PRS Mellan Hermione 1234 och sanna1324567

Efter maten skulle såklart snälla Gustaf hjälpa till med disken så jag kunde springa upp på mitt rum och slänga mig i sången. Jag började nästan gråta. Jag vet inte varför. Kanske för att han brydde sig om mig mer än monsterna. Kanske för att jag var en sånn idiot. Kanske för att jag hade så mycket inom mig som jag behövde säga till någon men inte kunde. Kanske för att jag var ledsen. Jag visste inte säkert. Och jag hann inte klura ut det, för jag somnade.

Vanessas mamma fnös, som om hon aldrig skulle kunna göra någonting fel, och stegade ut ur rummet. Hon smällde igen dörren till Vanessas rum, och Vanessa själv satte sig på sin säng och letade fram sina hörlurar. När hon trasslat upp dem så satte hon in dem i sin mobil och satte på samma låtar som på stereon, men den här gången så skulle det inte störa någon.
Vanessa lade sig ner och slöt ögonen. Hon koncentrerade sig på låtarna och försökte hänga med i texterna, bara för att slippa tänka på allt som var fel.

FÖRLÅT!!!! jag var inloggad och skrev en jättebra text, sen råkade det raderas och jag kunde inte svara för ens nu! Men nu skriver jag iaf.

-----
Jag vaknade mitt i natten av att jag ryckte till. Jag tittade mig automatiskt om även fast jag visste att det bara var någon där i drömmen. Jag började smyga neråt. Normalt sett så skulle jag ligga kvar i sängen och önska att jag somnade, men det var något som drog mig neråt. När jag kom ljudlöst ner för trappan så hörde jag något från halle. Det lät som om någon fumlade runt. Jag smög långsamt fram dit och ställde mig sen, kanske dumt nog, i dörröppningen. Synen chockade mig. Det var min "bror". Fast han var inte sitt vanliga jag. Han var full.

"VANESSA, VI SKA ÄTA!" skrek Vanessas mamma från våningen under.
Vanessa suckade och slog av musiken. Hon drog ur lurarna ur öronen och gick långsamt nerför trappan och satte sig vid bordet.
"Vad ska vi äta?" frågade Vanessa, inte för att hon brydde sig, utan för att det var så de brukade göra i hennes familj.
"Köttfärssås med spaghetti", upplyste hennes mor.
Vanessa nickade glädjelöst.

Jag tror inte att... Våra föräldrar vet om det här. Om de gjorde det så skulle väll de ha sagt "Haha, han får gå på fester och inte du." Så det här var nog inte acceptabelt för de.
"Öh? Vad gör du här, stick!" Sluddrade han.
"Eh, jag tror inte det. Om du inte vill att jag ska berätta för de." Svarar jag kaxigt och nickar mot föräldrarnas sovrum. Jag vet inte var det kom ifrån men plötsligt kände jag mig så "stark".

Maten ställdes fram på bordet, Vanessas pappa kom hem, de började äta.
Vanessa sköt sin tallrik åt sidan efter bara några tuggor.
"Jag är inte hungrig", sa hon och reste sig upp.

Jag hade "hjälpt" honom in till sitt rum och nu hade jag en hållhake på honom. Jag hade sagt att om du inte gör som jag säger så berättar jag för de. Och jag tog en film där han medgav det så att de skulle tro på mig längre fram i tiden. När jag gick och la mig igen log jag skadeglatt ut i mörkret och glömde allt annat. Nu kanske mitt liv skulle bli lite lättare.

Hon gick upp på sitt rum och slog på musiken igen.

Jag vaknade på morgonen av att solljuset lyste i mina ögon. Jag hade inte dragit för rullgardinerna. Jag reste mig upp och började göra mig iordnig för ännu en skoldag.

Vanessa blev väckt av sin väckarklocka. Hon reste sig sömnigt upp och gick till sin byrå för att välja kläder. Sedan satte hon upp sitt hår i en tofs och gick ner för att äta frukost med sina föräldrar.