The Flower Games [SV]

Åh jag ser framemot nästa kapitel!

Det var ju bra

JOINA MITT (IT WILL BE AWESOMEEEEEEE) http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=20288

OMG!! Jag dog inte!!
Bra att du hittade jordgubbar PotterHunger!
Jag älskar jordgubbar!

Jordgubbar lever vi länge på...

Superdupermegabra ♥♥ Fast jag dog ju

Vad braaa du skriver!

Sveket

MadEye Moody tog emot sin andra fallskärm.
Den här gången var det säkert att den var till henne, det var nämligen bara hon som var där.
Hon satt lutad mot tältöppningen och höll vakt.
När hon öppnat det lilla paketet som var fast i fallskärmen såg hon en amulett, en lyckoamulett tänkte hon och vände på den runda träbiten.
På framsidan fanns en handmålad cupcake med strössel på.
Hon suckade, vad var det med sponsorerna och cupcakes.
Detta var inte kul.
Men hon hängde den ändå runt halsen i skinn remmen och tittade ner på den.
Den var ganska söt ändå.
Hon letade lite i pappret och hittade en rosa papperslapp, på den stod: Från någon som också var en cupcake.
Hon la pappret i byxfickan och fortsatte att hålla vakt tills hennes pass var slut.


”Kom!” Viskade The Noble Lion till de som var inne i tältet.
Hp-aren undrade vad det var och hon smög försiktigt ut med de andra karriäristerna i släptåg.
Runt tjugo meter från deras kamouflerade tält stod sanna1324567 stod lutad över bäcken och såg ut att dricka eller tvätta av sig i ansiktet.
De började smyga sig på dem och Solkatten var precis på väg att ladda sitt armborst då sanna1324567 ramlade ihop.
De sprang alla fram till henne. Inte för att undra vad som hänt, alla kunde förstå att hon var död eftersom att kanonen just avfyrat ett skott. Men för om någon dödat henne, med en pil eller liknande så var ju gärningsmannen inte långt därifrån.
Men när de kom fram till henne såg de inga fysiska skador på hennes kropp.
Ekkiis drog upp hennes kropp från marken och ruskade den.
”Det kanske var något fel på vattnet.” Sa hon.
”Det är nog bäst att vi dricker vattnet från ymnighetshornet då”. Sa The Noble Lion.
”Nu går vi tillbaka till lägret, någon kan ha snott något nu när vi var borta.” Sa Hp-aren
De började gå tillbaka mot tälten.
”Vart är Twix?!” Ropade Solkatten.
”Hon kanske väntade i lägret.” Svarade Hp-aren.
Men när de kom tillbaka fann de inget annat än två tomma tält, förutom de tillhörigheter som var deras.
Men i ett av tälten var det väldigt rörigt.
”Vart är hon?” Undrade The Noble Lion.
”Ingen aning, hon kanske har dragit.” Sa Solkatten.
”Jag går efter henne.” Sa Hp-aren.
”Jag springer förbi MadEye Moody och tar med mig henne.
”Okej, men skynda dig.”
Hp-aren började springa mot MadEye Moody som hon visste befann sig lite mer uppströms där hon höll på att fiska.


Twix sprang allt vad hon hade, hon hade hört hur karriäristerna hade lämnat tälten för att oskadliggöra en speldeltagare som tydligen varit inom synhåll för dem.
Hon hade snabbt plockat ihop allt som hon hade hittat, Hp-arens ryggsäck som redan var halv full med användbara grejer.
Hon hade plockat ihop en filt och lite mat, men hon hittade inget vapen, alla bar sina med sig och någon måste tagit hennes spjut. Det ända hon hade fått tag på var en lång vass sax.
Hon orkade snart inte springa längre. Hon stannade vid en stor buske med hallon.
”Aaahh!” Sa busken till henne och ut skuttade Hp-aren tätt följd av MadEye Moody.
Twix lyfte sin sax som hon hade haft fäst i bältet och svingade den mot Hp-aren.
Resultatet blev väldig motbjudande och Twix gjorde sitt bästa för att inte vända sig bort när hon drog ut kniven ur Hp-arens lemlästade överkropp.
Ett kanon skott ljöd.
Hon vände sig mot sin andra fiende, men MadEye Moody var snabbare, hon svingade sitt svärd och det som en gång varit Twix föll till marken.
Ytterligare ett kanon skott.
MadEye Moody klappde sig själv lite på axeln och tog upp ryggsäcken som Twix hade haft med sig från lägret.
Men hon lät saxen vara.
Det var ingen idé att gå tillbaka till karriäristerna utan både Twix och Hp-aren så hon började att gå längre in i skogen.


