The Marauders - Always and forever [SV]

OMG, när man loggar in på morgonen har man fått MASSOR av snälla kommentarer!! ♥ ♥



Och jao vet det kom inte igår för vi skulle på middag hos min styvpappas föräldrar och då tänkte jag ''då kan jag ju skriva'' men sen kom jag på att jag inte kunde logga in på deras internet...



Sjuk idag också, nu är ni glada!!
((Eller förhoppningsvis inte över att jag är sjuk men kanske för att jag är hemma från skolan.))


Kapitel 10
Nära
Mars 1995

Sirius kastade en blick omkring sig i sovsalen. Där var han… Harry. I sängen som James sovit i så många gånger. Han tittade sig omkring i salen och såg de andra pojkarna. Där Peter alltid hade sovit låg en mullig pojke som var mycket lik Frank Longbottom. I Remus säng och sängen som alltid stått tom låg två andra pojkar med initialerna S.F och D.T på sina koffertar. Men få se nu… i Sirius säng låg en rödhårig pojke. Han som var på framsidan av The Daily Prophet. Han som höll i råttan…
Råttan låg jämte Weasleypojken, och mycket riktigt var det Peter. Dock mycket magrare än han någonsin varit förut.
’Han vet att jag var ute efter honom’’, tänkte Sirius.
Sirius förvandlade drog fram kniven han stulit från Diagongrändens trolldrycksshop i sin hundskepnad och smög sakta fram mot sängen. Han höjde kniven mot råttan, som i samma ögonblick öppnade ögonen, pep till och bet sin husse i axeln.
-AJAJAJAJAJAJAJAJAJ! NEEEEEEEEEEEJ! Skrek plötsligt pojken. Å nej. Han hade vaknat. Sirius vände sig snabbt om för att fly, men kniven fastnade i förhänget. Han drog ilsket loss den, vilket orsakade en stor reva i tyget. Det sista han såg var den taniga pojken i Remus säng som reste sig upp och yrvaket frågade vad det var som hände.
Sirius förvandlade sig snabbt till en hund, och flydde. Han hörde röster inifrån trots att han var långt borta, eftersom hans hörsel var bättre när han var hund.
-Black! Sirius Black! Med en kniv!
-Va!?
-Han var här! Alldeles nyss! Han skar sönder förhänget. Jag vaknade av det!
-Är du säker på att du inte drömde, Ron?
-Titta på förhänget! Han var här, säger jag ju.
Det lät som fötter som sprang ner för trappan, och Sirius var tack och lov ute genom porträtthålet och kunde kura ihop sig till en svart boll medan han lyssnade på rösterna inifrån.
Fler fotsteg hördes och tydligen hade folk från andra sovsalar kommit ner och undrade vad som hänt.
-Vem var det som skrek?
-Vad håller ni på med?
-Är du säker på att du inte drömde, Ron?
-Jag säger ju att jag såg honom!
Sedan. En röst som Sirius mer än väl kände igen.
-Vad är det här för ett hemskt oväsen?
McGonagall.
-Jag är mycket glad över att Gryffindor vann matchen, men det här börjar gå för långt! Percy, jag hade väntat mig mer av dig!
-Jag har verkligen inte gett min tillåtelse till det här, professorn! Sa en pojke som tydligen hette Percy. Jag gav just order om att allesammans skulle gå tillbaka till sina sängar! Min bror Ron hade en mardröm…
-DET VAR INTE NÅGON MARDRÖM!! Vrålade Ron. PROFESSORN, JAG VAKNADE UPP OCH SÅG SIRIUS BLACK STÅ BÖJD ÖVER MIG MED EN KNIV!
-Var inte löjlig, Weasley. Hur skulle han ha kunnt ta sig in igenom porträtthålet?
Sirius trippade iväg några steg till och gömde sig bakom en staty.
-FRÅGA HONOM! Skrek Ron. FRÅGA HONOM OM HAN SÅG NÅGOT!
Några steg hördes och sedan hördes McGonagalls röst igen.
-Sir Cadogan, släppte ni nyss in en man i Gryffindortornet?
-Ja visst, min goda fru!
Tystnad.
-Gjorde ni? Men…. Men lösenordet då?
-Han kunde de allihop! Han läste upp hela veckans lösenord, min käre fru! Läste upp dem allesammans från en lapp!
-Vem var det? Sa McGonagall med skälvande röst. Vilken bottenlös dum och tanklös person är det som har skrivit ner den här veckans lösenord och låtit dem ligga framme och skräpa!
Tystnad. Tydligen hade någon räckt upp handen, för McGonagall fortsatte:
-Longbottom! Till mitt kontor nu! Jag kommer snart.
Lommande steg hördes, och en dörr stängdes.
-Ni andra väntar här, sa McGonagall. Hon skyndade ut genom porträtthålet, och iväg nerför korridoren. Några minuter kom hon tillbaka… men hon hade sällskap.
Dumbleore – såg ut precis som han gjort 12 tidigare.
Sprout – aningen rynkigare men annars likadan.
Flitwick – lika kort och rund som han alltid varit.
Någon klädd i svart mantel, Sirius kunde inte se vem. Han hade svart, axellångt, kort hår som flottigt slickade sig ner för hans huvud.
Och… Remus. Sirius kände hur han ryste i hela kroppen. Han kunde inte säga att det var som om tiden stått stilla, för Remus såg bra sliten och tärd ut. Ärren i ansiktet hade blivit fler med åren, håret var gråaktigt trots att han bara var 35 år. Han var inte smalare än han varit 12 år tidigare, men han gav definitivt ett mer magert intryck.
Men något var kvar… de gråblåa ögonen och blicken med det bekymrade uttrycket i ansiktet. Och… Sirius skrattade… den blå och vit-randiga pyjamasen han hade varit klädd i senaste gången de såg varandra. Kvällen då Lily och James dog och Sirius åkte hem till Remus för att han kände sig orolig. Om han bara hde vetat…

