Power (Ett rollspel för alla)

Will hoppade upp från sängen när Nik kom in.
"Tja, det verkar som det" svarade han när Nik sa "Det verkar som om vi får dela rum".
Will sträckte fram handen. "William heter jag. Men kalla mig Will"

Nik tog handen.
"Niklaus, men kalla mig Nik."
Han hatade namnet Niklaus, hans far hade givit honom det namnet. Just därför hatade han det, han hatade allting som hade med hans far att göra. Han hade gjort så att Niks mamma hade vänt sig emot honom och slutat se honom som sin son.
"Så vad är din historia över att komma till den här hålan?"frågade Nik och kastade sig ner på sin säng.

Francesca flöt fram genom myllret av elever som slog sig fram för att komma upp och ner för trapporna.
Ungefär i mitten av andra trappan blixtrade det till framför henne och allt svartnade. En mun svävade mitt i intet framför henne, och en kall röst viskade "Du är inlindad i en mjuk dimma kallad dröm. Men var lugn, du ska snart väckas.". En sekund senare var hennes syn tillbaka, och hon blinkade i det plötsliga ljuset. Hon kände något knuffa henne, och en röst fräste "Ur vägen!".
Hon orkade inte ge ett spydigt gensvar, så hon knuffade bara tillbaka och försvann uppför trappan.

((saganda: Okej )

Då börjar jag då :


När Annabeth Grace slog upp ögonen den morgonen visste hon direkt att något var fel.
Hon låg kvar i sängen och försökte komma på vad det var, men huvudet var tomt. Det var något viktigt, något hon verkligen inte fick missa. Varför kunde hon inte komma på vad det var?!

Hon tog en dusch, borstade tänderna och satte på sig ett vitt linne och jeans. Hon joggade in i vardagsrummet, och började brygga kaffe åt sig och sin pappa.
"Annabeth?"
Hennes pappa tittade förvånat upp mot henne. Han satt i soffan i t-shirt och mjukisbyxor med sin laptop i knäet.
"Vad?" frågade Annabeth, oroad av faderns väldigt förvirrade blick.
"Ska inte du ha åkt till din nya internatskola nu?"
Nu slog det Annabeth vad som var fel.
Skolan.
Hon kastade en blick på klockan, som var alldeles för mycket. Snabbt sprang hon till sitt rum och tog sin förberedda, packade, väska, drog på sig en jacka och gympaskor och sprang förbi sin pappa, som åter igen var djupt koncentrerad på vad-han-än-gjorde på sin laptop.
Annabeth sprang ner för alla trappor i det smutsiga trapphuset. Hon kunde inte förstå att hon glömt bort tiden. Medan hon sprang ner för de skräpiga gatorna till busstationen svor hon tyst för sig själv.
Bussen var redan där. Annabeth hann precis på den. Det var inte förrän hon satt sig ner på en plats (bredvid en tyst kvinna) som hon kunde andas ut.

Bussen var framme efter ungefär en kvart. Annabeth var av först av alla passagerare, och hon sprang det fortaste hon kunde till byggnaden som skulle bli hennes nya hem.
Dörrarna öppnades automatiskt, och Annabeth följde efter pilarna som visade vart expeditionen låg. Överallt myllrade det av elever, som inte kommit alldeles för sent.
Andfådd bromsade Annabeth in framför disken. Bakom stod en kvinna med glasögon som läste några papper.
"Annabeth Grace, 16 år. Jag kom för sent och missade uppropningen." sa Annabeth snabbt. Kvinnan nickade och sökte på datorn, vände sig sedan och hämtade en av alla nycklar som hängde på väggen bakom henne.
"Rum 409, tredje våningen. Du är alltså också en till förseningsrackare. Bäst du skyndar, din rumskompis borde redan vara nu."
Annabeth vågade lugna ner sig lite, och började jogga uppför två trappor till tredje våningen.
Det verkade inte så hemskt som hon trott det skulle vara. Hon hittade rummet fort, och låste upp dörren till sitt nya rum. Någon var i rummet, en flicka med mörkbrunt hår. Annabeth gjorde det enda naturliga.
"Annabeth Grace, din nya rumskamrat."

