Hungerspelen - Bara en kan segra

Finnick dissar jordgubbs-idén och äter valnötter istället
Haha badass-Finnick x)
Du har skaffat dig en ny läsare by the way^^

SUPER!!!

Skriv mer

Yay :3


Tack!



Håller på!

Jättebra kapitel! Älskar hur du får in humorn i detta, jahopp x3

Alltså ah ♥ jag blir så glad när jag ser att någon har skrivit här ^-^ Håller på med nästa kapitel!

Yay!!!

Ska försöka få upp den idag! Hassel WeaslyShaana Tyra Winny Geasley

(men då behövs det också att någon skriver efter det här så jag kan lägga upp)

Lägg upp den nu!!!

Den är äntligen här!! Förlåt om det tog tid, det var mycket jag ville ha med och kunde inte sluta skriva, den fick bli lite längre än vanligt den här gången, hoppas inte det stör. E.N.J.O.Y!

----------------------------------------------

Kapitel 11: Intervju

”Lite bröd, Kylee?” säger Trissy och räcker över skålen till mig. Jag skakar på huvudet och ser ner i bordet.
”Men lite frukt då, du äter ju ingenting!”
Jag himlar med ögonen. Jag har slutat att vara hungrig till frukost, vet inte varför. De har väl gödit oss för bra. Och jag borde vänja mig vid att klara mig en längre tid utan mat, jag har en känsla av att det inte kommer finnas roomservice på arenan.
Trissy ger tillslut upp med att försöka få mig att äta och säger att jag får skylla mig själv.
”Idag är det ni ska bli coachade av era mentorer inför intervjuerna som sker imorgon. Bra att ni har en hel dag på er, va?”
Ingen svarar. Hon harklar sig.
”Så jag rekommenderar att ni gör er så förberedda som möjligt inför morgondagen.” Hon reser sig från bordet och tackar för sig. Shit. Jag hade nästan glömt bort intervjuerna. Vad ska jag säga? Jag antar att jag inte har något annat val än att smöra inför huvudstaden som alla andra, om jag bara säger vad jag tycker och så. Men att tala ut om sin åsikt brukar inte vara så populärt i spelen. Allt handlar bara om sponsorer. Man måste spela spelet. Le och vinka – spelet.

Finnick sätter sig ner framför mig i den andra vita soffan. Rummet är ett likadant som det Seamus och Cal sitter i. Glas till väggar - en fin utsikt över staden – två soffor mitt i mot varandra, lite plantor, en teve och ett vardagsrumsbord. Och så en avox. Ibland kan jag inbilla mig att de bara är röda prydnader, där de står helt tyst i varje rum. Vart man än går. Jag har hört att de är stumma. Inte säker på om det är sant. Vi sitter där en stund i tysthet. Han stirrar på mig. Sedan bryts tystnaden.
”Nå?” säger han och gör en gest med händerna.
”Nå, vadå?” frågar jag.
”Vilken roll vill du ta? Det här är förstås något du måste hålla i till slutet. Du kan inte vara en person i intervjuerna och en annan i arenan. Du kanske vinner sponsorernas förtroende imorgon, men det är på arenan – när du faktiskt behöver dem- som det räknas. Du måste göra bra ifrån dig på båda ställena. Förstår du?”
Jag nickar. ”Vilken roll föreslår du?”
Finnick tar långsamt upp en valnöt, knäcker den i en skål som står på bordet och stoppar den i munnen. När han har tuggat klart säger han;
”Det finns ju den oskyldiga skolflickan, en Mary Sue, vars jobb är att le och vinka och vara så perfekt som möjligt. Hon kan smyga in lite lögner om hon måste, allt för att få huvudstaden att mjukna. De flesta kör på henne. Sedan finns det en liknande variant, som också förlitar sig på charm men som samtidigt försöker avskräcka de andra tributerna genom att prata på om sina skickligheter och sin träning. ”
Jag nickar bara. Jag har inte så mycket att skryta om, förutom kanske att jag kan klättra i träd. Men jag tror knappast jag kommer döda någon med det.
”Och så finns det en annan variant. Du sitter där och låtsas som att du inte har någon aning om vad du gör där, du vill bara åka hem till din familj, du har ingen aning om hur man använder ett vapen. Spela oerfaren. Men när de minst anar det avslöjar du din riktiga sida genom att kasta en yxa i ryggen på dem. En av mina vänner, Johanna Mason – du kanske minns henne? – handlade så. Om du är bra på skämt kan du alltid spela komiker också.”
Jag nickar fast jag inte riktigt förstår. ”Kan jag inte vara mig själv då?”
Finnick höjer ett ögonbryn. ”Vi kan testa. Låtsas att jag är Caesar. ” Han lägger upp ena foten på det motsatta låret och gör en skojig min. Lite likt Caesar faktiskt.
”Kylee! Välkommen, välkommen. Hur känns det? Är du uppspelt?”
Jag gör mitt bästa för att spela med. ”Bara bra, tack. Ehm, lite. Det ska bli kul.”
Finnick släpper sin imitation.
”Okej. Det här måste vi jobba på.”
Jag stönar och inser att han har rätt. Jag har ingen känsla för rampljuset. Inte ens när jag gick i fyran och skulle utföra en skolpjäs kunde jag klara av det, jag mumlade antingen fram mina repliker eller glömde dem. För det mesta stod jag bara och stammade inför min moster och de få föräldrar som dykt upp. Jag är inte skapt för sånt här.
”Då vill jag dra en Mary Sue.” säger jag stelt efter att jag har övervägt mina alternativ.
Finnick nickar. ”Jag trodde nästan det.”
Under hela förmiddagen och lite inpå eftermiddagen övar vi på olika repliker. Saker att säga om jag inte kommer på något bättre. Leenden, fniss, punchlines, några vita lögner jag kan dra till med för att få över huvudstaden på min sida. Förhoppningsvis. Jag känner mig lyckligt lottad över att få ha Finnick som mentor, han lyckades charma alla när han bara var fjorton. Jag hoppas faktiskt det går sämre för Seamus. Han är inte riktigt den pratglada typen, av vad jag har hört.

