Sirius Blacks dotter

DET BÄSTA JAG LÄST, älskar din ff♥!

SAMMA HÄR!!! ♥

Awesome kapitel!

Längtar tills nästa kapitel

Jag med!

å jag med!

Här kommer det då!


Kapitel 14:

I några sekunder var det knäpptyst. Sedan sade Ron samma sak som jag visste att alla i rummet tänkte.
”Ni måste vara vrickade båda två.”
”Det här är ju löjligt!” sade Hermione med svag röst.
”Peter Pettigrew är död!” sade Harry. ”Han dödade honom för tolv år sedan.” Han pekade på Sirius, vars ansikte ryckte till krampaktigt.
”Det var min avsikt”, morrade han och visade alla sina tänder. ”men lille Peter lyckades överlista mig. Fast den här gången ska han inte lyckas!” Hermione lät sig undslippa ett litet kvävt ljud.
Plötsligt gjorde Sirius ett utfall mot Scabbers. Ron vrålade av smärta när Sirius hävde sig över hans brutna ben med hela sin tyngd.
”Sluta!” skrek jag med tårarna rinnande nerför mina kinder. Sirius tog ingen notis om mig, utan försökte ta Scabbers ifrån Ron, som vrålade igen utan att hämta andan. ”SLUTA!” skrek jag igen och kastade mig fram för att slita loss Sirius ifrån Ron. Trots sina bräckliga armar var han förvånansvärt stark. Sirius klöste i luften medan jag desperat försökte hålla honom ifrån Ron. Lupin kastade en oroad blick på mig och rusade fram till min undsättning. Sirius fortsatte att kämpa emot.
Knuten på Harrys jacka gick upp och såret på min arm började blöda våldsamt. Lupin slet loss Sirius från mig och jag sjönk ihop på golvet, kvidande av smärta.
”Sirius, lugna ner dig!” tjöt Lupin och höll ett hårt grepp runt Sirius arm. ”Vänta! Du kan inte bara göra sådär… De måste få veta varför… Vi måste förklara för dem…” fortsatte han.
”Vi kan förklara efteråt!” morrade Sirius och kämpade mot Lupins grepp.
Han gjorde våldsamma försök att nå fram till Scabbers, som pep för allt han var värd och krängde sig i Rons grepp.
”De… har… rätt… att… få… veta… allting!” flåsade Lupin och kämpade mot den rasande Sirius. ”Scabbers har ju varit Rons husdjur! Det finns delar av det här som inte ens jag förstår! Och Silver… Hon måste få veta sanningen, det är du skyldig henne, Sirius!”
Sirius slutade kämpa emot och höll blicken hårt fäst på mig.
Ron höll Scabbers fastklämd i sina sönderrivna, blodiga händer.
”Låt gå för det då”, sade Sirius utan att ta blicken från mig. ”Berätta allt för dem. Men gör det fort, Remus – jag vill äntligen begå det mord jag satt i fängelse för.”
”Ni är galna! Båda två!” tjöt Ron med sprucken röst. Han mötte Lupins blick. ”Jag har fått nog av det här. Jag ger mig iväg nu.”
Han försökte resa sig upp på sitt oskadade ben, men Lupin höjde sin trollstav igen och riktade den mot honom. ”Först ska du lyssna på vad jag har att säga, Ron.” sade han lågmält. ”Se bara till att du håller fast Peter ordentligt under tiden.”
”HAN ÄR INTE PETER! HAN ÄR SCABBERS!” vrålade Ron och försökte tvinga ner råttan i sin ficka, men Scabbers kämpade emot så mycket att Ron tappade balansen och vacklade baklänges. Harry fick tag i honom i sista sekunden och skuffade ner honom på sängen igen.
”Det fanns vittnen som såg Pettigrew dö. En hel gata.” sade han med blicken fäst på Lupin.
”De såg inte det som de trodde att de såg!” sade Sirius ilsket och stirrade på den vilt sprattlande Scabbers.
”Alla trodde att Sirius dödade Peter”, sade Lupin och nickade instämmande. ”Jag trodde det själv… ända till jag såg kartan nu ikväll.” Han svalde hårt och fortsatte. ”Marodörkartan ljuger aldrig… och den visar nu att Peter lever. Det är honom Ron håller i sina händer.” Allas blickar vändes mot Ron, som tryckte Scabbers/Peter hårt mot sitt bröst. Mina tankar snurrade. Kunde han Sirius verkligen vara oskyldig? Det hela lät på tok för bra för att vara sant. Ändå ville jag så förtvivlat gärna tro dem.
Fast hur skulle Scabbers kunna vara Peter Pettigrew? Vistelsen i Azkaban måste ha gjort Sirius rubbad… men i sådana fall, varför skulle Lupin ställa upp på hans vansinniga idé?