Plötsligt märkte han varför han kände igen blicken. Den stirrade rakt på honom.
De såg varandra in i ögonen i ett par sekunder innan Sirius slank ner för den dolda stegen som fanns bakom statyn. Han visste såklart att den låg där… hur många gånger hade inte han och James smitit ner här för att de var hungriga mitt i natten och inte hade något emot ett besök hos husalferna?

Remus hade sett honom. Eller hade han det? Förhoppningsvis inte. Troligen inte. Då hade han såklart sagt till direkt. Fast iochförsig… de såg varandra rakt in i ögonen, och Remus måste självklart ha känt igen honom. Han kan väl inte… kunde han… kunde det ha varit så att Remus skonade honom? Inte ville något ont? Visste han också att Peter faktiskt var den skyldige?



Var det verkligen Sirius som hade varit där?
Självklart måste det varit det.
Vad annars?
’’Äsch, Sirius Black blev sedd i sovsalen och två minuter senare såg jag en svart hund, märkligt lik Sirius, kolla på mig utanför. Menmen, det måste ha varit någon annan.’’
Nej. Sirius hade varit där. Han hade en kniv i handen. Han ville döda Harry.
Istället bestämde sig Remus för att tro att han inbillat sig det. Såg han det han önskade?
VERKLIGEN INTE.
Han såg Sirius för att han var rädd för det. Han var rädd för det. Precis som när man var liten låg i sängen när man var liten och inbillade sig att det var monster under sängen och det såg ut som om bokhyllan var ett monster och allt sånt.
På det sättet hade Remus sett Sirius.
Han visste att det inte var så, men han bestämde sig för att tro det.
Han försökte tro det så mycket att han till sist glömde att det inte var sant.





Jag håller på och skriver ett kapitel där jag måste ha ''Harry Potter och Fången från Azkaban'' till hands. Jag kanske har glömt den! Eller förresten jag tror jag lade ner den i väskan. Vet ej... ska kolla när mamma har kommit hem.
Hon visste inte att jag hade gått och satt mig i uterummet så hon bara ''nämen åhh står det öppet här? vad konstigt?'' och så låste hon ute mig ehehehem. jag skulle kunna krossa en ruta eftersom uterummets väggar är gjorda av glas.

Onödigt. Skulle ändå inte komma in i huset. Har ju inga nycklar med mig.

Skulle kunna krossa rutan som är mellan uterummet och vardagsrummet.

Tja, jo. Eller så kan jag bara vänta 20 minuter tills mamma kommer hem igen.

Väntade du eller krossade du rutan?

Väntade... fast hon blev 45 minuter sen...
datorn laddade ur efter en stund jag tog en tupplur istället...

Aewsome,men har du inte redan lagt ut det kapitlet?

Hehe jo kom på det nu förlåt ehehehehehehehehehem.

Ska skriva om nästa för jag var så trött när jag skrev det så jag skickar det sen

ok gör det

Okej. Först några grejer.

1. Dethär kapitlet består till 85 procent om att Remus pratar, men just detta är nästan bara det som J.K Rowling har skrivit. Jag har ändrat små saker, slängt bort vad Harry tänker och istället lagt in vad Remus/Sirius tänker här och där. Vissa saker ur dialogen har jag skippat och det stämmer inte orddagrant med J.K:s version.


2. Jag vet att Remus berättelse inte helt stämmer med vad jag skrev i Lily - James - Always and forever, t.ex så visste ju Snape egentligen att Remus var varulv men jag skrev att han inte visste det...
ignorera felen, tack.

3. En sista sak btw: Har ni någonsin tänkt på att många av Remus repliker i J.K:s böcker avslutas med;

''...sade Lupin, som om han läst Harrys tankar.''

