Rätt eller fel?

Tack! Ska jag lägga till dig i tagglistan?♥



Hej alla fina underbara läsare. Nu har jag skrivit och nu kommer ett låååångt kapitel Hoppas att ni gillar det♥



Vill ni läsa?
Kim Potter
Inez*Malfoy
Molly Evans
Lills
Fashion7
Elzyii
Glina2
Emmah
Tom Felton
Liv_Weasley
Shiara



Kap 18:

Jag är 15 nu.
Vilket betyder att jag känt mamma i 15 år.
180 månader.
720 veckor.
5475 dagar.
131 400 timmar.
7 884 000 minuter.
473 040 000 sekunder.
Och nu är hon bara borta…


Jag mindes bara vagt vad som hänt. Någon hade burit in mig och lagt mig i min säng, fullt påklädd. Men jag hade inte kunnat sova, jag hade bara legat i som en koma medan tårarna rann ner för kinderna och tömde min kropp på vatten. På morgonen efter hade jag gått upp och tagit en dusch. Även om jag var trasig inuti kunde jag åtminstone vara hel utanpå. Nu satt jag vid mitt blanka skrivbord med mitt ritblock och bara ritade. Jag var faktiskt ganska begåvad, men jag visade aldrig mina teckningar för nån. Jag ritade utan att tänka. Lät pennan forsa över papperet fritt och se vad det blev. Jag stannade upp och betraktade min kladdiga teckning. Det föreställde en flicka som satt ihopkurad med knäna uppdragna mot axlarna. Hon böjde ner huvudet mot knäna men man förstod att hon grät. Runt henne fanns bara mörker. Man skymtade konturer av skuggor och elaka leenden i mörkret och hon satt där alldeles ensam. Jag fick en obehaglig känsla och stängde igen blocket. Plötsligt hörde jag hoanden och pickanden på fönstret. Jag öppnade fönstret och en stor, snövit uggla landade på mitt skrivbord. Jag kände ett sting av smärta när jag såg ugglan eftersom den påminde mig om min egen som dött sommaren innan. Ugglan hade ett brev fastknutet runt ena benet vilket den tydligen inte gillade eftersom att den hoade plågat och hoppade runt. Jag försökte att lugna den. Jag slet så försiktigt jag kunde åt mig brevet och slängde en chokladbit åt ugglan. Jag vände på brevet och sneglade på ugglan om nöjt satt och knaprade på sin chokladbit.



Sasha Malfoy
Hennes rum
Malfoy Manor

Stod det på brevet. Jag hade mina aningar om var det kom från och hoppades innerligt att jag hade fel. Jag rev upp det och vecklade ut det.


Prata med Maya, du kan lita på henne.
Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore, rektor.



