Roll spel med PeLo

Jag kollade misstroget på Penel när hon berättade vad som hade hänt.
-Jag är bara glad att jag var till hjälp sa jag och log men då märkte jag att Draco kom gående han såg arg ut jag kollade frågande på Penel och sen vände jag blicken till Draco vad ville han..

Jag gömde mig bakom Dakota, jag vill inte bli sedd såhär. Draco stannar framför Dakota och frågar,
- Har den där Diggory idioten gjort dig något? Har han gjort illa dig Dakota?

Jag såg chokat på Draco då han frågade om Cedric hade gjort illa mig hur visste han?

-Nej det har han inte men hur visste du? jag kollade frågande på han hur visste han..?

Jag gömmer mig fortfarande bakom Dakota, tårarna rinner fortfarande ner för min kinder och jag försöker att sakta ner mina andetag...

- JAg skulle också till Stora Salen så jag gick några meter bakom dig sen såg jag den där Diggory pojken springa efter dig och när jag kom ikapp hörde jag en smäll och såg blått ljus sen kom du och Penelope springande så ajg trodde att han kanse hade gjort dig något och att du försökte försvara dig mot honom. Jag,,, *pust* Jag blev... orolig. okej...

Jag ser inte Draco men jag kan höra honom alldeles utmärkt och den värmen och oron han lyckades få in i ett enda ord var enastående. Jag hoppas att Dakota förstår hur mycket Draco gillar henne nu.

Jag lyssnade chokat på honom han brydde sig om mig.

-Aha jag kollade ner på mina skor
-Cedric vill prata med Penel och hon ville inte prata med han och då sa jag åt han att sticka men han vägra för han ville prata med henne och då skulle han knuffa undan mig för att få prata med henne och då fick jag nog och kastade en trollformel som gjorde att han åkte åt sidan så att vi kunde komma förbi honom. Jag gjorde en paus och hämtade andan. Jag kollade upp på honom vad skulle han svara..

Jag kan inte se något bakom Dakotas rygg, men jag hör Dakota förklara vad som hänt och Dracos svar,
- Okej, men du är okej då. Då sak jag väl gå då.

Jag hör att Draco inte alls vill gå, han vill spendera tid med Dakota. med en sista torkning av tårarna kliver jag fram bakom Dakota. Jag tar henne hand och kramar den.
- Jag ska gå upp till vår sovsal, stanna du här. Prata. Vi kan prata senare, Ced kommer inte in i vårt elevhem ändå. säger jag och försöker mig på ett tappert litet leende men jag ser nog mest ledsen ut...

Jag ser att Penel kliver fram från sitt gömställe bakom mig jag kollar fort på Draco som ser lite förvånad ut.

-Nej Draco vänta. Han stannade upp och snurrade runt jag vände blicken till Penel.

-Är du säker på att jag inte ska följa med jag kollade misstroget på henne jag vet att hon gör det bara för att jag ska spendera lite tid med Draco...

JAg ser på Dakota att hon är orolig för mig.
- Jag klarar mig, jag har ju Mr. Tibbles. Gå du. Vi ses senare.
Jag tittar en gång till på Dakota innan jag går tillbaka samma väg som vi kom och började gå mot Ravenclaw elevhem. Jag lämnar Draco och Dakota bakom mig.

Jag kollade efter Penel där hon gick sen vände jag mig mot Draco.

-Varför skulle jag stanna? han såg frågande på mig.
-Jag vet inte jag ville bara det, jag kollade ner på mina skor igen. Jag kände hur Draco log. Han la sin hand på min kind och lyfte upp mitt ansikte så att jag såg honom i ögonen. Hans hand var kall mot min varma kind.

Han la tungt sitt huvud mot mitt så att våra näsor snuddar vid varandra jag kände hur mitt hjärta skena. Han log för han hade tydligen märkt det, jag bara rodna och kollade in i hans ögon.

Han snuddade vid mina läppar med hans kalla. Vi stod lutade mot en vägg han stod framför mig medans jag stod med ryggen mot väggen.

JAg går upp för den breda stentrappan som leder upp till andra våningen. Sen tar jag vänster mot Ravenclaw sällskapsrum. Tårarna rinner fortfarande och jag kna inte slappna av, klockan är bara halv tre så jag ångrar mig. Jag vänder mig om och börjar gå ner för trappan.

Jag går ut genom porten till den bakre gårdsplanen och vidare till bron sen går jag vidare ner till Hagrid. JAg kallar på Vingfåle, han kommer efter bara några sekunder. Jag går fram och kramar om honom, han trycker sitt stora huvud mot min rygg och kramar mig på sitt eget sätt. Ibland känns det som om han förstår mig precis, jag vet at han är ett djur men de säger ju att djur känner av hur vi mår och behandlar oss där efter. Jag är så tacksam för min vänskap med Vingfåle. Men helt plötsligt flyttar Vingfåle på sitt huvud och avger ett monstruöst skri, som när en örn skyddar sina ungar. JAg hör att någon kommer gående och Vingfåle ställer sig i skyddsställning, jag släpper långsamt taget om Vingfåles hals och vänder mig om.

Jag ser Cedric komma springande, ha är bara några meter ifrån mig. Jag vänder mig snabbt om och kastar mig upp på Vingfåles rygg,
- Flyg, Vingfåle! Flyg! Skriker jag. Vingfåle bryter ut i en rasande galopp och efter bara tre steg är vi upp i luften och jag kan höra Ced ropa mitt namn,
- Penelope! Hans röst är hjärtskärande och mina tårar väller upp på nytt..