Plötsligt började Hermione att tala med ansträngd röst.
”Men professor Lupin, Scabbers kan inte vara Pettigrew… det kan bara inte vara sant!” Ron nickade instämmande och skulle precis säga något när Lupin öppnade munnen. ”Varför inte?” frågade han lugnt.
”Därför att… därför att folk skulle veta om Peter Pettigrew hade varit en animagus. Vi har studerat animagusar på professor McGonnagalls lektioner. Och jag slog upp dem när jag gjorde mina läxor – Trolldomsministeriet kollar nämligen upp häxor och trollkarlar som är animagusar. Det finns ett register som visar vilken djurskepnad de antar och deras speciella kännetecken… och när jag slog upp professor McGonnagall i registret så fick jag reda på att det bara funnits sju häxor och trollkarlar med beteckningen animagus under det här århundradet. Pettigrews namn var inte med på listan…” förklarade hon med en liten och nervös röst.
Plötsligt började jag gapskratta. Alla i rummet vände sig förbryllade mot mig. Jag skrattade tills tårarna rann och mina magmuskler krampade. ”Men Hermione”, sade jag och torkade ur ögonen.
”Jag är en animagus, eller hur?” Hon nickade så att de bruna lockarna hoppade. ”Och jag stod väl inte med i registret?” Hon verkade bli osäker. ”Nja…” mumlade hon. Sirius mun sprack upp i ett brett grin.
”Vad jag menar, Hermione, är att det finns folk som inte talat om för trolldomsministeriet att de kan anta djurskepnad. Förresten var Harrys pappa, professor Lupin och pappa oregistrerade animagusar, det har mamma berättat.” sade jag. Sirius log ännu bredare.
”Korrekt, miss Black.” sade Lupin och pekade på mig.
”Som Silver sade så var aldrig James, Sirius eller Peter registrerade…”
Sirius leende försvann och han avbröt honom genom att vifta otåligt med handen. ”Tänker du berätta hela historien för dem, Remus. I sådana fall, raska på lite. Jag har väntat i tolv år på det här.” brummade han. Lupin suckade och betraktade den nu helt desperata Scabbers.
”Som du vil, Sirius, men då får du hjälpa mig.” sade Lupin. ”Jag kan bara början på det hela.”
Lupin avbröt sig tvärt då det hördes ett gnisslande ljud bakom honom. Sovrumsdörren hade glidit upp av sig själv. Alla stirrade mot den. Sedan stegade Lupin fram till den och kikade ut på den smala trappavsatsen. ”Ingen här.”
”Det här huset är ju hemsökt!” sade Ron.
”Inte alls”, sade Lupin som fortfarande tittade på dörren med en förbryllad min. ”Spökande stugan har aldrig varit hemsökt. Skriken och tjuten som byborna brukar höra kommer från mig.” Han strök bort de grånande hårtestarna ur sin panna och tänkte efter ett ögonblick innan han fortsatte: ”Det är där hela historien börjar… med att jag blev varulv. Inget av det här skulle ha skett om jag inte hade blivit biten… och om jag inte hade varit så patetiskt dumdristig…”
I det ögonblicket såg han mycket sliten och trött ut. Han hade åldrats flera år i förtid. Ron tänkte just avbryta honom, men Hermione sade:
”Ssch!” Hon betraktade Lupin med en intensiv blick, som ett barn som väntar på jultomten.
”Jag var en mycket liten pojke när jag blev biten. Mina föräldrar försökte med allt, men på den tiden fanns det inga botemedel.
Elixiret som professor Snape och Alice framställt åt mig är ganska nyupptäckt. Det gör mig fullkomligt ofarlig för min omgivning, förstår ni. Så länge som jag tar drycken en vecka före fullmåne så behåller jag mitt normala sinnelag… jag kan krypa ihop på mitt kontor som en harmlös varg och vänta på att månen ska avta igen.
Men innan elixiret upptäcktes förvandlades jag till ett fruktansvärt monster en gång i månaden. Att komma in på Hogwarts var en hopplös dröm för mig. Andra föräldrar skulle säkert inte vilja utsätta sina barn för den fara jag utgjorde.
