Robin Hood (fyra personer)

Roger var glad över att hon inte flydde undan hans beröring, förvånansvärt men beundransvärt; många människor skulle ha backat undan så fort de visste vem han var men å andra sidan hade Midna aldrig betett sig som vanliga människor brukade göra gentemot honom. Det som gladde honom lite extra var att hon log svagt, ett svagt leende var ändå ett leende och det var mycket bättre än om hon hade flytt undan.
"Nej, det är sant. Det är svårt för fina människor att inte bli trampade på men trots en hård yta kan man ha ett fint inre. Det gäller bara att plocka fram den inre, mjukare sidan när man kan så att man inte glömmer sig själv, det av dig du gömmer bakom det hårda skalet.", Sade han och log tillbaka. Det gladde honom att hon verkade gladare än förut, kanske inte mycket men i alla fall något. Med ett litet leende böjde han sig ned och lyfte upp skålen med soppan i, för att sedan räcka över den mot henne.
"Fortfarande inte hungrig? Vill du ha ny, varm mat så kan du ju hämta det så äter jag det här istället. Den här soppan var trots allt inte så dum kall ändå.", Sade han och skrattade till, ett kort skratt. Roger kände sig konstig i magen, nästan som att han var nervös; nervositet? Var det verkligen så längesedan han hade haft en mer normal, känslig diskussion att det nu gjorde honom nervös? Tanken fick honom att le, monstret Roger blir nervös av att prata med en flicka. Om folk skulle få reda på det skulle han förmodligen inte ses som ett monster längre, han hade snarare blivit kallad "oskyldig" eller "pojke"; ibland var det skönt att inte alla visste vad man kände och även om det var svårt att bli sedd som ett monster så hade det nästan varit lite jobbigare om folk pratade om att Roger, mördaren, blev nervös när han pratade med flickor. Eller var det bra Midna?
Roger väntade spänt på hennes reaktion, det var nästan som att han förväntade sig att hon skulle slå skålen ur händerna på honom och avsluta genom att säga att hon inte var hungrig, att han skulle sluta tjata. Om det hände skulle han förmodligen skratta; bara tanken på det fick nästan ett genuint skratt att bubbla upp genom strupen på honom.

Midna mindes att hennes far sagt något liknande när hon varit yngre.
"Bevara ditt fina inre, men göm det väl. Jag vill inte att människor skall försöka trampa på dig" Midna saknade sin far, hans varma skratt och trygga famn, hon suckade inombords, varför hade hon så svårt att glömma honom idag? Varför kom alla minnen tillbaka idag? Hon visste inte, men hon visste att hon hade sådana dagar och att hon hatade dem. Midna tittade på skålen med mat och ryckte på axlarna.
"Ät du upp den för jag tänker då inte göra det och nej är är inte hungrig" sa hon och såg på honom innan hon satte sig ner igen. Hon visste att hon skulle bli desto hungrigare i morgon, men de dagarna då hon var mer sorgsen eller arg så försvann aptiten. Hon märkte att Robin betraktade henne på avstånd och hon vände ryggen åt honom, hon tänkte inte prata med honom, inte efter hur han betett sig. Hon hörde Much och Alan skratta lågt borta vid elden och deras skratt gjorde henne lite gladare. Midna undrade dock vart den andra kvinnan tagit vägen, hon hade inte sett henne sedan hon gett henne bröd på morgonen. Var det inte konstigt att ingen annan i lägret reagerade över det? Kanske var det för att de båda kvinnorna var så olika, hon tog mer plats medan den andra kvinnan verkade vilja hålla sig i skuggorna. Och sedan fanns Roger, han var den som folk la mest märke till men det var kanske inte så konstigt.

Sidara hade som sagt hållt sig borta från lägret från dem alla, hon visste inte ens varför hon kom tillbaka? Kanske för att de var de första som välkomnat henne eller ja? Hon var skyldig dem något då de räddat hennes liv, då soldaterna än en gång fick tag på henne men misslyckats det var på tog vad soldater dog om henne, inte hennes fel det var deras att de skulle efter henne. Nu satt hon och betraktade då han som kallades lille John som däremot inte alls var liten lärde några yngre att hantera svärd. De var ytterst dåliga enligt henne och det var tur att de enbart använde träsvärd till övning annars skulle de skada varandra rejält. Dock verkade John lite frustrerad och skrek ut att de slogs som fruntimmer. Då ilsknade Sidara till, vadå som att tjejer skulle vara sämre? Det handlade om träning inget annat.
"Då har du inget emot att möta mig?" sa hon lugnt och klev ut från skuggorna framför honom och såg upp på honom, han var stor, minst dubbelt så stor som henne och skratt hördes från de övriga runt om dem, Sidara bara fnös åt dem, hon må vara tyst och höll sig undan men hon visste vad hon kunde, det visste hon. Folk dog runt henne av en anledning, inget annat.