Det första EMELESEL tänkte på när hon vaknade var Lupinfan.
Han kanske var kvar i trädet, hoppas det.
Men hon började ändå att leta efter ett mer skyddat ställe än det tunna lager av lianer som hon somnat bakom.
Hon kom snart fram till en klippavsats, perfekt, här kunde hon bygga ett vindskydd.
Och om hon klädde allt i blad och lianer skulle det inte synas för trädgrenarna hängde ner över även detta gömställe om men inte lika mycket.
Men innan hon började jobba drack hon lite vatten från sin flaska och åt några Singoalla kakor.
När hon var nöjd med vindskyddet kröp hon in där, och det var på tiden.
Regnet öste ner, man kunde inte ens se två meter framför sig.
Det var som om någon hällde hink efter hink med vatten.
Men hon hade gjort ett bra jobb med taket, det droppade visserligen min det spöregnade ju inte som där ute.
Hon bestämde sig för att sova, det skulle ändå inte vara någon som skulle vara ute och leta efter folk att döda i det här vädret.


PotterHunger och ronnyponny hade tagit skydd under vattenfallet, det skvätte för visso både från fallet och från regnet utanför, men det var relativt torrt.
De satt insvepta i filten och turades om att ha vantarna på sig, den som inte hade vantarna hade kniven.
Inte för att de trodde att någon skulle hitta dem, men mer för att de skulle känna sig trygga.
”Ska vi äta lite?” Viskade PotterHunger med skrovlig röst men ronnyponny kunde knappt höra vad hon sa, det var det första ord någon av dem hade yttrat sedan de sökt skydd för regnet.
ronnyponny nickade och plockade fram vattnet, jordgubbarna och det som var kvar av gurkorna.
När de druckit upp vattnet ställde de ut flaskan så att de kunde få friskt regn vatten.
De åt upp gurkorna och några jordgubbar och sedan satt de och berättade om hur de hade haft det innan spelen för varandra.
ronnyponny lutade sig mot PotterHungeroch andades in hennes friska doft.
”Du är den ända vän jag någonsin haft.” Sa hon sen.
”Och du min.” Svarade PotterHunger och kramade om ronnyponny.


Lupinfan ramlade ner från trädet.
Regnet hade väckt honom. Han slog i ena höften när han landade men det gjorde inte speciellt ont.
Han gick ut från buskaget och blev genast blöt från topp till tå.
Ja ja, tänkte han och började ta av sig sina kläder.
Det var inte ett kallt regn, det var ljummet som en dusch.
När han var ren tvättade han sina kläder.
När de var rena satte han på sig sina underkläder och hängde upp de andra kläderna på en gren intill trädet han somnat i.
Inte för att de skulle torka men han orkade inte gå omkring i genomblöta tjocka kläder, det räckte med kalsingar och t-shirt.
Det var varmt i luften.
Han hittade efter lite sökande ett stort blad som han snabbt förvandlade till en liten bägare som snart fylldes med regnvatten.
Han drack i djupa klunkar, väntade tills bägaren var påfylld, drack, väntade tills han inte kunde dricka mer.
Då började han leta efter mat.
En fågel hade blivit överraskad av regnet och låg medvetslös på marken.
Lupinfan skrattade åt fågeln.
”Då är vi två lilla skit.” Han lyfte upp fågeln och bröt nacken av den.
Sedan började han plocka den.