Så blev Dumbledore rektor, och han greps av stor medkänsla med mig. Han sa att så länge vi vidtog åtgärder fanns det inga skäl att stänga ute mig från Hogwarts…” Lupin suckade och fäste blicken på Harry. ”Jag berättade ju för dig för flera månader sen att Det piskande pilträdet planterades samma år jag kom till Hogwarts.
Sanningen är att det planterades för att jag kom till Hogwarts. Det här huset…” Lupin såg sig om i rummet med tröstlös blick. ”… och den underjordiska gången som leder till det… båda delarna byggdes för mitt bruk. En gång varje månad smugglades jag ut ur slottet, ut hit, för att undgå att förvandlas bland eleverna. Trädet planterades vid nedgången till tunneln för att hindra mig från att stöta på människor under mina farligaste perioder.”
Jag förstod inte riktigt vart den här berättelsen var på väg, men trots det så sög jag i mig varje ord han sade. Medlidande började fylla min kropp. Det enda ljudet som hördes förutom Lupins lågmälda röst var Scabbers högljudda pipanden.
”Mina förvandlingar var… var fruktansvärda. Det är mycket smärtsamt att förvandlas till varulv. Jag var avstängd från att bita mänskliga varelser, så jag bet och rev mig själv istället. Byborna, som hörde skrikandet och oväsendet, trodde att huset var hemsökt av ovanligt vildsinta spöken. Dumbledore uppmuntrade ryktet… Till och med nu, när huset stått tyst i många år, vågar inte byborna närma sig det…
Bortsett från mina hemska förvandlingar var jag lyckligare än någonsin. För första gången hade jag fått tre vänner, tre underbara vänner. Sirius Black… Peter Pettigrew… din pappa, Harry. James Potter… Och, såklart, Alice.” Jag rynkade pannan. Hade min mamma varit en av marodörerna? Det hade hon aldrig sagt.
”Mina fyra vänner kunde förstås inte undgå att lägga märke till min regelbundna frånvaro. Jag hittade på alla möjliga ursäkter. Som att min mor var sjuk och att jag måste åka och hälsa på henne. Jag var livrädd för att de skulle överge mig ifall de fick reda på att jag var en varulv.” Jag kände igen mig själv i Lupins berättelse.
Det var exakt sådär jag hade känt när jag tänkte på Harry, Ron och Hermiones reaktion när de fick reda på att Sirius var min pappa.
”Självklart så lyckades de gissa sig till sanningen, precis som du gjorde, Hermione… Och de övergav mig inte alls. Tvärtom så gjorde de allt de kunde för att hjälpa mig. Var och en av mina fyra vänner blev en animagus.” fortsatte Lupin. Plötsligt kom jag på något som jag aldrig tänkt på förut. Jag räckte upp min darrande arm.
”Eh… professorn?” frågade jag. Han log ett vänlig leende. ”Ja Silver?”
Jag drog ett djupt andetag. ”Hur kommer det sig att jag föddes som en animagus? Alla andra jag hört historier om uttalade en besvärjelse som de kastade över sig själva.” sade jag. Till min förvåning så började Sirius att skrocka och en oväntad värme fyllde hans förut så kalla blick. ”Åh, det kan jag förklara. Eftersom både Alice och jag var en animagus så föddes du som en. Alice fick en total chock när hon hittade en liten pegas i din säng…” sade han och tittade drömmande ut i fjärran. Lupin log och fortsatte berätta.
”De tog Alice, Sirius, Peter och James nästan tre år att komma på hur de skulle göra. Trots att din far, Harry, och Sirius var skolans mest begåvade elever så tror jag inte att de hade klarat det utan Alice brillianta hjärna och vägran att ge upp. De sista månaderna innan de till slut löste det brukade hon sitta i biblioteket till långt in på natten.” mindes Lupin. Av någon anledning vändes allas blickar mot Hermione som rodnade lätt.
