LotR (Privat)

Keya nickar och börjar rida framåt, "Är inte helt säker på vägen, vi får helt enkelt söka oss fram." sa hon, tog tag om tyglarna och försjönk sedan i tankar, mörka minnen, dock försökte hon skaka av sig det hela, att inte vara vaksam kunde kosta ens liv.

"Det finns inga banditer här omkring?", frågade han lågt. "Har du någonsin stött på några?"
Han var nyfiken på hennes erfarenheter. Vad gick hon för?

"Ett par, mest stråtrövare. Förrymda brottslingar som blivit bandlysta från staden och självklart utbyggdsjägare som jag då.....men de vill och blir sällan upptäckta." hon ryckte på axlarna som om det inte var något.
"Dock är det mer troligare att vi stöter på orcher än människor, det rör sig inte många bland dessa områden." sa hon med en gest över landskapet.

"Trevligt", muttrade han och lät blicken glida över området. "Orcher."
Efter det sade han inget mer utan fortsatte med att spana efter ovälkomna gestalter.

"Nja, inte precis, men det ger spänning i tillvaron." skrattar Keya lite och ser roat på honom, som att samtalet innan helt försvunnit ur hennes tankar.

"Har inte träffat på dem än och skulle ge bort hälften av mina ägodelar för att hålla det så.", fortsatte han att muttra men Keyas skratt fick det att rycka i mungiporna på honom. Han kände att den allvarliga minen snart skulle bytas ut till något varmare men än så länge förmådde han att hålla musklerna i styr.

Keya höjde ett ögonbryn och hennes skratt dog ut då hon inte fick gensvar.
"Har du inte mött dem?" sa hon förvånat och drog handen genom håret. För henne var det som en självklarhet, något som alla borde ha mött.

"Har försökt hålla mig undan från sånt." Han ryckte på axlarna. "Hur vet jag inte men jag har lyckats ganska bra än så länge."
Han sneglade på henne, hennes förvåning gjorde honom förvånad. "Hur många har du träffat på egentligen?"

"Ganska många gånger, det brukar dra flockar genom skogen eller på slätterna. Oftast är det enklast att helt enkelt hålla sig undan. En ensam person mot en grupp orscher är inte så lätt. Men ibland händer det ju, om jag måste, om de upptäckt mig." säger Keya och ler lite halvt, det var en helt annan sak att vara två.
"Men jag hoppas att du fortfarande slipper göra dem bekantskapen. Men det torde vara lättare då vi är två." sa Keya och log lite trevande mot honom.

Han besvarade leendet. "Vi kan ju alltid hoppas."
När han senare vände blicken framåt igen gick det bara några minuter innan han vände sig mot Keya igen. "När skulle vi komma fram till staden, sade du?"