prs eragon

"Du Faor, skulle inte vi gå och hämta mat? Jag är hungrig. Följer du med?"
Faor nickar och vi går iväg i ett nytt försök att skaffa mat.

Jag går därifrån. In i den svarta skogen.

Jag njuter av att vara ensam med Faor. Det är märkligt. Han äter nästan bara kött men han hittar ändå de godaste frukterna och all de ställen som det växer mest bär på. Vi börjar tävla lite om vem som kan hitta mest och går längre och längre ifrån lägret.

Jag känner mig iaktagen och får ett hårt slag i huvudet. Världen försvinner.

Vi fortsätter tills vi inser att det har blivit mörkt.
"Så länge kan vi inte ha varit borta. Det måste ha gått flera timmar sedan vi gick."
"Vi går inte tillbaka idag. Jag lita inte på den här skogen längre. Vi väntar här tills det blir ljust."

Världen upphör att existera. Det enda jag hör är Saurons gnyende.

Tidigt nästa morgon tar vi oss så snabbt vi kan tillbaka till lägret.
"Var har ni varit hela natten? Vi kunde inte hitta er och trodde att ni hade försvunnit precis som Anya."
Jag förstår ingenting. Är Anya borta? Varför är egentligen våra lärare så arga.
"Vad har hänt?"

Jag vaknar sakta. Smärtan i bakhuvudet är outhärdlig.

Murtagh och Törne förklarar snabbt det de vet. Jag har inget emot att hon är borta. Hon är ändå bara i vägen, men jag gör det stora misstaget att säga att vi inte har tid att leta efter henne och att hon klarar sig bra på egen hand.
Både människorna och deras drakar blir rasande på mig.
"De skulle leta efter dig om du var försvunnen. Var inte så elak mot henne hela tiden bara för att du ogillar henne."

-Vanir jag vet att det är du, så döda mig.