabini skrattade rakt ut. Jag som inte förstod det roliga kände hatet och väste:
"Vad är så kul, Zabini?"
"Ärrskalle." Fick han fram mellan skrattsalvorna. Jag tog upp min trollstav från marken där jag lagt den, och sprang fram mot Zabini. Innan han hann reagera hade jag trollstaven tryckt mot hans haka. Jag kollade in i hans ögon, han såg riktigt rädd ut.
"Säg om det där." hörde jag mig själv väsa.
"Jag.." Han stammade osäkert. Blodet droppade ner från min panna ner på skjortan, och det gjorde så förfärligt ont, men jag visade inte smärtan. Jag tvivlar på om det skulle göra lika ont att få ett slagträ i huvudet.
"Säg det igen." I ögonvrån såg jag Pansy springa fram mot mig, men jag bara puttade undan henne när hon kom fram. "Igen."
"Ärrskalle." mimade Zabini och slöt ögonen. Ilskan var inte längre kontrollerbar, jag höjade min näve och slog till Zabini. Hans näsben spräcktes under min näve. Det var hans fel att Scorpius var borta. tänkte jag för att få kraft till nästa slag. Zabini drog huvudet framåt efter det andra slaget, men drog genast tillbaka det när han kände min trollstav som fortfarande satt vid hans haka. Blod började sippra ut ur hans näsa. Skadeglädjen växte inom mig, nu handlade jag bara av kraften att skada. Slag och sparkar mot Zabini fick honom att flämta till och kippa efter luft. Hans kropp blev slapp och jag trodde att det var mest jag som höll honom uppe. En spark i magen flämtade till igen.
Jag kände hur hela min kropp stelnade till och Zabini sjönk ihop till en hög vid väggen. Jag föll ner på golvet, det kändes som om jag hade fått hjärnskakning. Hermiones rop efter en lärare fyllde mitt huvud, men jag orkade inte tänka mer. Händer lyfter upp mig och lade mig på en säng i sjukhusflygeln.
Spänningen lättade från min kropp och jag utdelade slaget som var menat för Zabini rätt ut i tomma intet. Smärtan från såret i pannan avtog och jag fick tillbaka hörseln som hade varit tillfälligt borta.
Nu när jag inte längre var sjuk ryckte professor McGonagall upp mig i sittande ställning. Jag såg hur madam Pomfrey desperat försökte hela Zabini, Pansy stod vid hans sida och Crabbe och Goyle syntes inte till.
"Vad tänkte du på!?" skrek professor McGonagall i mina öron och skakade mig fram och tillbaka. "Är du helt rubbad?!" Jag försökte få fram ord, men jag förblev tyst. "Den pojen," hon pekade på Zabini, "kan få skador för livet dig korkade.."
"Han är ur mitt elevhem om jag har förstått det här rätt." avbröt professor Snape högdraget. Jag kände tacksamhet för att han kom just nu, vilket fort försvann när professor McGonagall skrek:
"Om du fuskar med den här pojken, Severus, fixar jag det åt dig!" Professor Snape rörde sig mot min säng.
"Jag fuskar inte, hans brott är allvarligt, men inte nog för att bli relegerad." Det betydde att jag skulle få stanna kvar på skolan! Ett självbelåtet smil spred sig över mitt ansikte. Professor McGonagall kollade förbannat från mig till professor Snape, sedan vände hon sig om och gick ut ur sjukhusflygeln med bestämda steg.
"Malfoy," sa professor Snape och gav mig en lång fundersam hat-blick, "möt mig på mitt kontor vid fyra. Du har lektioner nu va?" Han vände sig om och gick han med. Jag hade klarat mig ganska bra från mitt straff.

Så sjukt bra du skriver

Felet är att du skriver för ofta. Man har inte hunnit vänta, och när det kommer så orkar man helt enkelt inte göra en komentar!

Taaack!!!





Okeeeej... Något säger mig att jag snart kommer att skriva tre ffs...
Men tack för tipset!

Slutsats: Jag kommer försöka skriva mer sällan.

håller inte med! Jag älskar att du skriver så ofta ♥

Bra! Då kan jag skriva så ofta!!
Kommer inte mer ikväll (tror jag) men pm nån läser kanpersonen vara vänlig att kommentera!

Mer? Ikväll? Jippie ♥

Lite till nu då...
Jag försöker, men det går inte....



Forts.


Jag trodde att mina knän skulle hoppa ur led när jag gick in på professor Snapes kontor. Han satt i en till synes obekväm stol och hela väggarna var täckta med olika glasburkar.
"Malfoy," sa han utan att titta på mig, "de andra lärarna tyckte att du hade gjort något fel." Han kollade äntligen upp på mig med sin kyliga blick. "Ska du inte sätta dig ned?" jag satte mig ned med sådan kraft att jag nästan ramlade av stolen. "Om jag förstår allting rätt så kallade Zabini dig någonting och du hoppade på honom."
"Ja, sir." mumlade jag skrämt.
"Ärrskalle var det va?" Jag kollade rakt in i Snapes öron och sa:
"Ja." Profassor Snape såg nästan lite förvånad ut över min uppriktighet. Jag hade inget att förlora nu.
"Då tycker jag att du gjorde helt rätt." Ögonblickligen slutade jag skaka och spänningen släppte. "Ingen vill bli jämförd med sankte Potter. Jag förstår."
"Och mitt straff?" frågade jag nyfiket.
"Eftersom de andra lärarna tycker att du gjort nåt fel kan du komma hit i morgon kväll. Och ta med dina läxor."
"Inte ett enda poängavdrag?" flämtade jag.
"Nej, då kanske vi blir av med pokalen. Men säg att du ska putsa mina burkar." Han gjorde först en gest mot sin samling och sen mot dörren. Jag nästan sprang ut och så att inte professor Snape skulle ändra sig. Jag greppade tag i en pelare så att jag fort skulle kunna ta mig vidare, men krockade i något som inte brukade stå där.
"Vad?" Hermione stod och nästan log lite mot mig.
"Jag trodde att jag skulle hitta dig här." sa hon.
"Jag.." Men mer kunde jag inte säga. Nu var ja tvungen att välja mina ord med omsorg.
"Du ska hem till jul va?" frågade hon. Jag nickade till svar eftersom jag inte kunde säga nåt mer.
"Harry ska stanna kvar och Ron ska med på tåget. Jag undrade om kanske ville.." Hennes kinder fick fort färg, och jag undrade om inte mina gjorde det med.
"Ville sitta med er?" avslutade jag meningen åt henne. En hel tågresa bara med henne! Och Weasley såklart, men det skulle nog gå och ordna på nåt vis. Han visste nog redan ändå. Det spelade ingen roll. Mina känsor bubblade upp inom mig, och innan jag visste ordet av hade jag kramat Hermione och sprungit därifrån.

Orättat!