PRS Selma...|AlexZz

[I've tried to send this one 2 times... WILL IT FINALLY WORK, POWERS OF … something.?]

Gyllenroy drar lite i Celine som lika snabbt vänder blicken mot honom, en reflex. Samtidigt är det som att tiden stannar av.
”Jag borde ge dig ett råd, dock. Gå österut från där ni är när ni kommer tillbaka igen, det går fortast då skogen är lång, men tunn.” Säger Tríwaña till honom. ”Och en sak till, när hon får feber så kommer hon inte komma ihåg dig igen när hon mår bra igen. Det finns en enorm risk för det iallafall... om det inte ändrar sig efter alla dessa år.” Säger Tríwaña, ger honom tillräckligt lång tid för att svara innan hon startar tiden.

”Vad är det?” Frågar Celine pojken som ler roat.
”Inget, men vi borde nog se till att börja röra på oss.” Gyllenroy vänder sig mot Tríwaña.
”Ja, jag har pratat klart.” Konstaterar häxan nästan uttråkat. ”Jag kommer vara i borgen.” Fortsätter hon i en nästan onådig ton och försvinner nästan omedelbart.
”Följ efter mig.” Säger Gyllenroy som tar Celines hand och drar med henne.

[Det var så mycket bättre första gången jag skrev det. D; ]

Jag blinkar chockat, först mot Tríwaña och sedan mot Gyllenroy.
Häxan kan jag inte göra något åt längre så allt jag gör är att springa efter innan jag stannar upp.
"Nej!" skriker jag. Både Gyllenroy och häxan stannar upp. "Saker och ting har förändrats genom tidernas gång. Liksom min gåva. Jag kan kontrollera den, det vet jag nu. Inget kommer ske. Inte om jag har något att säga om det, och efter all denna tid så tycker jag att jag har min rätt att få säga något."
Häxan ler. "Det var vad jag trodde. Naiva pojke. Det kommer hända din älskade, vare sig du vill eller inte. Gyllenroy, visa dem vägen ut, illa kvickt. Jag börjar få huvudvärk."
Pojken nickar och fortsätter dra med Celine så allt jag kan göra är att springa efter trots att jag hellre skulle vilja döda häxan.

(Okej, detta blev endast mysko och konstigt... Men jag känner att du har bättre koll på läget än mig, så jag litar på att du kan göra mina fel till ett genidrag or something like that xD )

(Dudette, jag har noll koll... XD I'm just writing something that sounds kind of good.)


Celine är förvirrad, hon missade ju hela konversationen. Hon vet alltså ingenting förutom att de troligen talat om henne och det dömer hon bara på häxans ord... och det gör henne lätt osäker. Gyllenroy tycks förstå, eller på något sätt vara mer informerad än hon själv. Fast hon gissar på att pojken varit med häxan väldigt länge för den delen också. Pojken tycks ta det lite lugnt så Dominick kan komma ifatt. Egentligen skulle hon hellre hålla Dominick i hand just nu. Men Gyllenroy tycks vara väldigt bestämd på att han inte får släppa taget.

"Hur långt är det?" Frågar Celine mumlande.
"Inte långt." Svarar Gyllenroy och vänder sig mot Dominick, eller snarare så att han kan se dem båda två.
"Hur kommer det sig att hon inte skriker på er?" Frågar han intresserat och frågan förvånar åtminstone Celine. Dessutom verkar Gyllenroy uppriktigt nyfiken, lite som Natasha sett ut första gången hon sett Celine.

"Jag vet inte", svarar jag ärligt och ser noga på honom. "Men ifall du inte släpper Celines hand så kommer det inte endast vara hon som skriker på dig", säger jag varnande och tar tag i Celines lediga hand.
Gyllenroy nickar lite lätt, kanske smått... sårad? Men han släpper i alla fall Celines hand. "Kom här", säger han och skyndar på stegen.
Jag ser på Celine, ler svagt.
Snälla, vad du än gör, glöm inte bort mig... Jag vill inte vara utan dig igen. Inte förlorad... Jag vill inte vara känslolös igen, du väckte känslorna inom mig, lämna mig aldrig. Glöm mig aldrig. Jag tänker allt, men jag kan inte säga ett enda ord högt.
"Säg till om du börjar må dåligt", säger jag allvarligt och kramar om handtaget på svärdet, ifall Celine börjar må dåligt så har jag en häxa att spetsa.

(Okej, det menar att vi går ut så snabbt som möjligt x) )

Celine kan inte säga att hon tycker synd om pojken, samtidigt som hon tror att hennes udda moderliga sida tar över och faktiskt tycker synd om honom. Lite grann åtminstone. Celine känner värmen av Dominicks hand och orden liksom tycks ha någon undermedveten innebörd som hon inte riktigt förstår.
"Visst." Svarar hon i princip frånvarande, eftersom hon mest tänker på vad han menar.
"Där är det, Rin kan sända tillbaka er." Säger Gyllenroy och pekar mot ett enormt hus i asiatisk stil och faktiskt är trädgården runt huset enkel, krattat grus, låga buskar... den är simpel men fin. Väldigt många körsbärsträd och Celine minns när hon var yngre och Seigo alltid hade med sig blommor från de träden. "Farväl, jag hoppas på att vi inte behöver ses igen." Flinar Gyllenroy som vänder om och vandrar in i skogen igen. Besynnerliga pojke.

"Så... Det är allt? Vi går dit och så är vi hos Jayden och Natasha igen?" undrar jag och förvånas smått över det. Det känns som om vi har varit här i en evighet.
"Jag antar att det bara är att börja gå?" fortsätter jag och ser på Celine. Jag kan inte låta bli att le mot henne, hon är så vacker.


