Uppdraget! (Rollspel Privat)

Jag lyssnar på Lea och vet att hon förstår lika mycket som jag att det är mitt fel. "nej...det är mitt fel" viskar jag i ett försök till. Jag ser strålarna bakom trädet och vet att vi måste ned från trädet annars kommer vi vara synliga för fredsväcktarna.

"Tyst Torccie" säger Lea igen. "Det är inte ditt fel!" Hon tittar på Torccie med bestämd blick. "Kom" Hon hoppar ner för trädet och landar perfekt på marken. Hon ser sig omkring. Ingen syns till. "Var försiktig" säger hon.

Jag tittar på Lea och jag förgår att hon inte vill erkänna. Jag ser henne hoppa ned från trädet och tror att jag inte klarar det. " jag klarare det inte!" pep jag och känner tårens rinna ned för kinnden.

"Du behöver inte hoppa" säger Lea med en mjuk röst. "Det är bara tokstollar som jag som gör det" Hon ler mot Torccie. "Klättra försiktigt ner"

Jag ser förtvivlat på Lea och vet inte vad jag ska göra. Jag tar tag i stammen och börgar sakta men säkert gå ned. När jag väl kommer ned känner jag hur något bubblar i magen. Det är fjärilar som känns. Jag känner mig pigg och vill bara springa. " kom så springer vi lite!" sa jag och halt sprang bort från trädet. Men då plötsligt känner jag mig arg men jag vet inte varför. " glo inte på mig snorunge!" skrek jag till Lea och kännde tårarna rinna ned för kinderna. " nej nej nej förlåt!" grinade jag till Lea. Jag visste inte vad som hännde. " vad gör vi här?" sa jag förvirrande när jag tittade mig omkring. " vad hännder med mig?" viskade jag och satt mig ned och begranvde huvudet i hännderna.

Lea stirrar på Torccie. "Eh..."Snorunge,tack för den. Lea ser på Torccie som nu sitter på marken. Vad fan gör man när en som precis blivit tonåring får humörssvängninar och blir allmänt förvirrad och, galen? Lea sjunker ihop på marken hon också. "Jag orkar inte mer" viskar hon för sig själv. Hon lägger sig på rygg och stirrar upp i himmlen. Den är vacker och väldigt blå...

(( jag dör av skratt av det du sa!!! HahahahhshHa!!!!!!!!!!! *dör här av skratt* ))

Jag ser hyr Lea ser förvirrad ut och sätter sig ned. Jag vet inte vad som hännder med mig. " sitt inte bar där din odugliga ungjävel!" skrek jag då jag vart arg igen. " Lea....jag vet inte vad som hännder i min kropp det bara blir" pep jag och förvandlades till en självupptagen mes. " sitt inte bara där ytan hjälp mig istället!" fräste jag men fattade knappt vad jag höll på med. " omen schit vad gör du?" sa bag frågande då jag såg henne liggandes ned. " Lea...." viskade jag och tårarna vällde ned för mina kinder.

((det var ju det som var meningen ))

Lea skakar på huvudet. Hon orkade verkligen inte. Hon var inte som Torccie. Känslorna kunde inte komma ut. En ensam tår letar sig ner för hennes kind. Hon drunknar nästan i den blå himlen. Hon orkade verkligen inte med Torccie just nu.

Jag ställer mig upp och tittar argt på Lea. " ska vi gå någonstans idag eller slöfock!" fräste jag argt och blängde på Lea. Jag börjar gå. Men ingenting är meny en men det känns bättre om jag inte förlåter mig själv hela tiden. Jag bestämmer att jag berättar när det går utan att jag skriker snorunge till henne.

Lea lyfter på huvudet. Hon ställer sig upp. "Stanna Torccie" säger hon och tittar efter Torccie som går iväg. "Du vet att vi måste hålla ihop" ropar hon.