Han verkar alltid veta vad Harry tänker. Han kanske är en tankeläsar-varulv O-O



Kapitel 11
Sanningen till sist
Maj 1995

-Jag… jag är verkligen ledsen, Hagrid. Remus försökte låta så tröstande han kunde.
-Åh, de värmer, sa den gigantiska mannen och snörvlade. Han tog upp nästan tre stolar i lärarrummet och när han snöt sig blev det halvt storm.
-Det är Lucius Malfoy, sa McGonagall strävt. Han så gott som hotade styrelsen.
-Han har mycke makt, snyftade Hagrid. Men vi gjorde så gott vi kunde. Jag har fått mycke hjälp. Harry och hans vänner ha vart nere hos mej nästan varje da, har letat genom böcker och allt möjligt. Egentligen ville de va me mej ikväll, men ja sa att de inte fick. De ska inte se sånt, de e bara tretton!
Remus nickade, samtidigt som han tänkte att han skulle hålla ett öga på Harry genom marodörkartan. Harry var sin fars son och James skulle inte ha låtit sig hindras av en tillsägelse.

Klockan var halv åtta och Remus begav sig till sitt kontor efter middagen. Han drog ut översta lådan i sitt skrivbord och tog fram pergamentstycket som låg prydligt ihopvikt där.
-Jag svär högtidligt att jag har rackartyg i kikaren, sa han tydligt, och tillade sedan mumlande för sig själv; eller jag ska kolla om Harry och hans vänner har det i alla fall.
Han såg över kartan och såg mycket riktigt tre stycken prickar med etiketterna ’’Harry Potter’’, ’’Hermione Granger’’ och ’’Ron Weasley’’ ovanför. De gick ner för stigen mot Hagrids stuga. Lite längre bort fanns tre prickar till: ’’Draco Malfoy’’, ’’Vincent Crabbe’’ och ’’Gregory Goyle’’. Det såg ut som om Harry, Ron och Hermione stannade upp lite, innan en av prickarna snabbt började gå mot Malfoypricken. Hermione. Harry och Ron sprang efter, och det stod stilla några sekunder innan prickarna började röra sig igen. Malfoy och hans vänenr sprang och ett håll, medan Harrys gäng fortsatte ner mot Harrys stuga. Men… vad nu då…
Plötsligt gick allt ihop för Remus.
Han kände sig svimfärdig, men lyckligare än han gjort på tolv år, och framförallt, argare än han varit på tolv år.

Peter Pettigrew.

Kartan måste ljuga. Men… det var inte möjligt. Hur arg hade inte James, eller Sirius också för den delen, blivit när man påstod att kartan ljög?


-Hmm… det står att Slingersvans är här!
Remus och Sirius såg sig omkring.
-Tagghorn, det är bara vi här.
-Kartan kanske lju…
-Kartan ljuger aldrig!
-Nänä… han kanske har krypit in i ett råtthål eller något då.

Harry hade inte sett fel eller ljugit den där kvällen då han sa att han sett Pettigrews namn. Han hade sett det. Och Peter var i livet.
När Remus först fick se namnet blev han överlycklig. Peter levde! En halv millisekund senare övergick det till osäkerhet. Vad betyder det då? Ytterligare en halv millisekund senare förstod han allting.
Sirius var oskyldig.
Peter var skyldig.

Hur det kunde vara möjligt visste han inte, men han skulle ta reda på det.
Han var mycket mer ilsken än han någonsin varit under de 12 år han hade hatat Sirius. Varför? Det var säkert för att om det nu varit Sirius som var skyldig så hade han fått sitt straff. Det hade däremot inte Peter.
Hela trollkarlsvärlden hatade Sirius.
Däremot hatade ingen Peter.
Sirius hade blivit anklagad för att ha mördat 14 personer.
Det hade däremot inte Peter.
Sirius var oskyldig.
Det var inte Peter.
Det var väl först bara att vänta… och iaktta…

Fem prickar fanns i Hagrids stuga. ’’Rubeus Hagrid’’, ’’Peter Pettigrew’’ och såklart Harry, Ron och Hermione. Tre andra rörde sig plötsligt mot stugan… Fudge, Dumbledore och McNair.
Harry och hans vänner försvann… men vad nu då? De hade ju Peter med sig!
Om kanske…

Det är klart. Peter hade varit i sin råttkropp i tolv år. Han hade varit Rons råtta… det var därför Sirius stått hukad över Ron den där kvällen. Han ville ha råttan! Det var Peter som dödat Lily och James!
Visst hade Remus hört Hermione och Rons konstanta käbbel. Ron trodde Hermiones katt hade ätit upp Scabbers/Peter… men råttan hade bara försökt fly från Sirius! Hagrid hade väl hittat den och nu gett den till Ron…

Miljoner av olika tankar rörde sig i Remus huvud, men han kunde bara fokusera på en; ’’Fortsätt kolla.’’

Åh nej…
En prick med namnet ’’Sirius Black’’ rörde sig snabbt mot de fyra andra, och pricken med Peters namn började skaka. Remus gissade att råttan försökte slita sig ur sin husses grepp.
Och nu… Remus var förvirrad. Antingen så red Ron på hundens rygg, eller så slet Sirius honom i benet. Ner för ingången till Piskande Pilträdet…
Remus hann inte tänka mer nu. Det var hans tur att ingripa.