Som väntat tackade Midna nej och satte sig ned igen, Roger såg hur hon ändrade sittställning och det kunde mycket väl bero på något som Roger inte såg; mycket riktigt, när han slängde ett öga över axeln såg han Robin stå där och stirra stint mot Midnas rygg. Mördaren gav den andre mannen ett leende, lyfte soppskålen i en hälsning och började ta för sig av maten. Om flickan verkligen vägrade att äta så tänkte inte han tjata mer än nödvändigt, hon skulle ändå inte ändra sig nu.
Much och Alans skratt nådde honom; det fick honom att le. De två männen hade i alla fall välkomnat honom, om än vaksamt, bättre än majoriteten av lägret. Midna och den andra kvinnan var undantagen som hade gjort det bättre, kanske berodde det på att de inte tillhörde lägret från början? Nåväl, det var ingen idé att gräva i det för mycket.
Höga skrattsalvor fick honom att snabbt vända huvudet ditåt, den okända kvinnan stod framför mannen som kallade sig Lille John, förmodligen dröp namnet av sarkasm då han var i storleksklass med Roger om inte större ändå, och det såg ut som att hon utmanade honom till svärdsduell. Roger log roat mot scenen som höll på att uppstå och med en snabb blick mot Robin så kunde han se att även den mannen tycktes road. Sakta men säkert riktade sig lägrets uppmärksamhet mot kvinnan som stod öga mot öga med jätten.
"Så, det ser ut som att någon har tagit sig ut från skuggorna.", Sade Roger, mer till sig själv än någon annan; det här skulle sannerligen bli intressant. Det måste trots allt finnas en grund som gjorde att hon var så säker på vinst eller något som gjorde att chansen fanns. Nåväl, någon behövde stå för underhållningen och uppenbarligen var det en av lägrets få kvinnor som valde att göra det nu. Medan Roger begrundade de båda kämparna slevade han i sig lite av den kalla soppan. Den smakade helt okej trots att värmen sedan länge gått ur den.

Midna vände nyfiket på huvudet när hon hörde rop längre bort. Hon var nyfiken något hon alltid varit, och något som ibland straffats sig, men hon kunde inte låta bli. Midna såg att den andra kvinnan verkade utmana en av de större männen i lägret. Midna var nyfiken på henne det var hon. Hon tittade på Roger när han pratade men sa inget, det fanns inte direkt något hon kunde svara. Roger hade inte sett Sidara slåss men det hade hon och visste att kvinnan var duktig, men inte hur duktig. Midna tvivlade nämligen på att Sidara hade visat allt hon kunnat när de mött soldaterna. Hon reste sig långsamt och gick bort emot dem andra som börjat samlas runt kvinnan och mannen. Midna ställde sig i skuggan, lutandes emot ett träd. Hon ville veta vad som skulle hända. Hon ville gärna se mannen besegrad, om än inte för att det var roande utan också för att männen skulle få se att kvinnor också kunde slås. Ibland undrade hon varför män verkade tro att kvinnor inte klarade av något alls.

Sidara log lätt då de flesta i lägret samlades runt dem, leendet var till att dölja nervositeten. Inte för att hon var nervös till att möta John, utan för alla människorna som nu stirrade på dem.
"Jag slåss inte mot kvinnor." sa John och såg ner på henne med överlägsen blick.
"Nej, och inte jag mot fårskallar men vi båda kanske skall göra ett undantag eller vad säger du?" sa Sidara med sockersöt röst drypande av sarkasm i var stavelse. John däremot ilskande till.
"Jag vill inte göra dig illa." sa han med sammanbitna käkar och hon suckade.
"Det är träsvärd, och dem gör man sig inte illa på, mest blåmärken." sa hon lugnt och någon av männen skrek åt John att visa henne och Sidara log roat, alla männen hade inte sett henne hantera sitt svärd och hon undrade för sig själv om de trodde att vapnen hon bar endast var för syns skull?
De fick ett varsitt träsvärd Sidara vägde det i handen för att känna dess tyngd, inte som ett vanligt men även hon hade börjat med något liknande. John såg stint på henne och gjorde sitt första utfall som hon enkelt parerade, han var bra men han litade mest på sin styrka, hon hade smidigheten och skickligheten man fick då man inte ägde den. Argt gjorde han ett nytt utfall som hon ännu en gång parerade nästan vårdslöst.
"Kan du inte bättre än så?" flinade hon, men nu förändrades det hela, Sidara gjorde även utfall hon och han hade visserligen styrka som hon knappt kunde drömma om men han var större och strax började hon trötta ut honom. Sidara hörde inte längre de omkring henne hon var helt fokuserad på duellen likaså John han hade sitt ryckte att tänka på och han ville inte förlora mot en tjej. Snabbt så ingen hann fatta gjorde hon ett utfall och snart stod hon över honom med svärdspettsen pekandes mot hans hals, hon hade vunnit tillslut och ett segervisst leende spred sig över hennes läppar.