”Det var tur att de gjorde rätt, för annars kunde det ha gått förfärligt galet, vilket är en av anledningarna till att ministeriet har så noga koll på alla som försöker sig på den här besvärjelsen. Det var tur att Peter hade Alice, Sirius och James, för han själv var inte Gryffindors skarpaste hjärna. Till sist, när vi gick vårt femte år, så lyckades de utföra besvärjelsen. Var och en kunde efter behag förvandla sig till ett djur, alla fyra olika.” sade Lupin.
”Men hur kunde det hjälpa dig?” frågade Hermione förbryllat.
”De kunde inte hålla mig sällskap som mänskliga varelser när jag var varulv. Istället höll de mig sällskap som djur. Varulvar är bara farliga för människor.” fortsatte han. ”De smög sig ut ur slottet varje månad i skydd av James osynlighetsmantel. Och så förvandlade de sig… Peter, som var det minsta djuret, kunde lätt slinka in mellan pilträdets grenar och trycka på knölen som får det att bli stilla. Sedan brukade de smyga ner genom gången för att möta mig. När de var med mig blev jag mindre farlig. Jag hade fortfarande en vargkropp, men mitt sinne verkade vara mindre rovdjursaktigt när de höll mig sällskap.”
”Skynda på, Remus”, morrade Sirius som fortfarande bevakade Scabbers med ett hungrigt uttryck i ansiktet.
”Jag är snart färdig, Sirius. Ja, nu när vi alla kunde förvandla oss till djur öppnade sig mängder av nya möjligheter för oss. Det dröjde inte länge förrän vi lämnade Spökande stugan och strövande omkring på skolans område och in byn på nätterna. Sirius, James och Alice förvandlade sig till så stora djur att de lätt kunde hålla en varulv i schack. Jag tvivlar på att några andra Hogwartselever nånsin har upptäckt mer om slottet än vad vi gjorde… Och det var därför vi kom på att vi skulle rita Marodörkartan och signera den med våra smeknamn. Sirius är Tramptass. Peter är Slingersvans. James var Tagghorn. Och Alice var Vitpäls (undrar ni vad hon är för djur nu, va?).”
”Vad för slags djur var…?” började Harry, men Hermione avbröt honom.
”Det var ju ändå en farlig lek! Att ränna omkring i mörkret med en varulv! Tänk om det hade hänt något?”
”Det är en tanke som fortfarande förföljer mig”, sade Lupin tungt.
”Och åtskilliga gånger höll det på att gå alldeles åt pipan. Men vi bara skrattade åt det efteråt. Vu var ju så unga och tanklösa, berusade av vår egen smarthet. Ibland kände jag mig såklart skyldig för att jag svek Dumbledore, som faktiskt litade blint på mig. Han visste aldrig att jag hade förlett mina fyra vänner till att förvandla sig till djur, utan att registrera sig som animagusar heller. Men jag lyckades på något mirakulöst sätt alltid glömma bort det varje gång vi satte oss ner för att planera nästa månads äventyr. Självklart fanns det vissa hinder på skolan. Som Alice översittare till storebror som alltid skulle hindra henne… I alla fall… Jag har inte förändrats. Under hela det är året har jag kämpat med mig själv”, sade Lupin med självförakt och avsmak i sin röst. ”och jag har undrat om jag skulle berätta för Dumbledore att Sirius var en animagus. Av någon konstig anledning så gjorde jag inte det. Varför? För att jag var för feg. Det skulle ha betytt att jag medgav att jag svikit hans förtroende under hela min skoltid, medgav att jag dragit med mig de andra… och Dumbledores tillit hade betytt allt för mig. Han släppte in mig på skolan trots att jag var ett monster. Därför intalade jag mig själv att Sirius tagit sig in på skolan med hjälp av svartkonster som Voldemort hade lärt honom… Så på sätt och vis så har Snape haft rätt om mig hela tiden.”
