Celest Gaunt - Demonen i Natten

Såg de nu.... Jag ska upp med grejerna igen!

Men kommentera ett inlägg till så att jag får lägga upp de!

*skriva inlägg*
Så där, nu kan du lägga upp

Det hade varit en eftermiddag. Under mitt sjunde år som Sirius och jag hade gått omkring i slottet, vi hade en lång håltimme och det var mulet ute. Vanligtvis skulle vi ha suttit nere vid sjön, men i det här vädret var det inte särskilt mysigt. Remus hade dragit sig till biblioteket för att plugg inte för våra prov och Peter hade följt med honom för hjälp med läxorna. James och Lily hade båda lektioner så Sirius och jag var ensamma. Under det året var vi som kärast.
Lily hade också fått upp ögonen lite för James och det gillade vi väldigt mycket. Vi gick omkring i korridorerna och pratade och sedan så hade Sirius sagt.
”Jag önskar att jag hade ett rum, som vi kunde vara ifred i.” I längtansfull ton. Vi hade förgäves försökt undvika alla elever men det hade varit någon överallt. Så när Sirius hade sagt de, hade en port uppenbarat sig i väggen. Dörren hade öppnats och in där var det ett rum, fullt med saker av olika slag. Vi hade hört talats om Vid-Behov-Rummet förut, och alla marodörer hade förgäves letat efter det. Så Sirius och jag stod chockade och kollade in i rummet. Innan han tog tag i min hand och drog mig in. Vi gick omkring i timmar och undersökte allt. Allt som kan ha varit svart magi eller skämtprylar från Zonkos! Tillslut så hade Sirius upp mig på ett träbord som stod bredvid ett svart skåp och sagt.
”Nu Celest kan du minnas detta! Hur du satt här och hade det bra och lugnt....innan jag attackerade dig!” Sade han och började kittla mig. Jag skrattade åt honom och drog honom till mig istället och kysste honom.

Vi berättade aldrig för det andra om att vi hittat Vid-Behov-Rummet. Det var Sirius och min hemlighet. Sedan, väldigt många år senare, styrde jag stegen mot vår hemlighet.
Jag ställde mig framför väggen där porten ska uppenbara sig.

Det var längesedan jag såg rummet fullt med grejer men jag visste hur jag skulle styra stegen. Igenom en hel korridor av gammalt skrot tog jag mig bort till det svarta skåpet.
Ingen satt där, på bordet. Vilket gjorde mig så förfärligt besviken. Jag gick fram till bordet och slog mig ner, återupplevde minnet en gång till.
Hur jag satt där och tog det lugnt, innan Sirius kom och attackerade mig.
Just i de ögonblicket som jag satt där och tänkte så hoppade faktiskt Sirius fram med trollstaven i högsta hugg! Uttrycket i hans ansikte när han såg mig gick inte att förklara.
Sirius hade länge trott att jag varit död. Att dödsätarna och Voldemort dödade mig, och nu sitter jag här framför honom. Jag skulle nog också blivit rätt så chockad.
Jag tog tag i mitt trollspö och riktade rakt emot Sirius hjärta.