Sirius förvandlade sig till människa igen. Han såg stridslystet på råttan i den rödhåriga pojkens famn, och det tog inte många sekunder innan Harry och Hermione kom springande in i rummet.
-Ron… hur är det med dig?
-Var är hunden?
-Det är ingen hund! Stönade Ron. Harry, det är en fälla…
-Va?
-Han där är hunden… han är en animagus…
Ron kastade en blick på Sirius, som stod bakom Harry. Harry vände sig om och Sirius fick för första gången se honom ordentligt. Han var precis som James… fast med Lilys ögon, precis som när han var liten…
-Expelliarmus! Ropade Sirius och pekade på Harry och Hermione med trollstaven han slitit ifrån Ron.
-Jag trodde väl att du skulle komma och hjälpa din vän, sa han och märkte själv hur hest kan kraxade. Din far skulle ha gjort samma sak för mig. Modigt av dig att inte springa efter hjälp hos nån lärare… det är jag tacksam för, det gör allting mycket lättare.
Harry blev plötsligt mörkröd i ansiktet och han såg riktigt arg ut. Utan att Sirius hann tänka hade Harry kastat sig över honom med ett kraftigt strypgrepp.
-Nej! Harry! Flämtade den brunhåriga flickan.
Ron vände sig mot Sirius.
-Om du vill döda Harry, måste du döda oss också!
Sirius förstod inte riktigt vad det hela handlade om, men såg hur Ron led av smärta och sa istället lugnt;
-Lägg dig ner. Annars skadar du ditt ben ännu mer.
-Hörde du vad jag sa? Upprepade Ron och han verkade lite förvirrad. Du måste döda oss alla tre.
-Det ska bara bli ett mord här ikväll, sa Sirius istället.
-Vad menar du med det? Fräste Harry. Det bekymrade dig ju inte förra gången när du slaktade alla de där mugglarna för att komma åt Pettigrew… vad är det med dig? Har Azkaban gjort dig blödig?
Harry lät precis som James och Sirius njöt nästan av det, men flickan avbröt honom.
-Harry! Tig!
-HAN DÖDADE MIN MAMMA OCH PAPPA! Vrålade Harry, slet sig loss från hennes grepp och gick återigen till angrepp mot Sirius.
Han verkade ha glömt att han bara var en mager tonåring, och slogs mot Sirius med all sin kraft…
Eftersom Sirius inte riktigt var så stark som han en gång varit flög han ner på golvet. Han låg på ryck och betraktade Harry medan han andades rosslande. Han märkte att Harry hade trollstaven riktad mot honom.
-Tänker du döda mig, Harry? Viskade han.
-Du dödade mina föräldrar! Sa Harry.
Sirius kollade på honom. Han mådde illa, och Harrys ord skavde som knivar.
-Det förnekar jag inte, sa han. Men om du kände till hela historien…
-Hela historien? Sa Harry gällt. Du förrådde dem för Voldemort, det är allt jag behöver veta!
-Du måste lyssna på mig, sa Sirius och kollade in i Lil… nej, Harrys ögon. Du kommer ångra dig om du inte gör det. Du förstår inte…
-Jag förstår betydligt bättre än du tror! Spottade Harry ur sig. Sirius hade lett om han inte var så skamsen och bedrövad. Det var precis det tonfall som James hade haft varje gång någon påstod att han inte förstod.

-Måntand, kan du snälla hjälpa mig med den här texten… det är något konstigt…
-Visst… vad är det som du inte förstår?
-Jag förstår alldeles utmärkt! Det är professor McGonagall som formulerat sig fel!


-Du hörde henne aldrig, eller hur? Fortsatte Harry. Min mamma… när hon försökte hindra Voldemort från att döda mig. Det är pågrund av dig… det är du som bär skulden…
Om Harry bara visste hur ont det gjorde skulle han inte sagt någonting… smärtan Sirius kände i sitt bröst när Harry pratade skulle ingen vilja orsaka sin värsta fiende.
Plötsligt hoppade den rödgula katten upp på Sirius bröstkog, som om den ville skydda honom från Harry.
Harrys blick sköt blixtar mot den men den rörde sig inte ur fläcken.
-Bort med dig, mumlade Sirius och puttade bort katten.
Harry riktade staven mot Sirius och skulle döda honom vilken sekund, men…
Han gjorde ingenting.
Han stod som fastfrusen, fast hans ilskna och hämndlystna ansiktsuttryck stannade kvar.
Sekunder gick men inget hände.
Plötsligt hördes steg från ovanvåningen…


