Gatubarnens överlevnad

(Finfin sammanfattning xD)

Fredrika vaknar så småningom till vid Asthons ihärdiga försök att väcka henne. Hon sätter sig häftigt upp, kvider till av smärta och tar sig för pannan och känner med förvåning att såret är ombundet, hon ser sig oroligt om men hennes far verkade inte längre vara där. Hela hennes kropp värker, men hon vänder sig mot Ashton och försöker le, men det blir bara en smärtsam grimas. "Tack" säger hon, inte för hon vet vad han gjorde men tydligt gjorde han något, "Vad hände säger hon sedan? oroligt och är fortfarande rädd att fadern ska komma tillbaka.

(( Tack! ))

Ate såg sig förvirrat omkring, vart hade de tagit vägen? Tänkte hon oroligt och började leta.
Vart kunde de egentligen tagit vägen?

"Jag fick en stadsvakt eller polis jaga mig hit, sedan så förde de väl ... jag tror aldrig jag snappade upp vem han var till häktet." Svarar Ashton och ser på henne. "Jag vet inte om det där räcker för att faktiskt ordna skadan." Han pekar menande mot det väldigt temporära bandaget, men vem vet. Han kanske inte slog så hårt, även om han verkligen betvivlar att den galningen skulle tagit det lungt.

Fredrika slappnar av då hon får reda på att de tagit hennes far till häktet, "Det var min far." sa hon men möter inte hans blick då hon skäms över att vara så vek, att inte klara av slagen hon var glad att han inte gått så långt som han brukade gå. Hennes byxor var fortfarande säkert på så hon vet att inte något sådant inträffat, sedan slår hon ner blicken på den upprivna blodiga skjortan och ser på sina omlindande bröst och möter sedan Asthons blick, "Fredrika är det verkliga namnet." ler hon lite och hoppades att han inte skulle ta illa upp över att hon hade ljugit. Sedan känner hon på bandaget, det höll redan på att blöda igenom, "Nej, kanske inte. Men jag kan inte sådant här." säger hon och ser frågande på honom om han visste något om detta.

"Ah, trodde det var något sådant." Svarar Ashton med en nick. Sedan reser han sig från den ställning han haft när han var belägen på knä. Nu står han upp i stället och ser fundersam ut. Han kan lite om medecin och sådant. Bara för att en medicinkunnig familj hade tagit in honom för några veckor, men så snart de insett att han inte var en flicka så kastades han ut, men Ashton hade inte något större problem med det nu, han hade bara tagit pengar, kunnighet, koftan och stuckit. "I sådana fall måste jag få tag på mer tygremsor." Säger Ashton när han drar upp två till, ungefär lika långa som han också lindar runt hennes huvud.

Fredrika sitter still då han lindar om huvudet och försöker sedan ställa sig upp, men en ohyglig yrsel sköljer över henne så hon far ner på knä igen. Hon drar skräckslaget efter andan, hon fick inte vara dålig, vara det på gatan kunde betyda döden. Hon pekar mot en dörr i marken utanför det nerbrända huset, "Det där är vår potatiskällare, du kanske kan hitta något där, kanske något kvar efter min farmor hon var bra på sådant." säger hon och lägger till, "Du kommerr finna en säck med, ta upp den hit är du snäll." säger hon bedjande till honom, själv skulle hon aldrig kunna ta sig ner dit i det skicket hon var nu.

Ashton nickar.
"Jag ordnar det." Konstaterar Ashton och går mot källaren, han öppnar den lätt. Det gick nästan lite för lätt att få upp den nötta dörren. Trappan ned var brant, men inget att oroa sig för, den liknande mer en stege faktiskt, den är mörk. Men Ashton söker med blicken efter något användbart. Snart vänjer han sig vid mörkret och måste dra upp kjolen då det är vått härnere och blöta kläder behöver han inte.

"Tack" säger Fredrika och är glad att hon hade träffat Asthon, utan honom skulle hon troligen vara död nu och hennes far en mördare, inte för att någon någonsin skulle komma på honom då ingen brydde sig att söka upp dessa gränder. Det syntes ju bara på vakterna, tog hennes far till häktet men lät henne ligga. Det var tur att Asthon var där, det var det verkligen.

Ashton letar, hittar mycket riktigt potatissäcken som han drar upp från marken. Han får syn på en hög tygremsor längre in. Som han plockar upp och pressar ned i fickorna på koftan. Ashton plockar även upp en rostig kniv som ligger i hörnet och klättrar sedan upp med säcken och de nya sakerna han hittat.
"Hittade en hel del remsor som jag kan vira." Säger Ashton. "Och här är den där säcken." Fortsätter han och ger den till henne.

"Tack" ler Fredrika och tar emot säcken och nickar mot kniven han fått tag i, "Du borde få den slipad." säger hon. Visserligen var det rätteligen hennes och hennes fars kniv men Ashton hade hjälpt henne och farfar där uppe i himmelen hade säkert inget emot det, ty det var hans. Hon öppnar säcken och drar fram en större tjockare kofta till honom och räcker fram den, "Här, har vart min en gång i tiden." säger hon och försöker gömma att varje rörelse innebär smärta, hon drar fram ett par sockor med om han ville ha. Men klänningen var så råttbiten att den inte var värd att bära så hon slängde den bara och drog slutligen fram ett par långa tjocka röda flätor och visar honom samtidigt som hon känner en rännil av blod längst pannan där det åter blött igenom.