Roger tittade intresserat på duellen, han kunde ganska enkelt se hur det gick över folkmassans huvud och han log, minst sagt, brett när han såg hur det hela skulle sluta. Inte för att det förvånade honom egentligen, John verkade inte vara den smarta typen och Roger, som hade spenderat en stor del av senare tid i krogslagsmål, såg att han lade för mycket tyngd i sina slag; det gav kraft men var också svårare att återhämta sig från det. Roger själv, som var en stor man för många, brukade göra snabba utfall till det att han fick en öppning och det var då man kunde lägga in kraften, en träff räckte oftast för att fälla de flesta män om man hade styrkan.
När matchen var över så skrockade han lite roat och gick iväg med skålen till Alan och Much som nu utbytte blickar, blickar nästan fulla av oro. Mördaren ställde ned sin skål och tittade på dem med ett brett flin.
"Så, ni hade väntat er en annan utgång? Nåväl, han är säkerligen en duktig kämpe men uppenbarligen förlitade han sig för mycket på sin styrka.", Sade han till de båda männen och återigen utbytte de blickar innan Much gav svar på tal.
"Skulle du själv göra bättre ifrån dig?", Sade han, surt och nästan barnsligt. Roger suckade och sedan skaffade han sig ögonkontakt med Much, Rogers iskalla blick som så många vek undan från.
"Nej, men jag är inte heller en krigare. Skulle jag ha slagits utan vapen mot samma kvinna eller mot någon här så skulle jag förmodligen krossa den personen. Men med vapen? Nej, jag har aldrig tränats med svärd eller andra vapen.", Sade han lite roat och återigen lämnade han männen vid lägerelden för att sälla sig till folkmassan. Männen från lägret vek undan ,likt vågor när en stor båt for fram över havet, då Roger närmade sig. Det var ganska bekvämt att männen höll ett säkerhetsavstånd, då slapp han i alla fall tränga sig.
"Så, grattis till vinsten. Du verkar ju tillräckligt bra på det där så jag tänkte att du skulle lära mig, om det går för sig?", Frågade han den mystiska kvinnan med ett brett leende på läpparna. Hon var ju utan tvekan bättre än John och därmed var det mer lämpligt att hon tränade honom istället. Det Roger sökte var den bästa läraren möjlig och då tänkte han inte nöja sig med den som var näst bäst, eller tredje bäst. Svärdsträningen var till för att han skulle bli en kompetent svärdsman och då ville han ha en ordentlig lärare. Roger kunde höra några av männen bakom honom viska, skulle en man bli upplärd av en kvinna? Roger, som ständigt var van vid att folk viskade bakom hans rygg, brydde sig inte om det utan log enbart mot duellens vinnare. Folk fick tänka och tycka vad de ville, huvudsaken var att han var den som fortfarande skulle stå upp när dagen var slut.

Sinadra såg efter den något sura men framförallt arga John då han gick därifrån, stackars John hade förlorat mot en kvinna inte speciellt manligt. Saken var den att John ändå var ärlig i sin strid, han skulle hur lätt som helst använt sina nävar och då hade hon inte haft en chans, ja om hon då inte varit beväpnad med äkta vapen och enbart inte i trä.
Något förvånad vände hon sig om och såg Roger, alla i lägret verkade inte vara glada över hennes framgång och de såg minst sagt förargade ut, vad kunde hon hjälpa att hon var bättre än John? Men på detta vis hade hon även uppnått en sak, att hon inte var en försvarslös kvinna och att de skulle hålla sig undan från henne. Hennes uppväxt hade gjort henne minst sagt avogt inställd till män, och hennes skicklighet gjorde att hon kunde behålla dem på behörigt avstånd.
"Tack." sa hon med ett leende och såg på den storväxta mannen, minst lika stor som John och även han skulle kunna slå henne till marken om hon inte bar vapen. Men hans fråga förvånade henne, vad hade hon att lära ut? Eller kunde hon det?
"Jag kan försöka." sa hon med ett flin och hörde männens ord och hon gillade dem inte alls, hade de inte lärt sig något?
"Vänta." sa hon till Roger och räckte honom träsvärdet, drog en av sina knivar och hivade iväg den så att den hamnade i trädet ovanför mannen någon decimeter över hans huvud.
"Vad tar du dig till kvinna? Jag kunde ha blivit träffad." fräste han åt henne och tog ett steg åt henne.
Hon stod kvar leende, "Nej, det hade den om jag tänkte träffa dig och utmana inte ödet, jag har en lektion att göra." sa hon och gick åter till Roger och tog Johns svärd som låg kastat på marken.
"De tycks inte lära sig att även kvinnor kan." sa hon med en röst som sa honom att det var bäst för honom att han inte tyckte det.

