Törsten efter blod. (privat)

[Varför säger du förlåt ? o.0 Det mindes jag inte, så bra att du påminde mig. x) Haha, men detta är okej. Jag har ett jätte lamt inlägg nu som jag skyller på trötthet. x)]

Alice stelnade till en aning vid kramen men den kändes betryggande på något sätt.
”Rosie”, hör Alice sig själv säga nästan bedjande, ”det finns ingen ond magi eller svart magi som du kallar det. Det är människan bakom som är ond.”
Hennes ord var svaga och så fort hon sagt dem blev hon medveten om innebörden. Orden var som inristade i hennes hjärna, ord som fått henne att inte frukta just magin i sig.
Helt slut sjönk Alice till marken, ur stånd att göra något mer. Hon såg hur Derek ställde sig med huvudet hög, som om han ville visa att han inte hade något att skämmas över, som om han vore likt en räddare i nöden eller något.
”Som du vill skulle jag kunna säga att det inte handlar om magi men det skulle vara en lögn. Raul är i säkerhet, då Ni tog livet av häxan släpptes också all magi hon hade, all magi som hon använt sig av har upphävts och fråga mig inte riktigt hur men jag känner det”, sade hans så välbekanta röst. ”Jag antar du vill veta vad som hände men jag kan bara hjälpa dig med små glimtar. Raul befinner sig inte längre på ön, häxan kallade honom och band honom till ett ställe som ligger långt härifrån men jag antar att han kan ta sig hit igen nu. Jag drack en dryck av något slag och hon talade några ord över mig och vi hade bytt plats. Jag befann mig i palatset med ordern att beskydda Er, jag vet inte hennes planer för dem talade hon med ingen och om du inte tror mig kan jag låta dig in i mitt huvud och själv få se.”

"Ett utbyte, självklart", muttrar jag argt. Jag tänker en snabb tanke till den som står vakt nu. Raul kommer anlända inom 24 timmar annars är han död, och då kommer ön inte bli glad... Säg det inte till någon.
"Jag önskar jag kunde se det som du, Alice", suckar jag och tänker på det där hon sa om magin. "Men jag har sett godhjärtade personer bli övertagna av ond magi och bli galna av ondskan. De slutade med en massa död, ibland var det deras egna eller så var de andras, beroende på hur stark magin var", suckar jag igen. Jag sätter mig åter på stenen och släpper Derek lös, men inte lika lös som Alice, han ska fortfarande vara fast bunden, fast han kan röra sig.
"Och allt jag ville ha idag var en träningsrunda", muttrar jag surt, nästan förbannat.
"Okej, vad blir straffet enligt dig? Det lindrigaste är minnesraderingen, och tro mig den kommer komma en dag, lika bra att få de överstökat enligt mig, innan han blir galen.
Du vet väl att blodband även måste kapas? Hoppas inte att Derek har ett, annars har han bara några dagar på sig innan han dör", säger jag och ställer mig åter upp. Jag suckar och tar fram svärden när jag ser att det inte rinner mer blod.
"Men han går såklart att rädda, bara man vet hur.
Sök upp mig när ni har fattat ett beslut, jag drar upp till slottet", säger jag och tar några prövande steg. Jag sätter ena foten på marken och stannar plötsligt upp och skiner upp.
"Du skulle kunna få fällorna att stanna, vet du?" säger Steve.
"Nee, det skulle vara fusk mot de nya Jägarna", skrattar jag.
"Nya, Rose?"
"Det anlände nyss 37 stycken", skrattar jag glatt och tar ett till steg. Denna gång flyger stenblock upp och försöker krossa mig.
"Oj", säger jag och hoppar lätt undan, men hamnar några steg bakåt istället.
"Det var många", säger Steve imponerat.
"Det tar en stund att komma hit", påpekar jag.
"Ja, men varför just nu? Varför inte tidigare? För några år sedan?"
"För då hade inte ön någon härskarinna", säger jag.
"Okej, hör av er", hojtar jag till Alice och Derek och är plötsligt glad, trots att jag nyss meddelande att Derek kan dö. Men att bota honom är lätt, bara man vet hur. Och tur som det är så har jag botat flera personer under mina resor.
"Vi har nya Jägare!" fnissar jag upphetsat, det kommer bli roligt att se hur de tränar.
"Vi har nya Jägare!" upprepar Steve häpet i lägre tonfall.

