Rolla någon?

Maxine tappade taget om hästens tyglar och den for iväg. Hennes häst blev därmed rädd då den nya hästen galopperade iväg och Maxine blev av bockad. Hon skrek till då hon landade på marken.
Hon jämrade sig och reste sig upp.

Nyah såg sin egen spegelbild i vattnet. Det blåa och gröna ögat stirrade tillbaka på henne. Hon försökte se sanningen i sina egna ögon men det fungerade inte så. Blodet både på sig själv och på svärdet var borta nu. Egentligen behövde hon inte se in i sina ögon för att veta sanningen. Hon var ett monster, en mördare men hon var inte född sådan. Nej, hon var gjord. En lätt knackning hördes på dörren till rummet de lånat henne. Mannens äldsta dotter kom in med en bricka med lite bröd och annat dylikt. Bakom henne gömde sig hennes lillebror.
”Kvällsvarden, milady.” Sade hon och kollade in i hennes ögon.
Ibland önskade Nyah att hon inte såg det hon såg. Mannens dotter ville inget hellre än ta över gården efter sin far men den skulle trotts det gå till hennes lillebror. Hon skulle giftas bort med någon rik man dubbelt så gammal som henne men hon var förälskad i en annan.
”Sätt det på bordet.” Sade Nyah till henne.
Trotts att hon borde var hon inte särskilt hungrig.
”Var kommer du ifrån?” Frågade bondedottern.
Nyah hade inte förväntat sig att hon fortfarande skulle vara kvar utan att hon likt sin far skulle springa iväg så fort hon kunde. Flickan eller rättare sagt den unga kvinnans blick verkade inte kunna släppa Nyahs ansikte, hennes ögon.
”Förlåt för att jag frågar.” Sade hon efter en stunds tystnad.
Hennes lillebror hade flytt ut genom dörren men Nyah kunde inte se den minsta rädsla för henne i den unga kvinnans ögon, det var något som var ovanligt. Nyah la huvudet på sned och betraktade den unga kvinnan.
”Du borde vara rädd ska du veta.” Svarade Nyah på hennes tankar.
Ett ögonblick verkade bondedottern tveka men så smet hon ut genom dörren utan ett ord.

Maxine svalde hårt och började gå igen. Hon behövde hitta någonstans att sova. Hon satte sig ner efter en stund och drog bort skon från foten. Hon drog fram ett tyg och band det omkring foten. Maxine log nöjt och log brett då hon hörde vatten.
Hon sate snabbt på sig skon och sprang fram till en flod.
-Yes!, sa hon tyst och satte sig på knä vid kanten. Hon tog upp lite vatten i händerna och sköljde ansiktet med vattnet.
Maxine granskade sig själv i vattnet, speciellt hennes ögon. Hon suckade tyst.

Nyah hade inte kunnat sova även om hon velat. Då alla andra ljud ifrån huset dött ut smet hon. Kvar lämnade hon fyra guldmynt som tack för besväret och som betalning för vad hon nu skulle göra. Hon begav sig in till stallet där en tanig ponny stod. Valacken skulle inte passa i kungens stall. Han skulle blivit utskrattad inte bara av de andra hästarna utan också alla andra som såg honom men när Nyah gick fram till honom gnäggade han svagt som om han hälsade en gammal vän välkommen. Nyah lät honom nosa på hennes hand innan han strök hennes mjuka, bruna hals. Han var alldeles för mager men ihärdig annars hade han inte varit vid liv längre. Det var mörkt inne i stallet och inte mycket ljus trängde sig in så med känseln letade hon sig fram till tränset. Valacken verkade vilja försvinna ifrån gården och gnäggade svagt igen som om han ville skynda på vad hon gjorde. Med ett leende tränsade hon hästen och så hoppade hon upp. Aldrig hade hon gillat att rida med sadel, särskilt inte damsadel som man tvingat hennes så många gånger. Även om hon var en särling så var hon ju trotts allt en dam. Haha, de skulle bara veta. Nyah skrittade iväg genom natten.

