Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Nicolai vandrar genom den storslagnaentrehallen, han går fram till en stor, vit dörr med guldig utsmyckning. Han tar fram nyckeln som hänger runt en kedja om hans hals. Hans ätter in nyckeln i låset och vrider om. Låste klickar till och han drar ur nyckeln och hänger den om sin hals igen.

Han öppnar dörren och går in. Salen är storslagen och magnifik. Fyra gånger så stor som balsalen han använder. Hans tänger dörren bakom sig och tänder facklorna på väggarna med ett knäpp med sina fingrar. Väggarna lyses upp och han går in till mitten av salen. Han ser sig omkring. Stolarna är täckta med lakan, kristallkronan som hänger högt ovanför hans huvud är täckt av damm och spindelväv. Han går fram till den enorma eldstaden av vit marmor med guldig utsmyckning. Han tar försiktigt tag i lakanet som täcker en stor tavla som hänger ovanför eldstaden...

Hon rycktes ur sin dröm och hon såg sig om och tog sig ur sängen och hon gick ner till balsaen och hon såg sig om.
- Nicolai? sir?
Hon ser ensam och rädd ut och hon vrider sig lite av räddsla.
- Vart är ni?

Han står still en stund men drar sedan ner lakanet på golvet, de fladdrar och låter lite när det landar på golvet. Han ser upp på tavlan, det är ett porträtt av en otroligt vacker kvinna med korpsvart hår, läppar röda som den rödaste av ros och ögon blåare än det blåaste hav.
- Monique... viskar han uppgivet medan han lägger sin kalla hand på botten av tavlan, där kvinnans vackra klänning nuddar golvet i målningen. Hennes klänning är i ett blodrött tyg med vita pärlor fastbroderade på överdelen. Hon har på sig en svart sammetskappa med guldkanter och hon bär juveler som passar de högsta av kungligheter.

Nicolai stryker med sina kalla fingrar på tavlan,
- Monique... viskar han igen.

Hon såg sig om och märkte en vit dörr med guld på och nyfiken greppade tag i henne. Inte nog med det hon såg ett svagt ljus som sipprade under dörren och hon tog sig försiktigt fra. När hon väl var framme så hörde hon Nicolais röst, så sårad han lät, hade inte mage till att störa honom. Men efter någon minut i tysnad så blev det bara obehagligt. Men hon knackade inte utan öppnade dörren och stack in huvudet. Ett portrett av en vacker kvinna satt på väggen och Nicolai stod och såg på tavlan. En hård knut lade sig om henne, en knut av illamående. Detta var inte bra att skåda. Tillslut så backade hon ut och satte sig i balsofan och såg ner.

Han ser upp på porträttet av Monique.
- Jag har aldrig skådat en skönhet vackrare än din Monique, än idag, efter 720 år är du fortfarande den vackraste... Han ser på porträttet och vad man kan kalla för sorg lägger sig inom honom igen.

Han vänder sig om, slänger upp lakanet över porträttet igen. Han kan se sina spår på golvet, ett tjockt lager av damm har lagt sig över golvet och hans fotspår syns väl där det blänkande golvet blottas från dammet. Han knäpper med sina fingrar och facklorna släcks.

Han går ut genom dörren och låser den efter sig, han lutar sig tungt mot dörren och suckar. Med tunga steg går han mot den mindre balsalen där skenet från brasan lyser starkt.

Han ser Scarlett sitta i soffan.
- Scarlett? Är något fel? frågar han och ser på henne med sorgsna ögon...

Hon ser upp när han kommer in, blicken är fylld av sort men också med oro.
- jag såg var du var, Den där kvinnan..
Hon tysnade och såg ner. Sedan började att gråta. Stora tårar började rulla ner längst hennes kinder.
- Du saknar henne intesant?

Nicolai ser chockat på Scarlett, "var jag så inne i min sorg att jag inte ens hörde att hon kom in i rummet?"
- Jag... Ja, jag saknar henne. Hon var mitt allt. Jag... Jag älskade henne, när mitt hjärta fortfarande kunna känna kärlek, när min hand fortfarande var varm och när det alltid hördes musik och skratt i det här slottet. Säger Nicolai och ser på Scarlett. Han går till sin fåtölj och sätter sig framför den sprakande brasan. Lucifer kommer in och stryker sitt huvud under hans hand.

- Hej gamle vän... viskar Nicolai och ser sedan på Scarlett igen.
- Hur mycket såg du och hur mycket hörde du?

Försiktigt torkade hon sig i ansiktet med en näsduk och sedan såg hon upp, log försiktigt.
- Jag ska vara ärlig jag såg inte så mycket och hörde inget. Det ända jag såg var kvinnan och din hand på ramen det var allt.
Försiktigt reste hon sig och gick fram till honom, lyffte sin hand och smekte hans kind med de varma fingrarna.
- jag ber om ursäkt.

Nicolai ser på Scarlett, hennes ögon är varma, hans är iskalla och hårda.
- Du borde inte ha varit där inne. Det är förbjudet område. Säger han men lägger till,
- Men det visste inte du. Han lägger sin hand på hennes och tar väck hennes hand från sitt ansikte. Scarletts hand är varm i hans iskalla hand.

- Behöver du något? något du vill veta? Frågar han sedan och ser på henne med sina svarta ögon.

Med en sorgsen huvudskakning så började hon gå mot dörrarna.
_ jag är på mitt rum sir. Det är bara att knacka på.
Hon såg sig om o i korridoren, en råtta sprang förbi.
_Lucifer en råtta!
Hon pekade på den och den sprng in i balsalen.