Jag hade beställt ett nytt trollspö av Ollivander så fort jag kommit till Hogwarts och detta var kanske rätt tillfälle att använda det, men jag behövde få höra hans röst.
”Sirius. Vad du nu vill pojken så ska jag påminna dig om att han är MIN gudson också, och jag var alltid mycket bättre på att duellera än dig.” Det var sant att jag alltid slog Sirius i dueller, jag var helt enkelt skickligare. Även om jag nu inte var säker på hur det låg till så måste han ju vilja göra något med Harry, annars så skulle han inte vilja ta sig in i Gryffindors sällskapsrum.
”De var inte jag!!” Hans blick var sårad och förtvivlad och de svarta pupillerna vidgades.
”Det var just vad dödsätarna sa också. Men hur vet jag att det inte är något du och Voldemort har kokat ihop för att du ska kunna få vara på fri fot?” Jag gav honom en kylig blick. Tänk att jag har varit så dum hela tiden och verkligen trott att det inte var Sirius. Ändå så lät han, precis som han alltid har gjort, och det sved så i mitt hjärta.
”Det var Peter. Råttan som en av pojkarna har är PETER!” Jag hade inte sett någon råtta, så jag kan inte förstår hur det kom sig att Sirius, som har suttit i Azkaban, har gjort det.
”Hur ska du kunna veta det?” Jag riktade trollspöet bättre, beredd på att skjuta, Sirius var en mördare, trots allt. Om någon då ska lämna över honom igen, så är det jag. För han har svikit mig lika mycket.
”Jag såg det!! I en tidning i min cell!” Man får inte tidningar i Azkaban, han ljuger. Det gör så ont, för ett hjärta klarar inte av att både hålla igång kroppen och få slag på slag riktat mot dess innersta kärna.
”Du ljuger.”
”Celest! Det var inte jag!” Nu lät han förtvivlad, det är inte ofta han låter förtvivlad. Men även om det inte var han, så har han fortfarande svikit mig.
”Sirius. Du får en chans. Stick ut ur slottet, om jag någonsin hör att du mördat eller skadat någon, om du så mycket som kröker ett hår på Harrys huvud, då spårar jag upp dig själv, och du vet att jag har dubbelt så stor chans att hitta dig som de äckliga Azkabanvakterna har. Så försvinn ur min åsyn och glöm inte att jag gav dig den här chansen.”
Sirius mötte min blick en gång, innan han gick iväg.

Har redan läst detta kapitel kom jag nyss underfund med, och antagligen då kommenterat.. men antagligen jätta bra, dock vet jag inte om det är något fel, då jag inte har ork att läsa kapitlet igen.

De är jättebra om de är något större fel i texten som ni säger till om! Men ni behöver absolut inte påpeka stavfel eller något sådant, för de är lite jobbigt för ibland blir de som att de spelar ingen roll vad jag gör så blir de fel Och eftersom de är ett fritidsprojekt orkar jag inte sitta och vara jättenoga så grammatikfelen finns där tillsammans med stavfel i tusentals!

Jättebra skrivet!
Jag vill bara tipsa om att du kan ta bort några "så" här och där. Jag vet att man ofta använder sig av många "så" när man pratar och tänker, men i texter försöker man att ha så få som möjligt. Ett tips är att läsa igenom din text och varje gång du kommer till ett "så" kan du läsa om meningen en gång med och en gång utan "så" för att bestämma dig för om det behöves ett där eller om du kan vara utan det

Bra!!!!

Vi hoppar direkt in i en händelse i boken!

