Varför vill alla rolla privat? Jag vill ju också rolla!!!

När Zelia vaknade skyndade hon sig att ta med sig packningen och gå innan mamma vaknade. Hon lämnade ingen lapp, bara lite aska på köksbordet och började springa mot gläntan i skogen där de skulle träffas.

Kevin tog sin väska och åt frukost.
Var inte orolig, jag kommer tillbaka om några dagar.
/ Kevin
Skrev Kevin på en lapp. Han lade den på kylskåps dörren med en magnet.

Kevin sprang ut genom dörren och till skogen där han skulle träffa de fyra andra ungdomarna.
Han satte sig i sin stol föratt vänta.
De var en kall morgon. Det var så som det brukade vara dagen då årets första snö föll till marken.

Liam tog sin gula fjällräven ryggsäck och började springa mot skogen. Han satte sig på sin stol i väntan på de andra. Leendes, ungefär precis som vanligt. Hans bruna ögon glittrade i solskenet och han ville iväg så snabbt som möjligt. De skulle rädda världen. För om något faller, även den minsta biten faller allt.

När Sophie kom fram till stolarna satt jordkillen och vattenkillen redan på sina platser. Nu väntade de bara på eldtjejen. Sen skulle de upp i bergen och möta mörkret. Om de lyckades skulle de befria ljuset och därmed också hela världen. Det enda som var problemet var att de bara hade tre dygn på sig, och att de knappt kunde hantera sina krafter.

Till sist kom Zelia fram till gläntan och upptäckte rodnande att hon var sist. Så snart som hon suttit sig på den flammande stolen, sken gläntan upp igen och de välbekanta åldringarna återkom.

- Ni har inte tid att sitta här ! Spring iväg till bergen nu ! Sade Eldkvinnan allvarligt och viftade mot bergen med händerna.
Jag steg upp och tog min väska på ryggen. Den vägde en hel del.
Snart skulle han och de andra ha räddat hela världen av mörkret. Tänkte Kevin och log för sig själv åt tanken.

Förvånad över det plötsliga utropet ryckte Zelia till sig sin packning och steg upp från stolen.

En av de äldre såg lite bekymrade ut, han rynkade ögonbrynen och granskade de fyra ungdomarna.
"Ni kan ta Grumpy med er, lite gammal är han men en trogen springare" sa han och tog ut en brun åsna från en stuga i närheten. Den äldre var mycket stolt över sig själv, då han tyckte att det var den finaste varelsen som fanns.

"En åsna? Precis vad vi behöver!" mumlade Sophie ironiskt. Hon tog sin ryggsäck och tog täten mot bergen. Någon annan fick ta åsnan. Hon ville inte ens röra det djuret.

Kevin rusade fram till åsnan- Han älskade djur. Han klappade den på huvudet och lade packningen på åsnans rygg. Han drog den efter sig mot bergen.
Åsnans hud syntes på endel ställen. Han kanske hade någon hud sjukdom ?
Kevin