Remus hörde plötsligt en gäll flick röst skrika;
-Vi är här uppe! Sirius Black är här… kom fort!
Hermione Granger.
Remus tog några steg ner för trappan och slog upp dörren.
-Expelliarmus! Ropade han.
Trollstaven i Harrys hand, samt de två som Hermione höll i, flög iväg och Remus fångade de skickligt i luften. Han såg sig omkring. På golvet låg Sirius – och Remus kände för första gången på tolv år hur ett ej brustet hjärta kändes. Han var inte ensam… det fanns en till… en till som inte var mördad eller mördare… en till…
-Var är han, Sirius? Sa Remus.
Harry, Ron och Hermione såg förvirrade ut men de sa ingenting.
Sirius pekade långsamt på råttan som Ron förtvivlat höll fast.
-Men då förstår jag inte… sa Remus. Varför har han inte gett sig tillkänna förrän nu? Såvida det inte var han… såvida ni inte bytte… utan att tala om något för mig?
Sirius nickade långsamt.
-Professor Lupin… sa Harry plötsligt. Vad…
Remus lyssnade inte på honom. Han sänkte sin trollstav utan att släppa blicken från Sirius och sträckte ut en hjälpande hand som hans vän greppade. När han kommit upp kramade de om varandra – och känslan av ensamhet som Remus burit på i så många år var som bortblåst.
-DET KAN INTE VARA SANT! Skrek Hermione plötsligt. Ni… ni…
-Hermione…
-Ni och han…
-Hermione! Lugna dig!
-Jag avslöjade det inte för någon! Jag har hållit tyst med det för er skull!
-Hermione! Snälla lyssna på mig, jag kan förklara…
Plötsligt skrek Harry till.
-Jag litade på er! Och helatiden har ni varit hans vän!
Det var en frustrerande situation för Remus – men det blev värre när han tänkte på hur otroligt jobbigt det måste vara för Harry. Remus hade varit där för honom hela året… och nu trodde Harry att han hade hjälp mannen som ville mörda honom…
-Du har fel. Jag har inte varit Sirius vän på tolv år. Men jag är det nu. Låt mig förklara.
Men Hermione kunde inte hålla tyst.
-Nej, Harry! Lita inte på honom! Det var han som släppte in Black i slottet! Han önskar se dig död! Han är en varulv!
-Hermione, sa Remus plötsligt, och han kunde inte hjälpa att han lät lite road. I detta fallet håller du inte alls din vanliga standard. Du har bara rätt i en sak av tre. Jag släppte inte in Sirius i slottet och jag önskar verkligen inte se Harry död… men jag förnekar inte att jag är en varulv.
En obehaglig tystnad uppstod. Remus tog ett steg mot Ron, som såg skadad ut, men fick ett tjut till svar.
-Kom inte nära mig, varulv!
Remus vände sig istället mot Hermione.
-Hur länge har du vetat det?
-Väldigt länge. Ända sen vi skrev uppsatsen för professor Snape.
-Han kommer bli överförtjust. Han gav ju er det ämnet i hopp om att nån skulle inse vad mina symptom innebar. Studerade du månkartan och insåg att jag alltid var sjuk vid fullmåne eller gick det upp för dig att boggarten förvandlade sig till en fullmåne när den såg mig.
-Båda delarna.
Remus skrattade.
-Jag har aldrig mött en klyftigare häxa i din ålder.
-Jag är inte så klyftig, sa Hermione. Hade jag varit lite klyftigare hade jag berättat för alla vad ni egentligen är…
-Men det vet de redan. Åtminstone lärarstaben.
-Anställde Dumbledore er trots att han visste att ni var en varulv? Är han galen? Utbrast Ron.
-Det var flera av lärarna som tyckte det, det krävdes en verklig ansträngning från hans sida för att övertyga vissa lärare om att man kunde lite på mig…
-Och han hade fel! Vrålade Harry. Du har hjälpt honom helatiden…
Harry pekade på Sirius, som hade satt sig på himmelssängen i ett av hörnen.
Hermiones katt hade hoppat upp i knät på honom och spann högljutt.
-Jag har inte hjälpt Sirius, sa Remus så bestämt han kunde. Om ni bara ville ge mig en chans att förklara… Titta.
Han delade ut de tre trollstavarna igen.
-Sådär. Nu är ni beväpnade men inte vi. Vill ni lyssna på mig nu då?
Harry såg förbryllad ut.
-Om ni inte har hjälpt honom hur visste ni då att han var här?
-Kartan. Marodörkartan. Jag satt just på mitt kontor och undersökte den…
-Vet ni hur den fungerar?
-Självfallet vet jag hur den fungerar! Jag var ju med och ritade den! Jag är Måntand – det var mina vänners smeknamn på mig i skolan.
-Ni var med och ritade…
-Det väsentliga är att jag satt och studerade den just ikväll eftersom jag hade en misstanke om att du och Ron och Hermione skulle försöka smyga er ut ur slottet för att hälsa på Hagrid innan hans hippogriff blev avrättad, och jag hade rätt, eller hur?
Han började gå och tillbaks i rummet.
-Du kunde ju tänkas ha på din pappas gamla osynlighetsmantel, Harry…
-Hur kan ni veta något om den?
-Så många gånger som jag såg James försvinna under den… sa Remus och viftade på handen då han började bli trött på att avbrytas. Den springande punkten är att även om man har manteln syns man på marodörkartan. Jag såg hur ni gick ut och fortsatte till Hagrids stuga. Tjugo minuter senare lämnade ni stugan och gav er upp mot slottet, men nu hade ni fått sällskap…
-Vaddå? Nej, det hade vi visst inte! Sa Harry tvivelaktigt.
Remus ignorerade honom.
-…jag trodde inte mina ögon, jag trodde kartan tog fel, hur kunde han vara med er…
-Det var ingen med oss! Fräste Harry.
-…och sedan fick jag syn på ännu en prick som rörde sig hastigt mot er. Den var märkt med namnet Sirius Black. Jag såg hur han stötte ihop med er, och sen drog in två av er i Det piskande pilträdet…
-Bara en av oss! Avbröt Ron ilsket.
-Nej, sa Lupin. Två av er. Kan du inte låta mig få ta en närmare titt på den där råttan?
-Vad har Scabbers med saken att göra? Sa Ron, och han försökte låta tuff trots att hans röst skar sig.
-Allting. Låt mig få se på honom är du snäll.
-Vad är det? Vad har min råtta med det här att göra?
-Det är ingen råtta! Kraxade Sirius.
-Vad menar du? Klart det är en råtta!
-Nej det är han inte. Sa Remus lugnt. Han är en trollkarl…
-…en animagus, fyllde Sirius i. Och hans namn är Peter Pettigrew.