Innan middagen ska jag gå ner till stylingcentret för att kolla in min outfit i förväg, se till så att den passar och liknande. Jag ler när jag ser Demia. Demia Dirawi. Min stylist. Hon pratar med Stephano om att sätta upp mitt hår när jag kommer.
”Gumman!” hon slår armarna runt mig. Wow.
En kopp kallnat te står på ett bord bredvid min klänning. Den är väldigt vacker. En ärmlös vit och rosa aftonklänning med små diamantstenar runt bysten i ett vackert mönster. Ett band är draget precis under för att skilja mina bröst från resten av klänningen. Det nätta tyget svajar lätt till så fort någon går förbi. Jag får pröva på den. Den är fin, förstås. Men känns ändå lite... avslöjande. Jag säger att den är perfekt. Hon får sätta upp den lite vid fötterna eftersom hon råkat göra den för lång, annars är allt bra. Hon visar mig ett par matchande klackskor och sedan får jag gå. Stephano ger mig en slängkyss när jag går upp för trapporna mot hissen igen.

Nästa morgon. Är det verkligen nästa morgon? Jag måste ha somnat tidigt. Jo, nu minns jag. För att se mitt bästa ut idag la jag mig tidigare, direkt efter middagen. Jag får så ofta ringar under ögonen. Men i natt var inget undantag. Jag drömde en till mardröm. Studion var gigantisk, tusentals människor satt mitt framför mig samtidigt som Caesar, som var minst fyra meter hög, såg ner på mig med sitt igenkännbara hånflin. Han hade ställt en fråga, men jag kunde inte höra honom. Folk började bua samtidigt som alla växte till Caesars storlek och rummet höjde sig över mig. Jag kröp ner i fosterställning. De andra deltagarna började dra i mina kläder tills det bara fanns trasor kvar. När allt var över blev jag nersopad från scenen som vilken smuts som helst.
Jag försökte skölja av drömmen med en varmdusch.
Frukosten var förvånansvärt lik de tidigare. Tyst. Det var bara Trissy som sa något då och då. Jag tvingade mig själv att äta något idag. Jag måste ha full fokus. Det här är viktigt. För viktigt. Så det slutar med att jag proppar ner två tallrikar flingor med blåbär och ett stort glas ananasjuice.

Senare på dagen sker stylingen som planerat. Jag har ju redan sätt min klänning men får hår uppsatt, blir rakad, sminkad och insmord i olika krämer och oljor som inför paradvagnen. Allt går väldigt fort, på med klänningen, hoppa i skorna och ut bakom scenen. Det är fortfarande en stund kvar innan showen börjar, endast några dussin människor har sökt sig till stolarna längst fram i publiken och folk håller på att städa scenen och fixa med de sista detaljerna. Vart jag än kollar ser jag kameror, bommickar, folk med hörlurar och papper i stora buntar och andra konstiga mojänger. Jag hoppas de har spyhinkar också. Här hör jag inte hemma. Verkligen inte. Jag borde vara högt uppe någonstans bland fåglar och ekorrar. Har jag klaustrofobi? Jag vet inte. Magen vrider sig halvt ut och in. Jag måste ut härifrån. Jag hittar en liten dörr längst bak där det står ’exit’. Den är låst. Finns förmodligen bara till för att personalen ska kunna gå ut och ta sig ett bloss mellan arbetspassen. Jag stönar. De andra deltagarna börjar samlas i en korridor utanför och jag ansluter mig till dem. Jag letar efter Will, men kan inte se honom. Jag känner igen många från klumpen. Nisha, Bree, Jay. Karriäristerna Keever och Avon. Den vackra flickan från distrikt 7, den långa muskulösa killen från 11. Jag trodde alla därifrån var beniga och rätt så undernärda, men inte han.
Vi blir alla tillsagda att ställa oss i ett led i nummerordning av en man med mapp och penna, flickorna först i varje distrikt. Någon säger något i hans hörsnäcka och han slinker ut backstage igen. När klungan av människor blir lite rakare ser jag Will, bakom sin syster. Han ler snett och vinkar halvt. Jag vinkar diskret tillbaka, vilket Cady ser och snäser åt mig. Vad är hennes problem? Hon måste vara en sån där överbeskyddande typ. Fast jag tycker inte att hon borde hålla på som hon gör. Vad gör det om Will och jag kanske är vänner? Eller tror hon att något annat är på gång?