Ska jag prata med Maya? Ska jag klampa in där och bara ”åh, hej! Minns du mig? Aha jag bara undra om… ehh ja vad ska jag göra?” Om bara den där gamla gubbstrutten kunde sluta tala i gåtor någon gång och istället berätta. Han hade alltså haft tid att skriva hela sitt milslånga namn men inte haft tid att förklara vad som händer med mer än en mening?!
Jag visste att jag var orättvis mot Dumbledore, han försökte ju bara hjälpa mig, men allt det här blev bara för mycket.
Plötsligt knackade det på dörren:
Mm, kom in, sa jag och antog att det var Jeremy. Men istället klev Maya in. Hon hade ett par trasiga jeans och en ljus tröja med volanger. Hennes ansikte var sminkat men trots det kunde man se de mörka ringarna under ögonen.
- Hur mår du? Frågade hon mjukt och klev fram mot mig. Hon såg frågande mot sängen och jag nickade. Hon sjönk ner bredvid mig.
- Sådär, svarade jag. Jag tittade på ugglan som satt kvar på mitt skrivbord. Chokladen hade tydligen tagit slut för den burrade upp sig som de gör när de blir arga och flaxade med vingarna. Jag flög upp ur sängen och öppnade fönstret på vid gavel varefter jag blev undanträngd av den stora ugglan som flaxade ut ur fönstret. Den försvann bort över trädtopparna och jag drog igen fönstret. Mitt hår hade blivit rufsigt. Jag tog mig lång tid att släta till det medan jag febrilt funderade på hur jag skulle formulera mig. Allting kändes pinsamt i min hjärna.
- Jag fattar vad du menar, sa hon. Jag tittade oförstående på henne genom spegeln. Hon satt med nerböjt huvud.
- Va? Frågade jag dumt. Just då kom jag inte på något bättre att säga, min hjärna arbetade redan på max.
- Jag förstår vad du tänker säga…, sa hon. Hon verkade lite orolig och skruvade besvärat på sig där hon satt.
- Hur kan du göra det? Frågade jag och vände mig om. Jag märkte att det här pressade henne, hon flackade runt med blicken och såg ut som om hon hade tänkt svimma.
- Jag… ehh.. mhm…
- Ta det lugnt, andas, sa jag och la min arm om hennes axlar. Även om hon var tre år äldre än mig kändes hon ganska hjälplös just då. Hon blundade och rabblade snabbt upp orden som om hon ville få det överstökat:
- Kan vi gå ut en stund?
- Visst, sa jag och började gå ut mot dörren. Men när jag vände mig om såg jag henne när hon öppnade fönstret. Jag började oförstående gå mot henne och hon klättrade upp på fönsterkarmen.
- Men vad gör du?! Skrek jag förskräckt och tog tag i hennes tröjärm precis när hon skulle hoppa.
- Du dör om du hoppar därifrån!
Hon svarade inte men gav mig en frågande och listig blick som fick mig undra vad jag missat. Hon skulle aldrig klara fallet om hon inte använde magi förstås. Och det fick man ju inte göra utanför Hogwarts… Hogwarts ja.
- Men man får inte använda magi utanför Durmstrang heller, sa jag, stolt över att jag lyckats komma ihåg det från lektionen i magiska skolor och förbund.
- Jag lyder inte exakt samma regler som resten av eleverna, sa hon med en mystisk glimt i ögat och drog fram sin stav ur jeansfickan. En sekund senare hade hon trollat fram en stor, gyllene trappa upp från mitt fönster ner till marken. Jag tänkte att det kunde funkat lika bra med en repstege men sa det inte, jag menar hur många gånger får man chansen att gå ner för en guldtrappa on svävar i luften. Just då hade jag inte tid att fundera över vad hon sagt förut för nedanför trappan stod två ståtliga varelser och väntade på oss. Deras hästkroppar var vita och inte ett hårstrå låg fel. De glänste i kvällssolen och deras silvriga manar fladdrade vackert i vinden. De tittade djupt på oss med sina vackra ögon. Jag stod helt stilla och betraktade dess skönhet och perfektion. I djurens panna växte ett långt, spjutvasst, silvrigt horn.
- Maya, är det där… enhörningar? Frågade jag stumt.
- Nej, det är hundvalpar, sa Maya ironiskt och himlade med ögonen. Men jag lyssnade inte, jag gick bara fascinerat fram med stora ögon. Jag kunde inte tro vad jag såg, jag hade aldrig förut sett en levande enhörning. Jag hade bara läst om dem i böcker. Jag närmade mig med långsamma steg, enhörningen frustade med backade inte. Jag lade handen på mulen och smekte den lena pälsen. Maya gick fram till den andra enhörningen och satt smidigt upp på den. Hon nickade åt mig att jag skulle göra likadant.
- Ehh… Maya du skulle inte kunna…?
- Åh.. javisst, sa hon och tog fram in trollstav.
- Wimgardium Leviosa, sa hon och svingade staven i luften. Plötsligt lättade mina fötter från marken och några sekunder senare satt jag på enhörningens rygg. Värmen från enhörningen trängde igenom mina jeans och det kändes inte alls särskilt högt där jag satt som jag hade hört att det kulle kännas förtsta gången man red.
- Maya, jag menar, det här är jättecoolt och så men, exakt varför rymmer vi ut ur mitt fönster och klättrar upp på enhörningar? Frågade jag.
- Fick du inte ett brev av Dumbledore? Frågade hon lite förskräckt.
- Jo, men det stod inte särskilt mycket… sa jag.
- Åh, den gamla gubbstrutten, att han aldrig kan förklara saker och ting, jag blir galen på honom! Muttrade hon för sig själv.
- Har du träffat Dumbledore?
- Japp, det har nästan alla aurorer, visste du inte det? Frågade hon och skakade på huvudet.
- Är du…du är… auror? Frågade jag häpnad.
- Klart jag är, vad trodde du jag var? En skolelev? Skrattade hon och skänklade in enhörning framåt.
- Jaa det trodde jag faktiskt, sa jag för mig själv och satte fart efter henne.

Ida2001 Jadå


Åh så grymt bra skrivet!
Unicorns♥ xD

Tack!♥ Jaa unicorn power

Awsome!

GRYMT kapitel!!
Mer snart hoppas jag.. hrm-hrm -.-

Tacktack♥

Haha taack ja snaart

Super amazing otroligt bara mååååååååste veta fortsättningen nu!! Inte för att stressa sig då men...
IDAAAAAAA SKRIIIIIIIIVVVV!!!!!
Heheheheh över reaktion... hrm hrm
Hej id kan du vara snäll att skriva lite nu...
Okej feil... Iallafall

OMG LÄNGTAR TILL NÄSTA KAP!!!!!

Du e bäst!♥
Unicorn love♥

Tack så jättemycket, jag ska skriva! Håller på med nästa nu! Men du är så söt som längtar, uppskattar det supermycket ♥♥


Tack gmn,♥Unicorns♥

Åh så underbart!! Har precis läst ikapp och jag ÄLSKAR DET,
Är helt kär i dina miljöskrivningar... Längtar redan till nästa kapitel!!