”Snape?” frågade Sirius med sträv röst och vände sin blick mot Lupin, som nu stod med sitt ärrade ansikte i sina händer. ”Vad har Snape med saken att göra?”
”Han är här, Sirius”, sade Lupin tungt. ”Han undervisar också här på Hogwarts.” Han vände sig mot mig, Ron, Harry och Hermione och betraktade oss med bekymrade ögon. ”Professor Snape gick i samma årskurs som vi på skolan. Han kämpade väldigt hårt mot min utnämning till lärare i försvar mot svartkonster. Hela året har han upprepat för Dumbledore att jag inte är att lita på. Och han har sina skäl… Sirius spelade honom ett spratt som nästan kostade honom livet, förstår ni. Ett spratt som jag också var med på…”
Sirius grymtade hånfullt.
”Det var rätt åt honom” sade han med ett försmädligt grin.
”Han smög sig alltid omkring och försökte lista ut vad vi höll på med… hoppades att han kunde få oss avstängda…”
”Severus var väldigt intresserad av vart jag tog vägen varje månad”, berättade Lupin med sträv röst.
”Vi… Öh… Gillade inte varandra särskilt mycket. James var den han hatade mest. Antagligen för hans skicklighet när det gällde quidditch.”
Jag kunde inte låta bli att snegla på Harry, som nu sträckte på sig med ett stolt uttryck i ansiktet.
”Hur som helst”, sade Lupin snabbt. ”Snape hade sett mig gå över skolområdet en kväll tillsammans med Madam Pomfrey. Hon följde mig bort till det piskande pilträdet för att jag skulle kunna förvandlas ifred. Av någon anledning tyckte Sirius att det skulle vara… eh… skojigt att tala om för Snape att han bara behövde slå på knölen i trädstammen med en lång pinne, så skulle han kunna följa efter mig.”
Sirius skrattade till. Skrattet påminde om ett lågt skällande.
”Som den stora, ehm, idiot han var så prövade han det förstås.” sade Sirius förnöjt. Harry skrattade också till. Lupin kastade en skarp blick på Sirius som genast tystnade.
”Om Snape hade kommit så långt som till det här huset så skulle jag nog ha dödat honom. Men James, som fick höra vad Sirius hade gjort, gav sig iväg efter Snape och släpade tillbaka honom med risk för sitt eget liv. Trots det hade Snape fått en skymt av mig, i änden av gången. Dumbledore förbjöd honom att tala om det för någon.
Men efter den kvällen visste han vad jag var…” Lupin avbröt sig med ett lågt skratt. ”Jag tror att jag aldrig sett Alice så arg som den kvällen. Hon skrek på Sirius, på Snape och på stackars James, som hon började skälla på av bara farten. Alice var helt förskräckt. Hon var nog den enda av oss som visste hur allvarligt det här var.
Hon fick Snape att lova att aldrig göra något sånt igen. Och Sirius…
Ja, jag kan bara säga att hon praktiskt taget slet sönder honom…”
”Jag har fortfarande ett ärr på hakan”, muttrade Sirius och Lupin skrattade till igen.
”Ursäkta mig”, avbröt Harry. ”Men vem är den här Alice vi pratar om? Och vad hade hon för relation till Snape?”
Lupin tittade förvånat på mig. ”Har inte Silver berättat?”
Jag skakade på huvudet. ”Näpp. Alla skulle hata mig, vilket var det minsta jag behövde eftersom de redan hatade mig på grund av pappa.” sade jag och pekade på honom.
”Åh. Jag kan berätta vilken relation jag hade med Alice Black.”
sade en kall, hånfull röst. Severus Snape drog av sig Harrys osynlighetsmantel och riktade trollstaven rakt mot Lupin.
”Hon var min syster.”

OOOOOO
Någon som kan gissa vad Alice alias Vitpäls Snape var för animagus?
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

så bra!!

OMG OMG OMG OMG OMG OMG VAD BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
HMMMMM……………… KANSKE VITRÄV, ELLER… FÖRRETSEN, JAG HAR INGEN ANING!

Kan inte beskriva hur bra det här är!!!!!!!!!!!!! Men jag gissar på att Alice är en Isbjörn eller fjälräv ^^