Eragon [privat]

Jag skriker. Alltså inte bara tanke-skriker. Jag skriker på riktigt. Treys ande var i mig! Fan. FAN vad han måste bort

När hon börjar tjuta som om hon håller på att bli spettad backar jag ifrån henne. Hennes ögon är tomma och ansiktet främmande. Vad är det här? Et anfall? Jag vet att jag inte har en chans mot alven om hon skulle angripa mig, men jag drar mitt svärd för att skydda mig.

Jag öppnar ögonen. Stirrar på sildak som står med svärdet höjt.

Jag andas lika snabbt som om jag hade sprungit. Jag vågar knappt säga något till henne. Jag litar inte på henne för tillfället. Det enda jag gör är att sänka svärdet lite för att inte skrämma henne.

"Trey, försvinn!" Skriker jag argt. Håller jag på att bli galen?
Trey kan ju inte va i mitt hivud

Hon skriker igen och ser främmande ut. Det pågår en kamp inom henne, och sålänge hon inte har vunnit den är hon oberäknelig. Jag inser att det är för farligt att stanna här, så jag mumlar ett förlåt och springer iväg. Hoppas Murtagh är någonstans. Han har inte svarat eller ens reagerat på mina bedjande tankar.

Jag sätter mig upp. Ja, jag håller på att bli galen. Snälla Sildak! säger jag argt med sinnet. Hjälp mig!

"jag försöker. MURTAGH, var är du?"
Äntligen får jag svar. Jag säger åt honom att komma hit så snabbt han kan.

Jag vet inte vad jag ska göra, men jag vet att Enya behöver mig. Jag släpper svärdet och går fram till henne. Där tar jag tag i hennes kalla hand och letar efter hennes sinne för att bistå henne.
"Enya, jag hjälper dig. Murtagh är på väg. Håll ut. Tillsammans klarar vi det.