Homo Bestia (5 rollare)

Jag nickade förstående vid varje mening och lade sedan ifrån mig den sista biten kött. "Du vänjer dig så småningom...", sade jag lågt och fick ett tomt uttryck i ansiktet.

Jag nickade och undrade om han dödat många, eller om han tänkte på något annat, med tanke på hans ansiktsuttryck.
Jag hatade att jag dödat någon, men samtidigt kunde jag tänka mig att jag på något sätt fått lite av deras styrka genom det. Det kunde inte ha varit mycket, tänkte jag hånfullt, de var ju bara några usla mutantjägare, som säkert inte brydde sig om någon annan än sig själva. Men ändå, lite styrka kanske man fick av att döda någon. Nästa gång kanske det skulle vara lättare. Han hade nog rätt i att man vande sig. Ändå hoppades jag att ionte behöva döda någon mer.
Magen var i alla fall mätt och glad. Jag plockade fram ett ekollon och lade den i glöden från elden så att den skulle rostas.
"Vill du ha?" kom jag på att fråga och höll fram några i handen.

Jag sniffade lite över elden så att mitt ansikte blev varmt av de dansande lågorna. Jag log svagt och skakade på huvudet. "Nej... Ehum, tack", sade jag och reste mig upp. Jag sträckte på mig och gick för att dricka lite i bäcken. När törsten var släckt kurade jag upp i skuggan av ett stort träd för att sova. "God natt", mumlade jag sömnigt.

Jag gick också fram till bäcken, kupade händerna och drack av det kalla vattnet. Det var underbart att vara mätt.
Sedan kröp jag ihop på grangrenarna inuti vindskyddet och försökte göra det så bekvämt som möjligt. Det stacks lite, men var ändå mjukare än den hårda marken.
"God natt", mumlade jag tillbaka och slöt ögonen för att sova.

Jag låg vaken ett tag och funderade. Hade jag gjort fel när jag tog med Lara? Jag strök en hand trött över ansiktet och suckade. Sedan lade jag ned huvudet och somnade.

I drömmen klättrar vi upp i trädet, med stenar och vässade pinnar redo, men jägarna kommer aldrig ...
"Hallå där!"
Jag vänder mig om, och jägarna står bakom oss, för nu är vi plötsligt nere på marken. De hånflinar. De vet att de redan har vunnit, för våra primitiva vapen är plötsligt borta.
"Anfall!"

Jag vaknade med ett ryck. Först såg jag inte var jag var, sedan mindes jag allt. Jägarna ... skulle de hemsöka mig i drömmarna igen?
Jag kröp ihop och försökte somna om.

Jag vaknade mitt i natten av en brännande törst och kravlade fram till bäcken för att dricka, men stannade när jag hörde något prassla. Inget syntes i mörkret så jag böjde mig ned för att dricka igen när något suddigt rörde sig i utkanten av mitt synfält. Jag kisade med ögonen och kunde urskilja ett litet svart hål i en av buskarna. Jag lyckades precis hoppa undan i tid för att undvika en pil som flög förbi mitt ansikte och fastnade i ett träd. En röd tofs satt i ena änden av den och blåste i vinden. "Eeeh, Lara! Vi måste gå!" skrek jag.

Jag skulle precis somna om när jag hörde Jakes rop. Först kom irritationen över att han väckte mig, vad var det som kunde vara så viktigt egentligen? Sedan uppfattade jag främmande röster och blev plötsligt klarvaken. Jag kom på benen och sprang ut ur vindskyddet medan jag såg mig skräckslaget omkring.

Lara hade inte upptäckt mig än, så jag dök fram från buskarna och greppade hennes arm. Mina klor grävde sig in i köttet, men jag hade inte tid med mildhet för tillfället. "Kom igen!" ropade jag och slet henne djupare in i skogen.

(Ledsen för väntan)

Det gjorde ont när klorna grävde sig in i min arm, och jag fräste ofrivilligt. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna, jag var så trött, men jag fortsatte att springa.