Det var början till hennes nya liv på internatskolan.


((Oj, det blev för långt. Varför skriver jag alltid för långt?!))

"Mamma och pappa bråkar, och en dag drog morsan hemifrån, så pappa for iväg för att leta efter henne" sa Will dystert. "Min lillasyster bor på en annan skola, vi ska bo på internat tills pappa har hittat mamma. Det var i alla fall vad han sa. Men han har även misstankar om att hon har flugit till Las Vegas". Will skrattade sorgset, men suckade sedan. "Du då?"

Nik nickade, inte för att han brydde sig. Han borde kanske ha gjort det, men han hade inga känslor. Det fanns inget som hette medlidande i hans sinne.
"Lång historia, jag vill inte uttråka dig med den", sade han enkelt. Ärligt talat så ville han inte skrämma sin rumskompis från vettet, med tanke på att han faktiskt hade mördat någon. Ändå hade polisen inte gripit in, allteftersom hans idiot till pappa hade lyckats få det att se ut som en olycka och på det sätt fått straffat Nik på alla sätt och vis själv.

"Ah. Okej" sa Will och satte sig på sin säng. "Vet du förresten när lektionerna börjar?"

Innan Annabeth hann ta in vad hon såg av sitt nya rum, svartnade det för hennes ögon. hon visste inte om hon föll eller inte.
Och då hände det.
Mitt i allt det plötsliga svarta dök det upp en mun. En mun som sa: "Du är inlindad i en mjuk dimma kallad dröm. Men var lugn, du ska snart väckas.".
Och plötsligt försvann allting. Annabeth stod precis på tröskeln sitt nya rum, och inte en enda sekund verkade ha gått.
Annabeth blinkade förvirrat. Vad hade hänt? Hade hon svimmat av, eller bara inbillat sig?
"Det är bara stressen." tänkte Annabeth, och vände sin blick mot rummet igen. Det fanns två sängar där, och rummet var som ett helt normalt internatskole-rum.
Flickan hade ställt sig framför Annabeth, men tog inte hennes utsträckta hand. Flickan verkade inte ha märkt Annabeths lilla konstiga blackout.
Tjejens ögon var konstiga att läsa av. De var som henne, tysta och mystiska. Man kunde inte titta in i hennes ögon ordentligt. Ändå visste Annabeth hur det var. Alla brukade undvika hennes blick där hemma, och hennes pappa brukade säga att de stormgråa ögonen var så allvarliga att de var läskiga att titta på.

Fanfanfanfanfan vrålade Francescas sinne till henne. Så då var hon alltså galen då, ovanpå all annan skit.
Korridoren var fylld av tjattrande pojkar och flickor i små grupper, lutade mot skåp, bänkar och fönsterkarmar.
Några såg på henne, men de såg bara en av de nya eleverna, inte det gryende vansinnet hon just upptäckt. Hon vred om nyckeln till sitt nya rum. Genast dumpade hon sin väska bredvid den vänstra sängen och slängde sig ner på den. Men snart öppnade någon dörren, och en röst sa "Din nya rumskamrat". Francesca suckade och ställde sig framför den blondlockiga flickan som hon skulle tillbringa sina nästa tre år med. Flickans hand var utsträckt, men Francesca ignorerade den för att istället betrakta henne med sin stumma blick.

Nik ryckte ointresserat på axlarna.
"Skolan är överskattad", muttrade han innan han ställde sig upp och gick fram till fönstret. Det fanns ingen hake att öppna det med, så han bände upp det innan han satte sig på fönsterkarmen. De hade utsikt över en park, perfekt. Han tog fram cigaretter ur fickan och tände en.
"Det gör väl inget va?"sade han då han tände ciggen. "Har en ovana..."