Sjunde året på Hogwarts

Cara tittade undrande på henne.
"Du har inte några vänner va?" sa hon undrande. Hon antog att det lät ganska elakt att säga det så, men hon var inte den som sa saker artigt i fall hon inte var tvungen. Hon log när hon såg Draco börja prata med Blaise. De var verkligen hennes bästa vänner.
"Det kan vara bra att lämna böckernas värld ett tag" sa hon vänligt. Hon undrade varför hon var så vänlig emot Solara.

Solara ryckte till vid hennes ord som kom som ett slag rakt in i hjärtat. "Nej." sa Solara endast kort till svar som det kändes bättre att inte prata om det. Valet att ha böckerna var hennes val, först var det för att hon var blyg. Det var det inte längre nu mer av gammal vana och bekvämlighet och att ingen ville umgås med henne. Det hade blivit till en vana, att alltid läsa, att alltid få högsta betyg och alltid ha svaren på frågorna, det blev som en ond cirkel hon inte kunde komma ifrån och misslyckades hon med något av det......ja det ville hon inte ens tänka på.
"Vet inte, jag kan nog inte det." mumlar hon fram och har blicken ner i marken.

Cara tyckte synd om henne. Hon hade alltid varit social och människor hade alltid lagt märke till henne och pratat med henne, sen fanns det så klart en baksida till det, att få människor som inte gillade en.
"Du behöver träffa lite folk. Människor som kan ge dig råd" sa hon vänligt. Hon log snabbt och undrade vad hennes far skulle säga om hon var vänlig emot människor?
"Klart du kan, du pratar ju med mig nu" sa Cara och vilade handen emot höften. "Du har pratat med Blaise också. Du lär dig" sa hon uppmuntrande.

Solaras blick söker sig uppåt och möter Caras och ler lite svagt.
"Egentligen är det inte människorna i sig och svårt att prata har jag nog inte. Det är bara det att ingen velat prata med mig så jag har inte ansträngt mig i det." sa hon och ryckte på axlarna.
"Jag har bara en sjuk jäkla prestationsångest, och jag kan helt enkelt inte göra någotannat." försöker hon förklara.
"Men tack för att du lyssnar, det värmer. Och om jag får säga det du liknar inte din far." säger Solara och ler snett mot henne.

"Nej ni Ravare verkar föredra era böcker och prata mellan elevhemmen är inte direkt vanligt" sa Cara och ryckte på axlarna. Hon hade alltid funnit Ravarna lite konstiga, de bara var där och läste sina böcker. "Prestationsångest är säkert bra till en viss mån, men det är ingen mening om livet flyter förbi dig. Man måste leva med" sa Cara och log roat, hon hade aldrig direkt fokuserat på skolan utan fått bra betyg ändå, men det var för att hon kunde allt sedan innan.
"Jag är nästan förvånad över att jag pratar med någon annan människa. Nu menar jag en normal konversation, det är inte ofta det händer. Ja om vi inte räknar Blaise och Draco" sa hon leende och skrattade sedan "Nej vi är oftast väldigt olika, men det är mitt egna val" sa Cara och log svagt.

Solara gör en grimas och sätter sig i gräset och börjar tankfullt riva och rycka i grässtråna,
"Du vill inte ens veta vad jag gör om jag inte får högsta betyg eller inte kan svaret på en fråga." säger hon och stirrar bara rakt fram för att slippa tänka på det.
"Livet har redan runnit förbi mig." sa Solara med entonig röst och ler sen lite åt hennes ord, "Vad trevligt att jag får den äran, att prata med dig." ler hon lite svagt, "Egna val är nyttigt." nickar hon.

Cara satte sig ner bredvid henne.
"Pröva mig, jag har hört det mesta tro mig" sa hon och tänkte på att de flesta dödsätare hade berättat nästan hela sin livshistoria för henne när hon var mindre.
"Då kanske du skall börja leva det du har kvar så du inte ångrar dig sedan" sa hon och skrattade sedan. "ära, jag är trotts allt bara en människa inget mer, våga inte se mig som någon prinsessa som är finare än alla andra" sa hon kallt. Hon hatade när människor ansåg att hon var värd mer än andra. Hon skattade sitt eget liv högt, men det betydde inte att hon var mer värd än sina vänner.
"Ja de är ju det" sa hon leende.

Solara nickar, "Visst okej, du är ingen prinsessa och jag ingen snapparunge, okej? Bara Cara och Solara." ler hon och tyckte det var trevligt att sätta ihop sitt namn med en annans sådär. Men hon skakar på huvudet,
"Nej, det är egentligen inget." mumlar hon avvärjande och drar i ärmarna på tröjan. Som för att dölja något, dölja hela hennes armar.
"Det händer inte så ofta jag misslyckas." ler hon lite halvt som att hon ville lätta upp stämningen och ville ta bort uppmärksamheten från henne själv.

"Det låter riktigt bra. Vi är ju trotts allt inte våra föräldrar, vi får bara stå ut med dem" skrattade Cara. Hennes far var speciell, det var det minsta man kunde säga, men hon älskade honom ändå. Cara tittade på henne och förstod vad hon gjort men sa inget. Det angick inte henne, även om hon ansåg att det var korkat av Solara. Hon reste sig plötsligt upp och log.
"Vad sägs om att följa med oss ut i kväll till krogen?" frågade hon leende.

Solara skrattar, "Nej det är vi inte." och ser sedan upp på henne.
"Men vi får inte lämna skolans område eller vara ute så sent." protesterar Solara och tänker smått panikartat vad mycket pluggtid hon skulle missa, men ändå? Men det var mot reglerna. Hon ställer sig upp och ser på Cara,
"Får vi det då?" frågar hon om nu reglerna plötsligt ändrats.