Vampire lady (privat)

Han öppnade dörren och pekade på trappan. "Vi går upp och de kommer vid gryningen för att hämta oss.

"Mästare.." Mumlade Kendra och öppnade ögonen.

"Sluta kalla mig mästare, jag heter Karl." sa han åt henne och släppte ner henne på fötter, "Kan du gå själv?" frågar han oroligt.

"Måste vi?" säger Adriana osäkert och rädd till honom.

"men Mä.. jag menar Karl.." Hon vinglade till och höll i hans arm.
"Jag har jobbat åt er i tio år." Hon såg på honom.
"Jag har den vanan." Hon föll ner på knäna och Williham sprang fram till honom och lyffte upp henne och såg på de två kistorna. "Karl lägg dig i din."

Karl la sig i sin och väntade på att Kendra skulle läggas bredvid honom medans Adriana backade skräckslaget från de båda kistorna, hon ville inte för allt i världen i den.

William lade ner Kendra ovanpå Karl och stängde locket och vände sig om.
"vad är det. är du rädd?" Han såg orat på henne.
"varför?"

"Kistan, instängdheten, mörkret, dig, men mest att bli nergrävd." sa hon lågt. "Att inte kunna andas."

Han skrattade och gick fram till henne och tog hennes händer.
"Det där med nedgrävd var en löng för att komma till Ryssland. Vi ska begravas fast inte." Han smekte henne.
"Och vi andas inte. har du inte märkt att du inte andas?"

"Så vi ska inte ner under marken?" sa hon osäkert, men att vara instängd så länge? Hon ser förvånat på honom och skakade på huvudet men nu när hon tänkte på det stämde det ju.

"Nej bara på dagtid ska vi sova i kistorna och på kvällen ska du få dricka så mycket ditt lila hjärta än önskar." Han satte sig i kistan och såg på henne. "kom nu."

Hon nickar och gör en grimas till att dricka blod, hon visste inte vad hon tyckte om det. Sedan går hon till honom och ser oroligt på kistan, kistan var till för döda, hon var inte död.