Jubel och visslingar sätts igång till den klassiska intromusiken.
”Hallå! Hallå! Välkomna till de 75 årliga Hungerspelen!” ropar Caesar. Publiken blir som galna, de ropar efter oss, hurrar. Det är trots allt en kvartsekelklyvning. En klyvning som tar sin början imorgon. Hjälp. Hjälp. Hjälp. Trots att scenen är bakom en dörr hörs nästan allt han säger, plus att det finns en teve i korridoren som är satt på samma kanal som showen nu direktsänds i. På så sätt kan vi se allt ur publikens ögon här utifrån. Keever kallas in. Jag är inte säker, men jag tror man har runt tre minuter var där ute. Men det kanske är annorlunda i år.
”En stor applåd för Keever Santiego, distrikt 1!”
Intervjun börjar. Jag lyssnar inte på allt, men ibland hör jag frågor som ;
”Du är 18, eller hur? Har du kanske smyg tränat lite alla dem åren också?”
”Finns det någon speciell där hemma? Skulle du vilja säga något till dem?”
”Har du några dolda talanger?”
Jag vet att jag borde ta hänsyn till så mycket som möjligt av det hon säger, men är bara inte intresserad. Försöker istället komma ihåg vad Finnick sa att jag skulle göra.
Keever blir klar, likaså Avon. När även Cady lämnar studion med jubel bakom sig är det Wills tur. Den här gånger vill jag lyssna.
”WILL Walker! Stor applåd! En stor applåd allihopa!”
Will ler charmigt och vinkar när han slår sig ner bredvid Caesar. Vilken huvudstadsflicka som helst skulle falla för det där leendet. Hans mörkbruna hår är skjutet lite åt sidan och han är klädd i en svart kostym med guldkant. I bröstfickan har han en vit liten ros.
”Tack Caesar, det är jättekul att vara här.” säger han medans applåderna donar bort.
”Jag slår vad om att det där var din syster, eller hur?” säger Caesar. Will nickar till svars. Caesar vänder sig mot kameran.
”Då får vi verkligen beklaga.” publiken suckar medlidande.
”Hon anmälde sig frivillig, jag gjorde det inte.”
Efter lite småprat om hans kostym och olika sorters suffléer frågar Caesar om Will har någon ’speciell’ där hemma. Det blir tyst i rummet.
”Eh, nej. Inte än i alla fall.” säger han mot publiken och skakar lite på huvudet. Jag känner hur det drar lite i mungipan på mig. Och på något sätt ler jag igenom hela intervjun. Han ger kameran en slängkyss.