(Slänger in ett till svar här också då. Ledsen att jag styr din karaktär lite men annars kommer den här träningen vara i hur många inlägg som helst. x))

Roger log roat när han fick träningssvärdet, det var sannerligen lätt och efter att ha känt på tyngden lite så kändes det ändå ganska bra. Uppståndelsen bland de andra männen var stor men Roger bara log, det var inte första gången han slogs med publik: problemet var att han inte skulle komma ur som segrare denna gången, det visste han mycket väl. Snart hade kvinnan förberett sig och med en sista kommentar förberedde hon sig för träningen.
"Oroa dig inte, jag har sett vad du kan och jag är inte född idiot.", Sade han, med ett kallt leende men med vaksam blick. I och med att han aldrig hade hållit i ett svärd, nåja inte i längre stunder i alla fall, så gjorde det här honom aningen nervös. Däremot verkade det som att kvinnan väntade i en svarsposition; förmodligen för att han skulle få pröva på att göra några utfall. Det fick honom att le och med tanke på det stillastående målet tog han i lite extra när han svingade svärdet, kvinnan blockerade givetvis hugget enkelt men kraften fick henne att vackla till; tillräckligt mycket för att han skulle få en öppning. Snabbt försökte han dra tillbaka svärdet och göra ännu ett utfall, men under den tiden så hade hon återhämtat sig och ett snabbt rapp med svärdet slog hon till Roger på ovansidan av handen, tillräckligt hårt för att han skulle tappa träningssvärdet. Trots sin förlust så började han bara skratta och roat lyfte han upp svärdet.
"Hm, jag tänkte väl det. Kraften är inte svaret, självklart, snabbt och kvickt ska det vara.", Mumlade han för sig själv och sedan gjorde han ännu ett utfall. Den mystiska kvinnan blockerade mest men avslutade oftast med ett utfall eller en fint, ibland instruerade hon honom om att han höll svärdet fel eller att han var i obalans. Oavsett så brydde han sig inte så mycket om hur många tillrättavisningar han fick, alla fick börja från grunden och med en bra grund kunde man komma långt.
Träningen fortsatte, deras svärd slog ihop mången gånger och det kändes som att han började få ett visst flyt i sin stridsdans. Trots att han aldrig hade använt ett svärd kändes det redan bekant för honom; om det var något han alltid hade haft lätt för så var det just att lära sig hantera saker fort och anpassa sig efter nya situationer.
Många av männen tittade nyfiket på deras träning, kanske var nyfikenheten riktad mot kvinnan som tycktes vara en god kämpe eller mot den stora mannen som inte alls verkade förödmjukas av att en kvinna besegrade honom i något fysiskt. Oavsett så roade träningen Roger och han skrattade medan de utväxlade slag. Det var skönt att återigen kunna röra sig fritt, utan bojor som fjättrade eller tyngde ned honom.

(Lugnt det ^^ eller jag kan vara lite arg c8 jag är jättefarlig då hehehe xD)

Sidara log under träningen, han var bra för att vara en nybörjare, men stark som en oxe, starkare än John tycktes det henne. Men hon log stort då han kommit på knepet att det inte räckte med styrka.
"Bra." sa hon uppmuntrande och det glittrade i hennes ögon av glädje, han var läraktig och mer begärde hon inte för att det skulle bli kul. Då de hade hållit på ett tag kände hon för att det var dags med ett avslut, och Sidara var som hon var. Hon kunde visst bara stoppat det hela, men det var inget kul och han hade gett sig in på det så han fick leken tåla. Med ett snabbt och invecklat sving på svärdet som hon visste var avancerat för nybörjare slog hon svärdet ur hans hand, orättvist kanske? Nej, inte precis hade han lärt henne att slåss skulle han göra detsamma efter ett tag ingen nybörjare var bättre än sin mästare till en början men kunde mycket väl bli då denne lärt sig grunderna och tränat mer.
"Du är duktig." sa hon med ett leende mot honom, "Kom bara ihåg att röra på fötterna och hitta din fiendes svaga punkt, alla har en." sa hon, inte för hon tänkte berätta sin eftersom hon sällan avslöjade något om sig själv, och då skulle det verkligen inte vara den saken heller.