Ett plus ett är lika med fyra

Zuko såg på henne och skrattade sedan.
"Ja det var det jag menade, och jag förstår att du ville slå in skallen på honom, jag ville sätta eld på honom" sa han och tittade sedan på armbandet.
"Jag tänker inte göra slut på allt oroa dig inte" sa Zuko och gick in i butiken och såg sig omkring, han visste vad han ville ha och han pekade på två dubbelsidiga katanas. Mannen tittade på honom.
"Kan du hantera dem?" sa mannen och Zuko suckade.
"Annars hade jag inte köpt dem" sa han och räckte fram armbandet, mannen såg gillande på det och gav Zuko svärden och pengar tillbaka. Zuko fäste svärden på ryggen och tog pengarna. Han gick ut till Aravis och log svagt.
"Då behöver vi bara hästar."

Aravis väntade på honom utanför och log mot honom, "Fina, sådana har jag inte sett förut." sa hon och nickade åt de svärdliknande föremålen som hon helt enkelt kallade för svärd. Calormener bar krokliknande sablar även om hon alltid föredragit Arkenlads och Narnias långsvärd, det som hon hade var ett Narnianskt svärd smitt av dvärgar, finare svärd gick inte att få tag på och hon hade fått det som gåva av kung Peter den store.
"Hästar låter bra, och mat." sa hon sedan och gick mot ljudet av hästar, det gick enklare att gå i skorna och såret svedde inte lika mycket längre.

"De är vanliga i mitt hemland, och jag ville ha något jag var bekant med. Det är lättare så och man använder vapnen bättre om de är kända för en" sa han och log svagt.
"Mat kan vara en fördel" skrattade Zuko och kom fram till hästarna. Han såg på en svart hingst och log.
"Jag vill ha den här" sa han till mannen som stod och tittade på dem. Han väntade på att Aravis skulle välja en häst.

Aravis nickade, "Sålänge du kan hantera vapnen så bryr jag mig inte om vad du har." skrattade hon lätt och såg sedan på hästarna, vissa gick helt bort då de inte ens tilltalade henne. Hon gick bland dem och önskade att de kunde tala, men kunde tänka sig att det skulle sett konstigt ut om hon skulle börja göra det med dem. Ett mörkbrunt sto stoppade fram sin mule åt henne och Aravis log ömt, "Denna vill jag ha." sa hon och smekte stoet över mulen.

Zuko nickade bara och gav pengarna till mannen som bara nickade och Zuko tog ut hingsten. Han sadlade den och satte sedan upp. Han tittade på Aravis och väntade på att hon skulle bli klar.

Aravis gjorde lika och sadlade sitt sto, sedan satte hon upp även hon med en smidig rörelse. Det syntes att hon var en van ryttare som hellre var ute och red än som satt hemma och broderade eller något liknande. "Mat nu då och sedan?" sa hon frågande och såg på Zuko.

"Sedan lämnar vi den här staden och försöker ta reda på vart vi egentligen hamnat och hur vi tar oss härifrån" sa Zuko bestämt och red ner mot marknadsstånd med mat.

Aravis nickar, men ville hon härifrån? Det hon ville var till Cor men det gick inte, hon ville däremot inte hem det visste hon, för det fanns inget hem att återvända till då hon inte räknade faderns palats som hem. De red till marknadsstånden och Aravis hoppade av sitt sto, men hon väntade på Zuko, det var han som hade pengarna.

Zuko tittade på Aravis som inte verkade glad över att komma hem, men han sa inget. Han satte av sin häst som han bestämt sig för att döpa till Galagi. Han gick fram till Aravis och gav henne pengar.
"Du vet nog vad vi behöver bättre än jag." sa han endast.

Hon nickade, "Ta med dig en av de tomma sadelväskorna så kan du få packa ner det jag handlat." log hon lätt och förtillfället fram tankarna på fadern. Sedan började hon gå i marknadsstånden och jämförde kvalitet och pris och allteftersom så gav hon varorna till Zuko för att han skulle packa ner dem. Ogillande blickar följe dem och folket hade redan börjat viska om dem.