Maxine lag ner luvan och betraktade hennes ansikte. Vad var det som gjordé henne vacker?
Hon strök fram det långa blonda håret framför axlarna och flätade två flätor. Perfekt.

De var tvungna att stanna. Nyah höll på att ramla av den taniga hästen då hon slumrat till. Hon drog huvan över sitt ansikte och satte sig vid vägkanten lutad emot en ek. Några hundra meter framför henne fanns det en flod där vägen gick över en bro. Floden ringlade sig in genom skogen. Hon visste att om hon följde vägen skulle hon komma till en liten mindre stad och där skulle hon kunna skaffa sig proviant och andra nödvändiga saker. Valacken band hon i trädet och så somnade hon emot ekens stam.

Maxine lade sig ner på marken och blundade. Hon hörde på ljudet omkring henne. Hon kunde känna känslorna strömma omkring henne i luften. Hon somnade snabbt.

Spolar till morgon
-

Maine vaknade sakta och sträckte på sig. Hon satte sig upp och drog handen genom håret.

För att få plats i det lilla utrummet hon befann sig var hon tvungen att sitta dubbelvikt. De hade bundit för hennes mun så hon inte kunde tala. Tungan var hennes främsta vapen och det hade dem upptäckt tidigt. Hennes handleder var likt munnen bundna. Repet hade skavt in i handlederna då hon försökte röra sig för att hitta något som liknade en bekväm ställning. Högt där ovanför henne hade de andra börjat med dagens sysslor. Hon hörde hur de hämtade vatten, sprang ärenden och hur vakterna, hennes vakter talade till varandra. Någon öppnade locket till den lilla gropen de stängt in henne i. Hennes ögon var inte vana vid ljuset och hon såg inget mer än de mörka figurerna som lutade sig över henne.
Nyah vaknade med ett ryck.
”Fröken, fröken.” Sade någon över henne.
Hon öppnade ögonen och skymtade igenom sin luva som fortfarande var uppdragen över huvudet en man med en stor kärra fylld med alla dess olika varor.
”Åh, ett tag trodde jag aldrig du skulle vakna.” Sade mannens behagliga röst.

[[ Alla vakter som söker efter deras egen särling skulle ju ha kunnat slå ihop sig ]]

Hon gäspade stort och reste sig försiktigt upp. Hon såg yrvaket omkring sig och kisade mot den starka solen.
Hon sjöng på en vacker melodi och hoppades att ingen skulle höra henne. Hon sträckte åter igen på sig.

[Visst, visst. Ska vi hitta på egna namn på kungarna och deras kungadömmen? De gränsar till varandra antar jag? ]

Mannen var äldre med grått stripigt hår. Han hade slitna trasiga kläder och gick barfota. Nyah hoppade upp. Hon ville inte att han skulle se henne och veta vad hon var men hon hade en plan.
”Du skrämde mig, Herrn.” Sade hon och böjde på huvudet.
Hon såg hur gräset under hennes stövlar trycktes ner och mosades. Valacken var borta.
”Jag såg hur några män tog din häst och ja, jag trodde…” Sade han för att sedan tystna. ”Vill du åka på min kärra bort till marknaden?”
Nyah kände hur lyckan log emot henne. Att hon sovit så djupt att hon inte ens märkt männen som tagit den gamla, taniga hästen skrämde henne lite grand men hon skakade det snabbt av sig.
”Ja, tack Herrn.” Sade hon med ett leende på läpparna som den äldre mannen inte kunde se.
Det var tur att hon innan somnat ordnat om svärden så man inte såg deras hjalt sticka upp bakom hennes axlar. Om hon inte gjort det skulle hon troligtvis vara utan både häst och vapen. Då mannen vänt sig bort slet hon av ett stycke av linnetröjan och band tygstycket runt sina ögon. Det var perfekt. Ingen skulle tro något annat än att hon var en blind, stackars flicka men genom tyget såg hon klart. Med ett leende följde hon mannen till kärran.