”Kylee Lynwood! Distrikt 4!”
Vänta va? Nej. Det kan ju inte vara min tur. Distrikt 3 måste ju köra först... Men mycket riktigt är det min tur, något måste ha distraherat mig från att ens slänga en blick på teven under 3:ans intervjuer. Jag är inte säker på vad som händer. Jag försöker att stå kvar, men mina ben bär mig ut genom dörren och in på scen. Allt som Finnick lärt mig försvinner. Jag kommer inte ihåg den minsta lilla sak och kommer på att le först efter att jag slagit mig ner i äggstolen bredvid Caesars.
”Välkommen, Kylee.”
”Tack, Caesar.” jag försöker prata så tydligt som möjligt, utan att skrika honom i ansiktet.
”Är du redo?”
”Ja, Caesar, jag är väldigt redo.” säger jag och försöker hålla mitt lugn. Men inte ett av Finnicks ord går in i huvudet.
”Vi får väl börja med att inleda med frågan som alla får, har även du någon speciell där hemma? Någon alls?”
Mitt sinne blir tomt. Vad ska jag säga? Ska jag ljuga ihop en pojkvän? Nej, tänk ifall de försöker hitta honom då och förstår att jag ljugit?
”Nja, det finns ju min moster Marjorie, min bästa vän Kate...”
Han höjer ett ögonbryn i väntan på mer.
”...Och alla mina andra vänner! Jag kan förstås inte räkna upp alla namnen.”
”Jag förstår, jag förstår.” skrattar Caesar. ”Du måste vara mycket älskvärd.”
Jag skrattar bara stelt för att hålla med. Mycket älskvärd att mobba, kanske. Det är inte populärt att flänga omkring uppe i träd på rasterna i skolan. Men jag försöker egentligen bara klättra bort från samhället. Så långt bort jag kan.
”Så det är bara du och din moster?”
”Ja. Vi bor i en stuga vid vattnet. Det är faktiskt rätt mysigt.” jag försöker prata på för att han inte ska ställa just den frågan jag är rädd för.
”Jag brukar ge mig ut varje morgon på en fisketur för att får lite friskluft. Sedan joggar jag runt sjön för motionens skull. Man blir ett med naturen liksom, förstår du vad jag menar?”
”Absolut.” nickar han. Allt är förstås en lögn. Jag som alltid brukar försova mig och komma försent.
”Sedan steker jag min fångst och bjuder moster på frukost.” fortsätter jag och ler drömmande. Det där sista kunde jag ju hållit tyst om. Vilket smörande skitsnack. Alla står säkert och skrattar åt mig i korridoren. Som den amatör jag är. Varför kan jag inte komma ihåg Finnicks ord? Vi tränade en hel dag!
”Men du Kylee, vart är dina föräldrar?”
Det blir tyst i studion. Nej. Varför?
”Det... är en lång historia. Jag tror inte vi hinner med det.” ursäktar jag mig.
”Säkert?” han lutar sin lite närmare med bedjande blick. ”Snälla?”
”Jag kanske kan berätta på arenan istället?” jag kliar mig lite på huvudet. Varför behövde han ställa frågan? Nu blir allt så obekvämt. Caesar lutar sig tillbaka igen.
”På det viset. Jaha, ja, det får vi hoppas.”
Han byter samtalsämne för att inte förlora publiken och frågar istället vad jag har tränat mest på. Jag säger som det är, men överdriver kanske en liten smula.
”Svärd. Definitivt. Även bågskytte och kastknivar måste jag säga att jag kan ha en fördel i. Jag hoppas jag är snabb nog att få tag på något av det. Men jag har tränat löpning och kondition, så det ska nog gå bra. Spjutet var också intressant att pröva på. ” Det var det, på riktigt. Jag visste inte att jag var så bra på att kasta.
Några dolda talanger? Är också en fråga som dyker upp.
”Jag kan klättra väldigt bra. I träd.”
Han ser ut som om han ville höra något annat.
”Men... Jag kan också sjunga. Lite. Tror jag.” Nej. Jag sa inte just det där.
”Jaså? Får man höra lite kanske?”
Publiken instämmer. Det finns ingen återvändo nu. Vad ska jag göra? Vad ska jag sjunga? Kan jag ens sjunga?
Det blir tyst igen. Jag sitter kvar. Kommer på en liten visa. Sluter ögonen.

”Tala inte om för mig om jag är döende,
För jag vill inget veta,
Om jag ej kan se solen,
Kanske ska jag gå,
Väck mig inte för jag drömmer,
Om änglar på månen,
Där alla du känner,
Aldrig lämnar dig för tidigt”

Det känns skönt när det är över. Publiken klappar förvånansvärt. Några visslar. Så bra var jag inte.
”Vad var det där?” frågar han när de har lugnat ner sig.
”Refrängen ur en låt-” jag tänkte på mamma. ”-någon brukade sjunga för mig.”
”Det var väldigt fint i alla fall. En applåd till!” han ställer sig upp vänd mot publiken och klappar händerna.
”Tiden är snart ute. Är det något mer du vill lägga till, miss Lynwood?”
”Tja.” jag tänker efter. ”Det är min födelsedag på fredag.” ja, det var också en lögn. Jag fyller år i januari.
”Andra dagen på arenan förmodar jag? Blir du 16 då?”
”Ja, jag hoppas att jag lever tillräkligt länge för att uppleva det” skrattar jag.
”En sweet-sixteen i Hungerspelen, alltså?” ler Caesar.
”Ja, ” Skrattar igen som om det vore en ära.
”Då får vi hålla tummarna för dig. Kylee Lynwood, allihopa!” säger han till sist och publiken klappar igen. Jag ler när jag går ut, håller i det ändå tills jag är ute i den lilla korridoren igen där jag till sist kräks på det blanka, gula golvet.

-------------------------------
Snälla berätta så mycket som möjligt om vad ni tycker! Det här tog tid Har ni någon favoritkaraktär? Någon karaktär ni vill veta mer om, eller någon ni inte gillar?