Den otippade kärleken [SV]

super

Du skriver grymt ! Älskar ditt sätt!

du kan uggla mig med

http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=24984&page=1#p1500492¨
^Där kan ni läsa vad som hände mig




Tack så jättemycket!!!!


Jag tyckt du skrev Suger xD

Men; tack ♥

Jo... Jag har inte lagt ut på ett tag för några anledningar:

* Jag har skolan, läxor och andra saker på gång... De sakerna blockar liksom porten till mitt hem - också kallat mugglis.

* Jag har börjat i en ny skola, blivit uppskrämd av en sak i skolans källare som jag inte vill prata/skriva om just nu.

* Jag är osäker.
Inte bara på omvärlden men också på mig... Det har blivit så himla mycket på sistonde och jag är förvånad att jag ens kommer ihåg mitt egna namn.
Kapitet kanske kommer i kväll, men hoppas inte för mycket, det gör inte jag


Sååååååååå; här kommer en låt som säger nästantyp vad jag känner just nu.. :

Det är lungt, vi väntar och jag förstår att det är svårt att hinna, det finns ett liv utanför mugglis som alla måste leva

aa, även om jg skulle kunna leva här förevigt ♥

skriv när du kan iaf
.
ny läsare , bevarar

Det kom idaaaag
____________________


Kap 9
Love troubles
Scorpius

Okej, det var klart, Helt klart! Jag förstod inte tjejer alls.
Inte sådana som Roxanne i alla fall. Hon hatade mig! Det hade hon alltid gjort, och såklart kyssen inte betydde något, jag var bara förvirrad av allt som hänt och det var därför jag råkade kyssa henne.
Jag satt i stora salen och åt lunch när McGonagall ställde sig upp och bad om att få uppmärksamheten.
”Jag tänkte berätta att vi fått tre nya elever som kommer att börja på Hogwarts idag. De är alla syskon och har precis kommit hit. Alla har tidigare gått på en annan magiskola i Norge och de är redan sorterade. De kommer presentera sig själva här ikväll på middagen, så att ni är beredda.
Det var allt för mig.” Efter det satte hon sig ner igen och började prata med professor Longbottom.

”Undrar vilka de är.” sa Matthias Daniels som går en klass under oss och som satt mittemot mig, jag har pratat med honom förut, han verkade vara schysst. Men nu för tiden brukar vi aldrig prata. Innan jag hann svara gjorde Ryan det istället.
”Säkert några idioter som tror att de är något bara för att de kommer från Norge. De kan säkert inte ett skit engelska heller.” sa han med en hatisk ton.
”Det vet du inte Ryan.” Sa en röst bakom oss, vi vände oss om och såg Jenna Andersen från hufflepuff stå och titta argt på oss. Ryan och Jenna hade varit ett par i femte årskursen, men gjorde slut och sedan dess har de inte pratat ett dugg, inte vad jag visste i alla fall.
”Jo, det vet jag.” sa han i en självsäker ton.
”Sluta vara så barnslig, Ryan. Du vet att det inte är sant.” Det blev hennes sista ord innan hon snabbt och irriterat gick ut ur salen.


Efter flera timmar och fem stycken lektioner var det äntligen middag.
Jag, Simon och Ryan (som fortfarande var rasande över sitt bråk med Jenna) gick utmattande och hungriga mot den stora salen.
”Alltså, jag tror aldrig jag varit så här hungrig i hela mitt liv.” suckade Simon och började gå snabbare och snabbare tills han började småspringa.
”Jag känner ingen som kan vara lika hungrig som Simon.” skrattade jag medan vi gick in i stora salen och satte oss vid bordet där Simon redan satt.
”Nu får vi se de där smutsskallarna.” viskade Ryan i mitt öra och jag nickade. Jag var nyfiken och på något vis spänd, jag hade ingen aning om varför, men jag var det.
När alla kommit in i stora salen ställde sig McGonagall upp precis som hon gjorde på lunchen, men den här gången behövde hon inte säga åt oss att vara tysta, för alla var det redan.
”Som jag sa på lunchen har vi fått tre nya elever här på Hogwarts, välkomna in; Syskonen Stenersen.” När hon sagt efternamnet hörde man många som fnissade, men McGonagall brydde sig inte om det.
Dörrarna öppnades och tre personer kom in.
Det blev helt knäpptyst i salen. Den som var först i ledet var en kille, han såg ut att vara i trettonårs åldern och hade mörkt, kort och nästan intill ostyrigt hår gick nervöst fram genom ingången.
Nästa var också en kille, han var väldigt likt sin bror, men såg ut att vara något år äldre, i fjorton eller femtonsårs åldern. Han såg också lite nervös ut, men ändå ganska självsäker.
Sist in kom en tjej, Hon hade mörkt hår, men mörkare än sina bröders, hennes långa lugg skymde en del av hennes ansikte, men man såg ändå att hon var väldigt vacker. Hennes blåa ögon glittrade och hennes sneda leende fick alla andra att le, kändes det som.

McGonagall skakade hand med alla och sa att de fick presentera sig själva. Hon frågade flickan om hon ville börja och hon nickade. Hon vände sig mot alla och började prata med perfekt engelska, som om var född i England.
”Hej, Jag heter Thelma och är sjutton år, men jag kallas Ella. Det här är mina bröder Jan och Alex, de är tolv och femton år.
Våra föräldrar kommer från Norge, men våran mormor är halvt brittisk, och gick i den här skolan när hon var ung. Ehm… Det var typ det.” Hon tänkte efter i någon sekund och började sedan prata igen.
”Juste! Jag glömde att berätta våra elevem.” Hon vände sig mot sina bröder, den älsta som tydligen hette Alex började.
”Jag går i Rawenclaw.” sa han med en lika klar engelska som Thelma. Rawenclawbordet ställde sig upp och applåderade, och jag tycktes se ett leende på Alex läppar.
”Ehm… Rawenclaw.” sa Jan, man hörde att han darrade på rösten, men det hördes som om han var bra på engelska han också. Rawenclaw bordet började applådera och busvissla igen medan Jan satte sig ner bredvid sin bror.
Toppen, om de två går i Rawenclaw måste hon också göra det. kom jag på mig själv att tänka.
”Och jag går i… Slytherin.” Det kändes som om mitt hjärta hoppade ur bröstet på mig.
Slytherinbordet ställde sig också upp och applåderade.
Jag hade en stark känsla i mig, det kändes konstigt och jag fruktade att jag var kär.