LauraTree kröp ihop under sin buske, hon huttrade och frös.
Hon önskade att hon var hemma i Distrikt Vitsippa bland alla skogar och träd.
Inte alls sådana som det här djungelträden.
Mer som tallar, granar och björkar.
Hon suckade och reste sig upp, hon måste röra på sig annars skulle hon frysa ihjäl.
Hon sprang runt busken och hoppade och vevade med armarna.
Det kändes bra, hon fortsatte tills hon blev törstig.
Då la hon sig på rygg och blundade, regnet var inte kallt som hemma men ändå konstigt på något sätt.
Hon öppnade munnen och lät vattnet skölja genom hennes mun och hals.
Det kändes också skönt.
När hon inte var törstig längre började hon leta efter en större buske.


saganda kände sig glad när hon såg regnet strila ner, hon trodde inte att det var giftigt.
Hon hittade en liten träbit som liknade en skål som hon samlade upp vatten i.
Efter en stund blev hon hungrig, hon beslöt sig för att jaga.
Det var bra för regnet hade börjat avta, nu regnade det mer som spö regn.
Hon tog sin pilbåge och började leta efter ett byte.
Fåglarna hade flytt regnet och hon hade inte sett några andra djur, men hon började att leta efter gryt.
Det kunde ju finnas en fin liten grävling eller något som hon kunde äta.
Helst tillagad.
Hon lyfte på blad, vände på stenar och tittade i ihåliga stockar.
I en stock hittade hon något hon inte väntat sig, nämligen LunaLovegood1.
Hon avlossade en pil mot den sovande flickan och träffade henne i huvudet.
Hon hörde kanonskottet och kände sig nöjd med sig själv.
Sedan fortsatte hon att leta efter föda.


Lisen563 stelnade till när hon hörde kanonskottet.
Hon hade inte trott att det skulle vara någon som var ute och dödade nu i regnet.
Hon reste sig upp och började leta efter ett gömställe.
Men hon hittade inget bra, hon hittade lite blåbär vilka kom lägligt till pass.
Hon var vrålhungrig och åt upp allihopa, sedan fortsatte hon leta efter ett gömställe.
Snart mörknade det och regnet upphörde.
Då kunde hon se lite bättre, hon kröp in under ett träd och slog armarna om kroppen.
Hon hade tappad minns tre kilo på den senaste dagen.
Hon suckade och tänkte på sin familj. Hennes mamma som visade hur man plockade isär och ihop ett bilbatteri.
Hennes pappa som kokade ägg till frukost.
Hennes katt som skuttade omkring och lekte med papperstussar.
Hon kände sig trött och slöt ögonen.


Ronald Weasley vaknade för tredje gången, den här gången vaknade han ifrån en djup och härlig dvala.
De två andra gångerna han vaknat hade han vaknat ifrån hemska mardrömmar som han inte ville tänka på.
Han märkte att det hade börjat regna.
Han tittade ner på sitt sår, det såg inte så bra ut och han tvivlade på att han kunde gå.
Men han kände sig inte helt utslagen längre, även fast han inte var helt klartänkt heller.
Han önskade att han kunde få en medicin från Huvudstaden.
Men han var väll tvungen att klara sig på egen han då.
Han satte sig upp och stönade när det högg till i vaden.
Han såg en buske som han visste vars blad hade läkande kraft.
Inte för att han trodde att det skulle hjälpa mot ett giftigt ormbett men han hade lärt sig att det var bra att lägga på inflammerade sår.
Så han försökte ta sig till busken så bra han kunde, när han väl var framme var han så slut att han kunde ha svimmat på fläcken men han lyckades på något sätt göra ett förband runt såret innan han tuppade av.


Soda stirrade upp mot himlen och väntade på att få se de dödas ansikten.
Snart spelades den välkända nationalsången upp och tre ansikten visades på himlen.
De döda var
Konstigt, två döda karriärister.
Hade karriäristerna börjat bråka? Kunde det vara så bra att de kanske hade lämnat hornet allihopa.
Hon reste sig upp, plockade ihop sina tillhörigheter och började vandra mot ymnighetshornet för att se om hon kunde antingen ansluta sig till karriäristerna eller i alla fall sno åt sig något ätbart.

Awesome!!
__________________________
Quick

Tack