Alice tittade efter Rose fortfarande stående tillsammans med Derek på den lilla öppna ytan med det döda gräset. Hon kunde känna hans brännande blick i nacken. Hade Rose menat att hon skulle ge honom ett straff? Varför hon? Hon var verkligen inte rätt person.
”Alice,” sade han tvekande som för att påkalla hennes uppmärksamhet men Alice kollade efter Rose tills hon försvunnit.
Det hade anlänt nya jägare och hon var nyfiken på dem. Hon kände att Derek var nära henne, det var som om hennes kropp reagerade på hans.
”Alice”, sade han igen och harklade sig något och inte förrän då insåg hon hur arg hon var.
Även om hon inte ville se honom död eller skadad så var hon förbannad. Snabbt vände hon sig mot honom och knuffade honom hårt.
”Din jävla idiot”, väste hon och knuffade honom ännu en gång.
Han stod enbart där och tog emot dem. Blicken var hård, kall så som den så ofta varit i början då de träffats. Då hon gjorde en ansatts att knuffa honom ytterligare än gång greppade han tag i henne men Alice slets sig loss. Han hade blivit starkare, för stark för en människa, nästan så stark att hon inte kom loss.
”Låt mig vara, jag vill inte ha något med dig att göra.”
Hon kände hur tröttheten smög sig på men försökte att fortfarande var sådär stark och bestämd.
”Om du rör mig igen, så dödar jag dig själv.”
Sedan vände hon honom ryggen och började ta sig genom skogen, inte till slottet utan åt andra hållet medan skogen började attackera henne.

[Detta är ett lamt inlägg. C:]

[Nu är jag förvirrad, men aja x) ]

Jag hade sagt att jag skulle till slottet men jag blir tvungen att ändra ritning till Jägarna.
Ön attackerar och jag slår tillbaka medan jag fortsätter mot de nya Jägarna.
Jag knuffar ifrån med foten mot ett träd för att undvika ett spjut och landar framför Jägarna.
Jag kollar på de och de kollar tillbaka med förväntansfulla ögon.
"När får vi börja?" undrar sex stycken i mun på varandra. Jag skrattar till. De måste vara mellan 13 och 18.
"Varsågoda, för all del, börja ni, ön kommer leda er rätt.
Jag heter Rose och är härskarinna över ön för tillfället, och det här är Steve", säger jag och gör en gest mot honom. "Han är en död Jägare, min vän, min närmaste rådgivare och min livvakt."
Du bara nickar och sedan far de iväg. Ön öppnar en stig som de förundrat följer.
"Hm... Går det jämt sådär lätt?" frågar jag Steve.
"... Nej, oftast inte. De brukar ställa frågor, om de kan tala vill säga, eller så brukar vi bli tvungna att byta blöjor på de..."

Alice springer tills hon finner en sjö, svetten lackades på hennes panna men hon var glad över den fysiska träningen. Sakta skar hon upp handen, lät blodet droppa på marken och stannade upp samtidigt som skogen verkade lugna sig. Hon förstod varför de jägare som överlevde var fruktade men om de enbart fick använda sina muskler och inte sina hjärnor var de inte så mycket till hot.
Hon kollade emot vattenfallet och vattnet som bubblade. Vattnet var varmt och nästan lika klart som havet. Även om Alice visste att hon inte borde dricka det lät hon några droppar träffa hennes tunga och hon konstaterade att det var sötvatten och inte det minsta salt. Så drog hon av sig kläderna och lät dem ligga på en sten tillsammans med hennes vapen då hon gick ned i vattnet. Det blev snabbt djupt och såret i handen fick vattnet att färgas rött. Hon kunde se märkena i sin hud.
Blodsband måste kapas… kunde hon höra Rose röst eka. Var det så att kvinnan fortfarande kontrollerade henne? Hon borde tala till Rose och det var snart. Rose verkade ha kunskapen om magi som Alice inte hade men för tillfället fick det vänta. Vattnet smekte hennes kropp då hon tog ett simtag och sedan ett till. Vattenfallet gjorde henne nyfiken.