Ur Harrys Perspektiv
Bittert nederlag
Sida: 209

.....Men det var inte Professor Lupin som tittade upp från katedern, det var Snape.
”Den här lektionen började för tio minuter sen, Potter, så jag måste nog dra av tio poäng från Gryffindor. Sätt dig.”
Men Harry rörde sig inte.
”Var är professor Lupin?” frågade han.
”Han säger att han känner sig för sjuk för att undervisa idag”. Sade Snape med ett snett leende. ”Sa jag inte att du skulle sätta dig?”
Men Harry förblev stående.
”Vad är det för fel på honom?”
Det glimmade till i Snapes svarta ögon.
”Inget livshotande”, sade han och såg ut som om han önskade att det var det. ”Jag drar av fem poäng till från Gryffindor, och om jag måste be dig en gång till att sätta dig, blir det femtio.”
Harry gick långsamt ner på sin plats och satte sig. Snape såg ut över klassen.
”Som jag sa innan Potter avböt mig, har professor Lupin inte lämnat någon lista på de ämnen som ni hittills gått igenom.”
”Jo, professorn, vi har arbetat med boggartar, rödhuvor, kvarror och grindyloggar” , räknade Hermione snabbt upp, ”och vi har just börjat med ...”
”Var tyst”, sade Snape kallt. ”Jag har inte bett om nån information. Jag yttrad bara professor Lupins brist på organisation.”
”Lupin är den bästa lärare vi någonsin har haft i försvar mot svartkonster” , sade Dean Thomas djärvt.
Det kom ett instämmande mummel från resten av klassen
”Ska inte professor Gaunt vikariera för lärare som är sjuka? Är det inte det som hon är till för?” frågade Lavender Brown försiktigt.
”Professor Gaunt jobbar just nu på professor Flitwicks post, eftersom Flitwick för tillfället hade lite annat att jobba med. Sedan är hon elevkurator, inte lärare, även om hon har belägenhet att jobba som lärare.”
Snape såg hotfullare ut än någonsin.
”Ni är tydligen lätta att tillfredsställa om Lupin är den bästa läraren ni har haft. Lupin har då inte övervärderat er – jag anser att redan förstaårselever borde klara av rödhuvor och grindyloggar. I dag ska vi diskutera ...”
Harry såg honom bläddra igenom läroboken ända fram till sista kapitlet, som han måset förstå att de inte hade hunnit läsa ännu.
”... varulvar” , sade Snape.
”Men professorn”, sade Hermione, som inte verkade kunna lägga band på sig själv. ”vi ska egentligen inte syssla med varulvar än, vi skulle just börja med hinkypunkar ....”
”Miss Granger” , sade Snape med isande lugn röst, ”jag trodde att de var jag som skulle ta hand om den här lektionen, inte du. Och nu ber jag er alla att slå upp sidan trehundranittiofyra.” Han såg sig omkring ”Allesammans! NU!”
Med bittra sidoblickar och under buttert mumlande slog eleverna upp sina böcker.
”Vem kan tala om för mig hur vi skiljer mellan en varulv ....” Snape avbröt sig själv när han såg att professor Gaunt stegar in i klassrummet.
”Professor Snape, får jag tala med dig ett ögonblick?” frågar professor Gaunt med en lugn röst. De båda försvinner ut ur klassrummet till ett litet rum framme vid katedern och alla eleverna börjar prata om hur orättvist det är.
Men Harry struntar i det och smyger istället fram till dörren som de försvann ut igenom. Han sätter örat till nyckelhålet och lyssnar.
”... detta en hämnd?” hördes professor Gaunts röst upprört.
”De var vid just det här kapitlet, Celest, sedan så är det min lektion! Försök inte lägga dig i!”
”Severus! Jag känner dig! Jag är inte dum heller! De kan omöjligt vara vid varulvar redan nu! Jag vet vem de hade som lärare förra året, och de ligger säkert långt efter!! GYLLENROY LOCKMAN! Lupin är bra, men inte ens han kan ha tagit igen så mycket! Jag lyssnade på deras lektion för ett tag sedan! Då var de bara vid hinkypunkar!”
”Celest, detta är min lektion, jag ber dig att gå nu.”
”Bara du inte gör något dumt nu Severus! Tänk dig för!” Sade professor Gaunt och började gå emot Harry med stormande steg. Hon öppnade dörren innan Harry hann tänka på att flytta sig.
”Granger, Potter, ta er till era bänkar nu.” Harry hade inte ens märkt att Hermione hade stått bredvid och lyssnat och skyndade sig tillbaka till sin bänk innan Snape kom ut ur rummet, rasande.
Professor Gaunt försvann ut igenom dörren till korridoren.
”Vem kan tala om för mig ...” börja Snape säga igen, där han sist blivit avbruten.

Bra kapitel, om det är något så är det att jag inte förstår varför kapitlet börjar med tre punkter?

De är för att de egentligen ska vara text före eftersom vi hoppar in i mitten av ett originalkapitel!