Sista året på Hogwarts

Aravis såg på Fai, "Jag ler inte för att folk ska gilla mig eller för något annat vad det nu kan vara för anledning." säger hon och ger Fai en menande blick, Hanns leende gav henne obehag, ingen log hela tiden. Ingen av de hon träffat och de fick honom att bara verka opolitlig i hennes ögon. "Hellre skulle jag vilja ha något som får mina vapen osynliga och vi kommer säkert vara tvungen att ha andra kläder. Så då kommer jag knappast se farlig ut." säger hon och himlar med ögonen som att någon skulle tycka hon såg farlig ut om hon la undan sina vapen.

"Om man ler kan man läka sår i människors själar" sa han enkelt, det hade Ashura lärt honom. Han mindes den stunden, han hade varit besviken över han inte kunde bemästra magi som kunde hela folk utan endast skada människor. Ashura hade sagt åt honom att le och att hans leende hade lindrat hans smärta. Han hade nästan alltid lett efter den dagen. Men för det mesta log han för att andra inte skulle fråga honom om han själv. Om han verkade glad hela tiden skulle ingen märka att något var fel. "Man kan också le för att man är glad" sa han enkelt och log emot henne. Han tittade på henne, han hade kunnat om han använde magi sett till att hennes vapen åkte in i henne, precis som han kunde dra fram sin stav ur handen, men han använde inte magi så han tänkte inte säga något.
"Det kunde kanske vara bra" sa han och log sedan. "Jag gillar mina kläder, det är så sällan jag får ha dem och nej du kommer se helt oskyldig ut" sa han och log roat.

"Jag ler när jag är glad inte annars." säger Aravis bara vilket var sant. Hon döljde enbart hennes känslor i ett ansiktsuttryck som inte visade något då hon inte ville att folk skulle se hur hon mådde. Annars hade hon ett hett temperament och kunde göra mycket oönskade saker då hon var arg, mot sig själv och andra.
Hon nickar, "Gissar att det finns någon formel för det med." säger hon något motvilligt. Tanken att vara tvungen att använda magi skrämde henne mer än vad hon ville erkänna, men å andra sidan att gå vapenlös skrämde henne lika mycket.
Hon skakar lätt på huvudet för att höra vad han säger och få bort de obehagliga tankarna, "Varför får du inte ha dem?" undrar hon.

Fai svarade henne inte. Hon var som Kurogane, han hade mer än en gång sagt åt honom att inte le om han inte var lycklig, och för att det var Kurogane hade han slutat le när han inte var lycklig. Trotts detta visste Kurogane inte om hans förflutna och han tänkte inte dela med sig om det heller.
"Det finns säkert någon formel för det" sa han leende, han visste inte vad de använde för sorts magi här.
"Precis som i den här världen så passar inte mina kläder in så ofta, så jag och de andra får byta ofta" sa han bara.

Hon nickade, "Ja, jag får väl läsa om det, för jag vägrar vara utan mina vapen." sa hon, det fanns till och med tillfällen då hon sov med dem och hon hade åtminstone en dolk vid bordet vid sängen.
Hon nickar, "Okej, jag förstår! Söner och döttrar av Adam sa att de klädde sig annorlunda i deras värld." sa hon och såg på dem, "Men ska vi ta oss tillbaka till vårt rum eller?" undrade hon.

Fai nickade.
"Ja böcker brukar ha svaren" sa han leende och la sedan på huvudet.
"Eva och Adam?" frågade Fai undrande, han hade aldrig hört något av dessa namn. Kanske var det människor från Aravis värld.
"Ja vi har kanske haft tillräckligt med äventyr idag. Och ni behöver sova små barn" sa han roat.

"Ja, barn av denna värld har besökt min och blivit kungar och drottningar i ett land ci kallar Narnia." sa hon och blickar sedan surt på honom, "Sov själv du och små barn kan du vara själv." säger hon argt och irriterat och lämnar dem båda argt för att ta sig tillbaka till rummet som gav henne de svar hon sökte. Hon gör som hon läst i boken och går förbi tre gånger, snart uppenbarar sig dörren. De kunde minsann få hitta dit själv och särskilt den där Fai.

"Narnia, Narnia, Narnia...nej den världen har jag inte besökt" sa han leende och tittade sedan efter Aravis och skrattade lite. Hon reagerade som Kurogane. Fai såg på Zuko innan han gick efter Aravis. Han hittade dörren och passerade den tre gånger och gick sedan in. Hon såg på Aravis och log.
"Jag menade inte att göra dig upprörd My Lady" sa han och log sedan "Det var länge sedan någon kallade mig småbarn, men är man några hundra år så är man inte särskilt ung längre. Det är av vana att kalla människor småbarn." sa han, han brukade inte kalla människor småbarn men det behövde han inte säga. Han satte sig ner på sängen och tittade på henne.

Hon såg surt på honom och sa inget på en lång stund utan satte sig på sin säng istället. Han påminde ibland henne om Cor, för korkade för sitt eget bästa. Eller inte veta om vad som gjorde henne arg eller ej.
Hon nickar och visar inte vad förvånad hon är över att han var över 100år, men å andra sidan var kentaurer och fauner inte så unga de heller.
Hon funderade på om hon skulle dra ut det hela ännu mera, sura och få honom att känna skuld som hon brukade göra eller gjorde med Cor. För i detta fall kunde man inte få ut frustationen i slagsmål eller att slå sönder något.
"Visst, men jag är inget småbarn." sa hon och såg upp på honom, och höll krampaktigt händerna knäppta så att knogarna vitnade för att lugna sig.

Fai tittade bara på henne. Hon påminde honom om Kurogane, fast hon hade bättre självkontroll än Kurogane. Hans käraste brukade jaga honom när han blev arg. Han kunde inte minnas hur många gånger den andra mannen jagat honom. Han log vid minnet när de varit i Oto och han döpt honom till Big Dog. Han återvände till nuet när Aravis pratade med honom.
"Jag skall minnas det. Det blir bara svårt att kalla människor som är yngre än mig för barn. Det är en vana efter att ha rest så mycket" sa han. Sakura och Syaoran var som deras barn. De hade blivit en familj.
"Att kunna hantera din ilska riktigt bra" sa han leende och la sig ner i sängen.