"Någon är vid vattenfallet", mumlar jag när vi är på väg bort mot slottet.
"Är det fel på något vis?" undrar Steve och plötsligt slutar ön attackera oss.
"Nja... Jag vet inte... Har du någonsin haft en känsla du inte kan identifiera?" undrar jag och kollar mot honom. Han skakar på huvudet.
"Jag känner bara de känslor som jag hade när jag dog, så det blir lite svårt att känna nya", förklarar han.
"Hur dog då egentligen?" frågar jag i ett försök att ignorera känslan.
"Förgiftades", säger han och rycker på axlarna som om det inte betyder något.
"Av vem?" frågar jag förskräckt.
"Ön och av den där kvinnan skulle jag tro", säger han.
"Va?"
"Hon har vart här förut. Man ska ju kunna veta vilka växter som är gifter och vilka växter som går att äa och så vidare", förklarar han. "Och jag var lite yr den dagen och råkade ta fel, men giftet var såklart inte giftigt men den där häxan var här då och förgiftade mig. För jag var ju trots allt din "barnvakt" som skyddade dig. Sen tänkte hon väl döda dig men du slog bort hennes magi..."
"Jag gjorde vad?" frågar jag chockat och avbryter honom.
"Ja, slog bort den.
I vilket fall som helst så lyckades hon inte döda dig som hon ville. Ön tar ju bara emot kvinnor och din farmor fick ju bara din far, men sedan fick din far en dotter, alltså var det du som skulle ärva ön, och en ö utan härskarinna är väl inget hot, eller hur?" frågar han.
"Sant... Utan någon härskarinna på den här ön så kan inga öva här."
"Exakt! Och din farmor var redan gammal och skulle dö inom några år, så om hon dödade dig så fanns det inget hot kvar. Varken du eller några skickliga Jägare."

[Detta är super mysko. x) ]

Hon simmade tillbaka till sina kläder och drog dem på sig innan hon hunnit torka. Medan hon legat i vattnet hade hon listat ut hur hon skulle ta sig fram till vattenfallet och om hennes känsla stämde igenom det. Snabbt på fötter började hon springa, skogen började attackera henne. En björn kom utdundrande rakt emot henne. Snabbt flög hon upp på en sten för att sedan fortsatta längst rutten hon bestämt men Björnen verkade vara ute efter blod, hennes blod. I en millisekund tog hon beslutet och drog sitt svärd tillsammans med dolken som henne bror aldrig fått tillbaka. Då hon stannade upp och började cirkulera runt björnen verkade få den ännu mer ursinnig. Aldrig förr hade Alice sett ett djur reagera så. Okej, en gång då en älgs kalv var hotad hade hon sett älgen gå till attack på ett liknande sett. Poletten föll ned för Alice, hon kunde inte skada björnen. Då björnen kastade sig emot henne tog hon ett skutt rakt upp i luften samtidigt som hon stoppade undan sina vapen. Istället för att bara fly så lät hon björnen om och om igen göra sina attacker. Björnen skulle tröttna, det var hon övertygad om men samtidigt som hon undervek attackerna försökte hon förflytta sig närmare vattenfallet. Så hörde hon det där skrattet igen, skrattet som nu var bekant för henne. Åter igen distraherade det henne och björnen satte sina tänder i hennes arm. Alice skrek, smärtan var fruktansvärt. Det var något fel med björnen, det kändes som ett gift började sprida sig i henne ådror och snabbt.

