I en förändrad värld (Roll för alla)

((Förlåt att jag har varit oaktiv. Kan någon ge mig en kort report? Är det några grupper nu eller är alla ensamma? Hur kommer jag in på bästa sätt? ))

Ross tänkte just öppna munnen för att säga något mer då han tappade fotfästet efter att han inte känt någon mark under sig längre. Utan förvarning hade plötsligt en brant nedförsbacke till en liten glänta uppenbarats och han hade haft oturen att stiga på fel ställe och i farten rullat ner för backen till gläntan.
Inte för att det gjorde så hemskt mycket, gläntan var vacker med en bäck som gick rakt igenom den. Vilket var tur, eftersom han var extremt törstig.

((Kan inte heller nåt om vapen så vi ligger på samma nivå ))

Sonia gav motvilligt över vapnet till kvinnan. Hon var inte säker på att hon kunde lita på henne, men vad annars kunde hon göra? Hon var tvungen att lära sig att försvara sig, och för tillfället verkade läger lugnt och kvinnan verkade inte direkt fientlig. Då hon inte hade vapnet i handen längre slappnade hon av. Hon tyckte illa om skjutvapen överhuvudtaget eftersom hennes nära och kära alla blivit skjutna dagen innan de kom till fånglägret. Sonia bestämde sig för att ta deras samtal en nivå högre. Hon harklade sig och sa lite tvekande, "hrm... Jag... Jag heter Sonia..."

((Hallå?!))

((vissa är jagade av vakter. Men alla är påväg till en grotta i skogen.))

((Ok... Tack! Så jag kan bara dyka upp var som helst?))

((Mer eller mindre. ))

Jenna tog vapnet och kände på dess tyngd. Det var inte riktigt ett sådant hennes bror hade haft men de liknade varandra. Hon kollade upp på flickan, Sonia då hon talade men vände sedan åter sin uppmärksamhet emot vapnet.
”Trevligt att träffas Sonia. Jag tror du likt mig skulle behöva ett bad.”
Jenna tog ut magasinet och räknade till sju kulor, åtta med det som låg i omloppet.
”Föresten, jag är Jenna.” Sade Jenna och tryckte in magasinet igen.
Innan hon lämnade över vapnet till sonia så visade hon henne hur man siktade, sköt och laddade om även om det inte fanns något att ladda om till.

Ester nickar kort åt uttalandet, bestämmer sig för att hålla klaffen ett tag tills hon faktiskt MÅSTE tala. Hon hoppas på att det inte blir snart, annars så kommer hon säkert säga något galet och då ligger hon risigt till. Ingen vet riktigt om att hon är tjej, och hon gissar på att de som vet att hon är av kvinnligt kön tror att hon är död.

((Utom mig som är på väg till Södertälje för att leta vapen men sen så ska jag dit.))

((Ok... Kör lite då...))

Fanny makade sig längre in i busken. Några få meter framför henne stod en soldat och spejade in i skogen. En annan soldat kom rusande till honom.
"Kom rödtotten undan?!" skrek han.
"Jaa... Men..."
"Jaa?! Ja?!" skrek soldaten så spottet yrde. Sen väste han: "Du är omöjlig! Låter en liten flickunge springa fortare."
Den första soldaten torkade av spottet från ansiktet och spatserade sedan därifrån men näsan upp i vädret.

Den andra soldaten ville aldrig gå därifrån. Fanny mätte med blicken hur långt det var från hennes gömställe till skogen. Kanske 50 meter, inte mer. Hon tog sats. Sen sprang hon. Hon rusade från sitt gömställe mot skogen. Soldaten fick syn på henne!
"Den där klanten lät dig komma undan..." väste han. "Men inte jag."
Fanny kastade sig in i skogen och sprang allt vad hon orkade. Nu hade hon att välja på att stanna och kriga, hon hade ju sin kniv, eller springa vidare och kanske falla ihop av utmattning. Hon valde att springa vidare.

((Nu får ni bedömma om det är bra...))