Ron bröt tystnaden.
-Ni måste ju vara vrickade båda två!
-Det är ju löjligt, sa Hermione.
-Peter Pettigrew är död, sa Harry. Han dödade honom – han pekade på Sirius – för tolv år sedan!
-Det var min avsikt! Morrade Sirius. Men lilla Peter lyckades överlista mig! Fast den här gången ska det inte lyckas honom…
Sirius kunde inte kontrollera sin ilska utan hävde sig över Rons brutna ben efter råttan.
-Sirius, nej! Ropade Remus och höll tillbaka Sirius då Ron vrålade av smärta. Vänta! Du kan inte bara göra så där! De måste förstå varför! Vi måste förklara för de!
-Vi kan förklara efteråt! Vrålade Sirius och klöste i luften efter råttan medan han kämpade för att få Remus att lossa greppet.
-De…har…rätt…att…få…veta…allting! Sa Remus medan han kämpade för att hindra Sirius från att hoppa på Ron. Scabbers har varit Rons keldjur! Det finns delar av det här som inte ens jag förstår! Vi måste förklara för de.
Sirius slutade kämpa emot men höll sina korpsvarta ögon på Peter.
-Ja låt gå för det då. Berätta så mycket du vill för de. Men gör det fort, Remus. Jag vill äntligen begå det mord jag blev satt i fängelse för.
-Ni har en skruv lös båda två! Sa Ron och kollade från Harry till Hermione som för att söka stöd. Jag ger mig iväg nu.
Ron reste sig upp men vinglade snabbt till på sitt skadade ben.
-Du ska först höra på vad jag har att säga nu, sa Remus. Se bara till att du håller fast Peter ordentligt medan du lyssnar.
-HAN ÄR INTE PETER! HAN ÄR SCABBERS! Skrek Ron. Råttan sprattlade vilt och tillochmed Ron vinglade till. Harry fångade upp honom i sista sekunden och skuffade ner honom i sängen igen.
-Det fanns vittnen som såg Pettigrew dö, sa Harry. En hel gata full med människor.
-De såg inte det som de trodde att de såg! Sa Sirius och fortsatte stirra på Peter.
-Alla trodde att Sirius dödade Peter, sa Remus lugnt. Jag trodde det själv, tills jag såg kartan nu ikväll. Marodörkartan ljuger nämligen aldrig, och den visar att Peter lever. Det är honom Ron håller i sina händer, Harry.
-Men professor Lupin… Scabbers kan inte vara Pettigrew… det kan bara inte vara sant, det vet ni att det inte kan.
-Och varför kan det inte vara sant? Frågade Remus och försökte ha tonen som om han ifrågasatte hennes svar på ett prov.
-Därför… därför att folk skulle veta om Peter Pettigrew hade varit en animagus. Vi har studerat animagusar på professor McGonagalls lektioner. Och jag slog upp dem när jag gjorde mina läxuppgifter – Trolldomsministeriet kollar nämligen upp häxor och trollkarlar som kan förvandla sig till ett djur. Det finns ett register som visar vilken djurskepnad de antar och deras kännetecken och sånt… och jag gick och slog upp professor McGonagall i registret, och det har bara funnits sju häxor och trollkarlar med beteckningen animagus under det här århundrandet, och Pettigrews namn var inte med på listan…
-Rätt igen, Hermione! Men Trolldomsministeriet visste aldrig att det fanns tre till av samma sort som sprang omkring här på Hogwarts område. Ingen av de var registrerad.
Sirius höll inne en djup suck. Remus tänkte tydligen berätta allting från början. Kan han inte bara säga ’’Pettigrew är skyldig och han sitter där, flytta på dig Ron så ska vi döda honom.’’ Remus kan väl förklara sen! Sirius börjar bli otålig. Han ska ta död på Peter NU, medan han har chansen…
-Om du tänker berätta hela historien för dem, så raska på, Remus, sa han argt, och iakttog fortfarande råttan som desperat vred sig i Rons hand. Jag har väntat i tolv år, och jag tänker inte vänta länge till.
-Som du vill, men du måste hjälpa mig, Sirius. Jag vet bara hur det hela började.
Plötsligt hördes ett högt knarrande och Remus tystnade. Dörren hade glidit upp. Alla stirrade mot den, och Remus kikade ut på trappavsatsen.
-Ingen här…
-Det här huset är ju hemsökt! Sa Ron.
-Det är det visst inte, nekade Remus, som började tröttna på ungdomarnas ovisshet trots att det inte var deras fel. Spökande stugan har aldrig varit hemsökt av spöken. Skriken och tjuten som byborna brukar höra kommer från mih. Det är där hela historien börjar… med att jag blev en varulv. Inget av det här skulle ha skett om jag inte hade blivit biten…och om jag inte hade varit så dumdristig…
Han tystnade och tänkte sorgset på vad Lily hade sagt åt honom om hon såg honom nu.
Ron öppnade munnen för att säga något, men Hermione sa;
