[RS] På en ö i Bermuda triangle

[Lugnt, jag har det för att jag skriver så sällan ]
Lizzie gäspade stort och la sig ner på marken. Hon gnuggade sig i ögonen och slöt dem sedan. Hon somnade.

Mariko hade redan somnat för ett tag sen

Haylee såg på Matthias ett tag innan hon beslutade sig för att, likt många av de andra, att försöka sova. Hon kurrade ihop sig intill Matt och slöt ögonen. Hon suckade och kände tröttheten välla över henne, men ändå hade hon svårt att somna. Hon var orolig i kroppen och fick inte ro, och det var inte förrän en timma senare som hon hamnade i en lätt sömndvala. Hon drömde konstigt, men när hon vaknade morgonen därpå hade hon glömt bort allting.

Doug vaknade med ett ryck. Regnet från dagen innan hade försvunnit och solen hälsade honom. Skogens djur hade vaknat innan honom och förutom ljudet ifrån vågorna så hörde han fåglarnas kvitter och insekternas surrande. 
Trotts känslan av välmående så gjorde hans kropp ont, framförallt hans ben. Då han såg ned på det ar det svullet men blödningen verkades ha stoppats. Han tog sig mödosamt upp på fötter och började halta sig till det ställe han lämnat sjukvårdsväskan för att samla upp regn. Då han kom dit fann han att den var förvånatsvärt to'm men tog med det lilla den samlat upp tillbaka till de andra. 

Jag gäspar och innan jag vet ordet av har jag nästan ramlat ner i sanden och somnat.
I drömmarnas rike smyger sig mardrömmarna in.
Hur jag verkligen skär bort Melissas arm, ben, huvud, allt. Tillslut ligger hennes kroppsdelar strödda över havet och fler hajar kommer. Vi omringas, och jag vet inte vad jag ska göra. Av någon anledning hoppar jag i vattnet för att Doug tydligen ska kunna överleva då, tillsammans med alla andra på ön, bara jag dör.
Hajarna kommer, biter mig, sliter loss bitar av mig, tar isär mig som jag nyligen gjorde med Melissa.
Och jag dör inte av tapperhet, utan bara av ren dumdristighet.
När jag vaknar vet jag att jag kommer spy.

Och mycket riktigt, det första jag gör när jag vaknar när att lyckas springa en bit bort från skyddet och sedan spy flera gånger vid en palm. Det känns som om hela magen vänder sig ut och in. Och jag gråter igen. Men inte bara av att jag kräks, utan också vad jag faktiskt hade kunnat göra mot henne i just den stunden.
Jag spyr ännu mer när mitt minne påminner mig om att jag kastade i hennes kropp i havet.
När jag har spytt ungefär hungra gånger, känns det som, så sätter jag mig vid en annan palm och låter tårarna rinna. Långt ifrån skyddet, och de andra.

Lizzie öppnar ögonen. Morgon. Hon gäspar stort och sätter sig upp. Hon kröp ut och ställde sig upp. Hon sträckte på sig och gick runt lite på stranden.

Haylees ögonlock rullade sakta upp och hon stirrade ner i sanden framför henne. Sand... Hon suckade tungt och kände sig hopplös för ögonblicket. Allt hon ville var att komma hem, att ligga i en riktig säng och se sina föräldrars ansikten igen. Vad var det som hade hänt på planet egentligen? En tår gled ner för hennes kind och landade i sanden där den sjönk ner och försvann. Hon torkade ilsket bort nästa tår och satte sig upp, orolig över att någon skulle se henne gråta så försökte hon genast stoppa tårarna. Lizzie, Doug och Matthias var redan vakna märkte hon, då ingen av dem var här. Hon såg dock att Doug var på väg hit och hon torkade sig ännu en gång hastigt under ögonen.
Sluta nu, tänkte hon bittert då hon fortfarande kände tårarna bakom ögonen.
Haylee såg upp på honom och väskan han hade i händerna.
"Någon lycka ännu?" undrade hon och märkte till sin fasa att rösten skälvde något.

Doug såg att flera av de andra försvunnit likt honom men Haylee hade vaknat. Hennes ögon såg en aning röda ut och kinderna var rosiga men Doug låtsades som ingenting. 
"Inte direkt", sade han samtidigt som han damp ned i grässanden. 
"Vet du vart de andra tagit vägen? Vi måste ha ett möte och bestämma vad vi ska göra."
Doug hade funderat då han varit iväg. Morgonarna var den bästa tiden på dagen enligt honom och det var då han kom på de flesta finurliga ideer han fått genom åren, som att se hur en radio fungerade och pillade sönder den de hade då han varit yngre. Minnet gav honom ett leende. 

Mariko vaknade och gäspade det var morgon regnet från dagen före hade blött ner hennes hår ordentligt. Hon gnuggade sömnen ur ögonen och reste sig upp på fötter och såg sig om strandens sand lyste nästan vitt av morgon solen

"Jag kan leta upp Matthias", svarade Haylee och försökte ha så stadig röst som möjligt. Hon skyndade sig iväg då hon kände att fler tårar var på väg. Det dröjde ett tag innan hon fann honom dock, men hon såg på honom att han inte var i världens bästa skick.
"Hur är det?" frågade hon oroligt och drog ihop ögonbrynen vid synen av spyan. Hon svalde hårt och höll automatiskt andan - hon hade aldrig gillat spyor, men sköt undan det ur tankarna.
"Doug ville ha ett möte så vi kan diskutera hur vi ska göra", sa hon och satte sig på knä vid honom. Hon viskade förbannat en svordom då det gjorde ont i hennes ena ben och revben.