7 år på Hogwarts, 7 år i helvetet

Chris hörde hur lätt som hst hur någon knycklade ihop ett papper och i ögonvrån såg han att det var Larissa. Då hon kastade bolen som förvandlats till en kotte höjdw han blixtsnabbt handen och fångade den utan att titta på den.

"F*n" muttrade Larissa. Hennes ögon glimtade till och hon kunde inte låta bli att le. Chris såg så utomordentligt mallig ut.

"Småunge" muttrar Ellie surt och höjer ett ögonbryn åt Larissa.

"Jasså vilken månad är du född då?" väser Larissa argt åt Ellie.

"Haha," hon skrattar ironiskt. "Inte i år, utan hur barnslig man är", hon prutar med läpparna och ser liten ut. "Men det kunde ju inte du förstå?" säger hon med barnslig stämma.

"Ni två är så mogna", sade Chris som hört exakt vad Ellie och Larissa hade bråkat om, ändå var han två bänkar ifrån dem. "Ni järmar mer än vad min mormor gör och hon är döv."
Han hade ljugit, hans mormor var död för länge sedan, men det hade de ju ingen aning om.

Hon suckar och blänger på Chris. "Va rolig du är, nu skrattar vi ihjäl oss!" fräser hon och byter låt.

"Ser det", svarade Chris oberört. Han började få nog på att vänta, kunde inte läraren komma snart så att Chris skulle få slippa därifrån någon gång!

Mrs Hell kom strax efter med sin vanliga surmulna min. "Jag är ledsen för min frånvaro men jag toererar inte att du, Alyser fortsätter att fnissa efter min ankomst!" hon blickad ut över dem och fortsatte "Eftersom min frånvaro varade i, åtta minuter så skippar vi leandet efter opassande föremål. Ellie hurrade lågt och bytte låt igen.

Chris tittade uttråkat på Mrs Hell, hon var precis lika irriterande som förut. Nu var det endast femtiotvå minuter kvar av lektionen. Hur skulle han stå ut? Musiken gjorde så att hans liv blev mycket enklare - tack och lov.