-Ssch! Hon tittade på Remus som om han höll på med en mycket intressant undervisning.
-Jag var en mycket liten pojke när jag blev biten av en varulv. Mina föräldrar försökte med allt, men på den tiden fanns det ingen bot. Elixiret som professor Snape har framställt åt mig är ett nyupptäckt medel. Det gör mig ofarlig för min omgivning, förstår ni. Så länge som jag tar drycken varje vecka för fullmåne behåller jag mitt vanliga sinnelag när jag förvandlas… jag kan krypa ihop inne på mitt kontor som en harmlös varg och vänta på att månen ska avta igen.
Men innan stormhattselixiret upptäcktes förblev jag ett fullblodsmonster en gång i månaden. Det verkade som en hopplös dröm att få komma in på Hogwarts. Andra föräldrar skulle säkert inte vilja utsätta sina barn för den fara jag utgjorde.
Sen blev emellertid Dumbledore rektor, och han greps av medkänsla med mig. Han sa att så länge vi vidtog vissa säkerhetsåtgärder fanns det inget skäl för att utestänga mig från skolan…
Remus suckade och kollade sedan på Harry när han sa; Jag berättade för dig för flera månader sedan att Det piskande pilträdet planterades samma år som jag kom till Hogwarts. Sanningen är att det planterades där DÄRFÖR att jag kom till Hogwarts. Det här huset och den underjordiska gången som leder till det… båda delarna byggdes för mitt bruk. En gång i månaden smugglades jag ut ur slottet och fördes hit, för att undergå förvandlingen till varulv. Trädet placerades vid nedgången till tunneln för att hindra alla från att stöta på mig under mina farligare perioder. Mina förvandlingar på denn tiden var… var fruktansvärda. Det är mycket smärtsamt att förvandlas till varulv. Jag var avstängd från att bita andra mänskliga varelser, så istället bet och rev jag mig själv. Byborna, som hörde skrikandet och oväsandet, trodde att de hörde särskilt vildsinta spöken. Dumbledore uppmuntrade ryktet… till och med nu, när huset stått tyst och stilla i nästan 15 år, vågar inte byborna närma sig det…
Men bortsett från mina regelbundna förvandlingar var jag lyckligare än någonsin förr i mitt liv. För första gången hade jag vänner, tre storartade vänner… Sirius Black, Peter Pettigrew, och naturligtvis din pappa, Harry. James Potter.
Mina tre vänner kunde förstås inte undgå att märka att jag försvann en gång i månaden. Jag hittade på alla möjliga historier. Jag berättade för dem att min mor var sjuk och jag måste åka hem och hälsa på henne. Jag var livrädd för att de skulle överge mig i samma ögonblick som de fick reda på vad jag var. Men självfallet gissade de sanningen, precis som du gjorde, Hermione… och de övergav mig inte alls. Tvärtom gjorde de nånting för mig som inte bara underlättade mina svåra förvandlingsperioder utan faktiskt gjorde dem till de bästa dagarna i mitt liv. Var och en av mina vänner blev en animagus.
-Min pappa också? Frågade Harry förbluffat.
-Ja det kan du tro. Det tog dem nästan tre år att komma på hur det skulle göras. Din far och Sirius var skolans mest begåvade eleer, och det var tur det, för en animagusbesvärjelse kan gå förfärligt galet – en av anledningarna till att ministeriet håller noga uppsikt över dem som försöker sig på det. Peter behövde all hjälp han kunde få från James och Sirius. Till sist, när vi gick vårt femte år, lyckades de utföra besvärjelsen. Var och en av dem kunde allt efter behag förvandla sig till ett djur, alla tre olika.
-Men hur kunde de hjälpa er, professor Lupin? Frågade Hermione tvivlande.
Remus kände Sirius otålighet och skyndade på sin berättelse lite.
-De kunde inte hålla mig sällskap som mänskliga varelser när jag förvandlades till varulv. Istället höll de mig sällskap som djur. De smög sig ut ur slottet varje månad i skydd av James osynlighetsmantel. Och så förvandlade de sig… Peter, som var det minsta djuret, kunde slinka in under pilträdets piskande grenar och trycka på knölen som får det att bli stilla. Sen brukade de smyga ner genom gången för att sluta sig till mig. Under deras inflytande blev jag mindre falig. Min kropp var fortfarande en vargkropp, men mitt sinne verkade bli mindre rovdjursaktigt när jag var tillsammans med dem.
-Skynda dig på, Remus! Morrade Sirius.