[Förlåt om detta blir konstigt, men har ingen aning om vad jag ska göra och vill inte låta dig ligga kvar, förgiftad >.< ]

"Åh, jävla helvete!" utbrister jag tjutande när jag känner den fruktansvärda smärtan i armen.
"Vad är det?" frågar Steve oroligt. Sedan verkar den som om han kommer på något jag inte har kommit på.
"Ut med språket!" väser jag när jag börjar se dubbelt. Han börjar genast prata.
"Du måste kunna ha koll på de som du inte läser tankarna på också, alltså har Derek eller Alice skadat sig." Jag gnyr förbannat till, tar fram en dolk och skär ett snitt i handflatan.
"Ta mig till henne", mumlar jag när svetten börjar rinna.
"Jag kan inte vägen, min drottning", säger han oroligt men lyfter ändå upp mig i famnen. Drottning också? kan jag inte låta bli att tänka.
"Ön visar vägen... Jag måste... hela henne", sluddrar jag. "Det här... är... inget... vanligt gift! Det.. är... dödligt!" säger jag och hostar våldsamt mellan orden. Ordet dödligt verkar få fart på Steve och han springer och hoppar så snabbt som endast en utmärkt Jägare kan.

[Haha, förlåt x) Mitt blev mer mysko >.< Fast jag/Rose har lust att skälla ut dig för att Derek "går lös" på ön x)
Och sen skulle det bli roligt med något dödligt... ]

[Haha, tänkte inte ens på det. Min tanke är att den mystiska hen är Derek men du får ändra det om du vill. x) Kanske är det Erik som inte vi sett till på ett tag eller någon ny mystisk figur.
Jag tänkte mig aldrig att Derek kunde vara ett hot för ön. Längtar lite tills vi kommit ifrån ön. x) Är det stört? Fast tycker vi ska vara kvar ett tag till.
Men, liksom en björn attackerade, vad kom det ifrån? HAhaha,]

Trotts att björnen hade förgiftat henne så gav den sig inte. Den visade sitt enorma gap innan. Alice försökte hålla den ifrån sig men giftet försvagade henne. Hon började se dubbelt. Så sjönk björnen död över henne. Mörkt, svart blod sippade ur den över henne och någon drog den ifrån henne. Någon lyfte upp henne och tog henne tillbaka till vattnet. Började skölja av henne det mörka blodet som verkade fräta hennes hud även om hon inte kände något utan såg bara hur hyn sakta förintades. Allt verkade vara en dimma nu och hon kände hur någon tvingade en otroligt äcklig smörja in i hennes mun och nedför hennes hals. Sedan kände hon sig otroligt yr. Vem det än var som hjälpte henne, lät henne ligga på marken intill sjön samtidigt som hen ställde sig upp, uppmärksam på något annat med hennes vapen, som hon tappat i hand.

Steve hinner till slut fram och lägger mig bredvid henne. Jag fattar tag i hennes hand medan ljudet från vattenfallet hörs i bakgrunden och lyckas svagt tränga sig igenom dimman i mitt sinne. Jag famlar över gräset efter hennes hand och lyckas tillslut hitta den.
"Ande..." mumlar jag medan svetten fortsätter rinna. Den här gången känner sig magin på ett vis som inte går att beskriva, den är där, men ändå inte. Den flödar genom till Alice och sedan tillbaka till mig, sedan tillbaka till Alice igen och stannar tillslut någonstans i mitten.
Jag orkar inte med något annat så jag blundar bara och hamnar i någon slags trans.
Jag hör Steves oroliga jämrande men känner att jag på något vis även är i "sömnens rike". Jag är vid medvetande samtidigt som jag kopplar av och "sover".

[Förlåt för det sena! Det blev inte som väntat om jag säger det så... O.o ]