(OKej, sorry för detta inlägg x) visste inte vad jag skulle skriva )

( Well, we have Seigo around... maybe we can make a kind of fight. >8D Fast... Seigo is creepy with his glove... XD)

Celine kastar en snabb blick på honom.
"Om vi går direkt till Rin, antagligen. Men vi måste se om Seigo mår bra. Eller, åtminstone jag." Det sista mumlar hon, och söker liksom med blicken för att se om Seigo är där någonstans. Som om han kände sig kallad så dök han dock upp. Han var bandagerad, men tycktes inte vara dödligt skadad åtminstone. Snarare tvärtom när han log mot henne.
"Hur kommer det sig att ni är här?" Frågar Seigo och om Celine inte varit upptagen med att syna hur bandagerad Seigo var så skulle hon säkert märkt hur hans min skiftade från glad till irriterat på några sekunder när han såg att Celine och Dominick höll händer. Nästa stund var han "glad" igen, dock.

(Yeah... Kankse x) Skulle vara intressant )

Jag ser jämfört med Celine hur Seigos uppsyn ändras för en sekund när hans blick dras till våra händer och jag kan endast le svagt när han blir "gladare" igen.
"Ett smycke om jag minns det rätt", säger jag och rynkar på ögonbrynen innan jag rycker på axlarna. "Det är nog allt. Under tiden vi var här blev vi lite hotade men fick också hjälp... och, nu, nu ska vi dra här ifrån innan jag hugger häxan mitt i tu", förklarar jag och biter ihop käkarna. Jag vill men inte vill på en och samma gång att han ska veta vad som kanske kan drabba Celine. Om hon inte minns mig... så vill jag att åtminstone hon ska minnas Seigo, eller någon som hon står nära.
Fast, hur ska jag förklara det utan att Celine hör?

(Some sort of fight I guess. xD)

"Träffade ni på Tríwana?" Svarar Seigo och verkade vara bekymrad.
"Ja." Svarar Celine lite kort, det är ju sant. Men hon vill inte direkt gå in på detaljer. Seigo ska precis till att svara när han blir avbruten av inte en... inte två... inte tre... utan fyra nästintill likadana tjattrande röster när fyra stycken kvinnor dyker upp. De har mörkt hår, svarta ögon och två av fyra har stora leenden på läpparna, de andra två ser antingen ledsna eller irriterade ut. Alla är klädda i olika färger.
"Ey, vi har besök!" Säger den gulklädde av dem. En annan, den grönklädde, av dem ögnar Dominick och Seigo vänder blicken mot den som intresserat ögnar prinsen. Den svartklädde står lite avsides och verkar sorgsen och tyst och den tredje står och stirrar irriterat.
"Izene ta dig samman. Bokstavligen." Säger Seigo och den grönklädde blinkar åt Dominick med ett snett leende innan hon försvinner. Sedan står där en fyrfärgad tjej i asiatiska kläder. Svart och gul tröja, röda byxor och gröna skor.
"Celine! Det var så, himla länge sedan!" Skrattar Izene och Celine ler lite grann. Den energiska kvinnan hade en gång i tiden varit Celines kumpan när hon bestämde sig för att vara rebellisk utan sin bror i tonåren. "Jag måste visa dig en sak!" Säger Izene och drar med sig henne mot huset. "Vi kommer snart prinsen, ingenting att oroa sig för, Seigo!" Fortsätter hon lika påskyndat. "Inte för dig heller Dominick." Fortsätter hon och drar med Celine.

Jag blinkar chockat när jag ser de ta Celine ifrån mig. Min hand känns plötsligt väldigt tom utan hennes varma hand i den.
"Var det där verkligen... smart?" undrar jag och vänder blicken mot jätten bredvid mig.
"Jadå, ingen fara", säger han och verkar irriterad över mig. Jag sväljer min egen heder.
"Seigo... jag måste be om din hjälp", säger jag lågt när Celine och de andra fyra kvinnorna har försvunnit in i huset.
"Åh, vad förvånande", säger Seigo och himlar med ögonen. Jag biter ihop käkarna och håller mig från att käfta emot och säga att det är mig Celine gillar. Han är bara förbannad på mig för att hans kärlek till Celine är obesvarad, medan det verkar gå bättre för mig - för man ser tydligt att Seigo gillar Celine.
"Innan du krossar mig med den där handsken", säger jag med en nick mot hans ena hand, "ska du veta att det gäller Celine." Han stelnar till.
"Ut med språket, prins", säger han lågt.
"Tríwaña... Jag tror hon lade en förbannelse över Celine... Hon kanske kommer få en feber och sedan glömma bort mig..." säger jag. Ett flin dyker upp på Seigos läppar.
"Synd för dig då, det verkar som om min väntan till slut gynnar sig", säger han belåtet och skrattar till.
"Jag visste att du inte skulle förstå... Varför trodde jag att du skulle vara till hjälp?" frågar jag mig själv förbannat. Seigo skrattar endast till.
"Jag tänker inte döda dig, inte ännu, då kommer Celine bli arg på mig. Plus, du försvinner förmodligen snart."
"Du är en riktig träskalle, vet du det? Vi pratar om en häxa!" fräser jag mot honom. "Hon kanske gjorde något mer än att bara lägga just den förbannelsen? Tänk om minnet av mig tar bort hennes alla tidigare minnen? Hon skulle inte minnas dig heller, Seigo..." säger jag allvarligt.
Han verkar först nu inse allvaret i situationen. "Vad kan du då göra?" undrar han.
"Jag? Jag kan inget göra just nu... Jag hoppades på att du skulle veta", säger jag lågt.