-Jag har snart berättat färdigt Sirius, jag är snart klar. Ja, nu när vi alla kunde förvandla oss till djur öppnade sig mängder av spännande möjligheter för oss. Det dröjde inte länge förrän vi lämnade spökande stugan och strövade omkring på skolans område och i byn på nätterna. Sirius och James förvandlade sig till så stora djur att de lätt kunde hålla en varulv i schack. Jag tvivlar på att några andra Hogwartselever nånsin har upptäckt mer om Hogwarts och Hogsmeade än vi gjorde… och det var därför vi kom på att vi skulle rita Marodörkartan och signera den med våra smeknamn. Sirius är Tramptass, Peter är Slingersvans. James var Tagghorn.
-Vad för slags djur…? Började Harry och Remus skulle precis svara honom när Hermione avbröt.
-Det är ju ändå en farlig lek! Att ränna omkring i mörkret med en varulv. Tänk om ni hade smitit ifrån de andra och bitit nån!
’Hon skulle bli en bra ersättare för McGonagall en vacker dag’, tänkte Remus, men han sa;
-Det är en tanke som fortfarande förföljer mig. Och det höll på att gå galet åtskilliga gånger. Vi skrattade åt det efteråt. Vi var unga och tanklösa, berusade av hur smarta vi var. Ibland kände jag mig förstås skyldig för att jag svek Dumbledores förtroende. Han hade antagit mig som elev på Hogwarts trots att ingen annan rektor skulle ha gjort det. Han visste inte att jag hade förlett tre kamrater till att förvandla sig till djur, utan att registrera sig under beteckningen animagus. Men jag lyckades alltid glömma mina skuldkänslor varje gång vi satte oss ner för att planera nästa månads äventyr. Och jag har inte förändrats… hela det här året har jag kämpat med mig själv och undrat om jag skulle berätta för Dumbledore att Sirius var en animagus. Men jag gjorde det inte. Varför? Därför att jag var för feg. Det skulle ha betytt att jag medgav att jag svikit hans förtroende när jag gick på skolan, medgav att jag dragit med mig de andra… och Dumbledores tillit har betytt allt för mig. Han släppte in mig på Hogwarts då jag var en pojke, och han gav mig ett arbete, fast folk har skytt mig hela mitt vuxna liv och jag har varit ur stånd att finna nån anställning på grund av vad jag är. Och därför intalade jag mig själv att Sirius hade tagit sig in i skolan med hjälp av svartkonster som han lärt sig av Voldemort och att det inte hade nånting att göra med attt han var en animagus… så på sätt och vis har Snape haft rätt om mig helatiden?
-Snape? Sa Sirius förvånat och släppte för första gången på flera minuter blicken på råttan och kollade istället på Remus. Vad har Snape med saken att göra?
-Han är här, Sirius, sa Remus och försökte låta bister. Han är också lärare på Hogwarts.
Han vände sig sedan till Ron, Hermione och Harry igen.
-Professor Snape gick i samma årskurs som vi på skolan. Han kämpade väldigt hårt med min utnämning till lärare i försvar mot svartkonster. Hela året har han upprepat för Dumbledore att jag inte är att lite på. Han har sina skäl… Sirius spelade honom nämligen ett spratt som nästan tog livet av honom, ett spratt som jag också var med på.
Sirius mindes vad som hänt 16 år före och skrattade hånfullt.
-Det var rätt åt honom. Han smög alltid omkring och försökte lista ut vad vi höll på med… hoppades att han skulle få oss avstängda från skolan…
-Severus var väldigt intresserad av vart jag tog vägen varenda månad, sa Remus. Vi, öh, gillade inte varandra så mycket. Han tyckte särskilt illa om James. Han var avundsjuk, tror jag nog, på James skicklighet på quidditchplanen. Hursomhelst hade Snape sett mig gå över skolområdet en kväll med Madam Pomfrey. Sirius tyckte det var… öh…skojigt att tala om för Snape att han bara behövde slå på knölen i trädstammen med en pinne så skulle han kunna smyga efter mig. Han provade förstås. Om han hade kommit så långt som till det här huset, hade han träffat på en fullvuxen varulv. Men din far, som fick höra vad Sirius hade gjort, gav sig iväg efter Snape och släpade med sig honom tillbaka, med risk för sitt eget liv. Snape hade trots det hunnit uppfånga en skymt av mig, i änden av gången. Dumbledore förbjöd honom att tala om det för nån, men efter den kvällen visste han vad jag var…
-Det är alltså därför Snape inte kan tåla er, professor Lupin? Sa Harry. För han tror att ni var med på Sirius skämt?
-Det stämmer, hördes plötsligt en röst bakom Lupin.
Snape kastade av sig osynlighetsmanteln och visade sig. Han stod med trollstaven direkt riktad mot Lupin.

AWESOME!!!!!!!!!

Hihi! *Spännande*

Super