Harry Potters liv efter striden!

Åh, alltså..
(Spoiler för otroligt mycket gnäll)



Och mitt i det här så kommer mitt skrivande.
Om jag inte skriver sviker jag er.
Om det inte kommer mer sviker jag er, då väntar ni på inget.
Jag läser själv fanfictions, jag vet hur jobbigt det är när man MÅSTE ha mer och det inte kommer.
Och så gör jag det själv!
Förlåt, men jag vet inte när jag orkar börja skriva igen.
Kanske aldrig, även om det gör ont ont ont att säga.
Eller jo, förmodligen någon gång, men inte som det ser ut just nu...

Snälla, bli inte besvikna nu.

^^Förstår dig, det är ditt val om du inte vill fortsätta att skriva. Men kom ihåg, jag kommer att fortsätta att bevaka ändå
Hoppas att det känns bättre snart!

Vi är givetvis inte besvikna, och jag tror faktiskt att flera utav oss gärna skulle stötta om det behövs (en utav dom, du vet var du hittar mig)! Vi kommer alltid att älska både dig och din ff, så tänk inte ens tanken att du sårar oss, för det är så dumt att det inte finns!
Vi kommer alltid att vara dina trogna läsare, och du kommer alltid att vara våran fantastiska författare, vad som än händer.
//GinnyForever!

GinnyForever

Du tog mina ord i slutet

Men håller fast vid det jag sa i The Crash of life så ni kan kolla där...
()

Samma sak som jag skrev i TCOL tråden, du vet vad jag skrev där?

Aja, samma sak iaf.

Håller fullt med!!!!!

Okej, jag läser om några kapitel, titta, jag kan läsa min novell

Några av mina favoritcitat, från kapitel 18 och 20:

"Jag undrar hur länge han varit stilla som längst när han har varit vaken", skrattade Ginny. "Vem av oss var alltid på språng någonstans som små?"
"Du", flinade Harry.

"För 7 år sedan var vi i Godrics Hollow, ute på horrokruxjakt", sa hon tyst efter ett par minuter. "Vi var arga, sura, galna emellanåt, skrek på varandra, pratade knappt…"
"… Idag är vi något mindre arga och sura, minst lika galna, men skriker mindre och pratar mer." Ron log och Hermione och Harry skrattade så de inte fick luft.
"Men det har hänt otroligt mycket på 7 år", nickade Harry när han hämtat sig från skrattattacken. "Som dig, James." Han lyfte upp den lilla pojken, som tydligen tröttnat på sina kusiner, i famnen.
"Vad har hänt med oss egentligen… Vi är gifta alla tre, du ska få ditt andra barn, jag och Hermione vårat första, vi jobbar som aurorer och Hermione jobbar med husalfer och mugglarrättigheter…" Ron räknade på fingrarna. "Merlins kalsonger."

Alla barn och George hade somnat vid två på natten, men alla andra var vakna, om det nätt och jämnt. Det var Bill som upptäckte ugglan utanför fönstret, och det var även han som fick läsa brevet högt för att överrösta Georges snarkningar.
"FÅ SE NU", sa han så högt som det var möjligt. "JAG TROR VI VÄCKER GEORGE INNAN VI BLIR DÖVA."
"Äntligen någon som tänker", muttrade Percy och gav George en onödigt hård knuff så han vaknade.
"Sådär ja", sa Bill nöjt när George förvånat satte sig upp. "Nu kan jag läsa… Ron kan aldrig lära sig att skriva ordentligt… Det står jätteslarvigt…"

"Det där ska du få för!" Han lade försiktigt ner Albus igen och kysste henne så häftigt att hon knappt fick luft.

"Så då", sa han skrattande när han släppt henne. "Höll du fortfarande koll på omgivningen nu, eller?"



Hehehehe jag älskar det sista. Glömde att jag skrev det.. xD

Ginny00: Hihi, hade glömt de där
Gillar dem, bestämt

Ginny00, älskar alla men mest Georges snarkningar xDD
Kommer inte ihåg det första

Haha, de var ju bäst!