Hungerspelen (Rollspel)

"Nej, eller jo vi måste ta skydd NU!" Sa Melanie med livlig röst. "Vi klättrar ner och kollar oss omkring, om det finns en grotta eller så." Säger Melanie och börjar klättra ner direkt och känner smärtan när dropparna faller ner på henne. Det känns för Melanie att hon knappt känner något mer. Hon känner knappt barken på trädet med benen eller händerna.

Kattie rafsar i hopp allting, stoppar ner det i väskan ocg slänger på sig den på ryggen. Om hon överlever det här vill hon kunna överleva sen också. Hon klättrar ner efter Melanie. Syrarengnet fräter mot huden och hon försöker skydda ansiktet och händerna. Men barken river henne på handflatorna och grenar piskar i hennes ansikte. Pilbågen och kogret studsar mot axlarna när hon i desperation klättrar ner för trädet.

Melanie är äntligen nere men hon är väldigt trött det var tungt att bara stå där. Hon kolla sig omkring hon såg bara skog och skog och skog...Massor av skog ingen grotta vad hon kunde se. Nu tänkte Melanie att hon skulle dö när som helst. dropparna piska henne det kändes plågande snarare det var plågande hon kolla mot Kattie. Melanie tryckte sig mot trädet för att försöka skydda sig mot regnet.

När Kattie kom till marken stod Melanie tätt intill trädet för att ta skydd från regnet. Kattie slängde av sig väskan och drog fram sovsäcken. "Här" sa hon "Vi kan skydda oss med den så länge"

"Ja, smart" Sa Melanie och sträkte sig över den hon ville inte att hon, själv skulle få mest så hon var inte så värst snåll med sovsäcken. Vi gick och gick ihop att hitta en grotta som man kunde ta skydd i.

Kattie och Melanie gick, gick och gick. Det fanns bara skog där dem var, skog, skog, skog och skog så långt ögat nådde. Det kändes oändligt. Dem mötte inte en enda deltagare när dem gick.

"Det här är meningslöst!" Sa Melanie. Hon kände sig svag. 'Det gjorde nästan ingenting om jag dog' Tänkte Melanie. "Jag kan lika gjärna dö" Sa Melanie.

"Det är inte alls meningslöst!" sa Kattie bestämt. "Och du ska inte dö, ingen av oss ska det!" sa hon ännu mer bestämt. Hon hade bestämt sig, hon skulle verkligen kämpa för Melanies och hennes egen överlevnad.

"..." Melanie tystnades. Hon suckade, hon orkade knappt leva. Fast Kattie hade rätt vi kunde inte bara ge upp sådär! Så melanie tänte på vad man kunde ha som skydd om det inte fanns någon grotta. "Det kanske finns något annat man kan ta skydd med, som finns i skogen...Typ en koja...Fast det skulle vi inte hinna göra..." Sa Melanie och hoppades att Kattie skulle ha en bra ide.

"Hmm" Kattie tänkte så det knakade "Ja, det ser inte ut som att det kommer finnas nån grotta i närheten" sa hon. "Och sovsäcken räker inte som skydd särskilt länge till" Hon såg sig omkring i hopp om att se något som kunde hjälpa. Då såg hon något som hon verkligen ville se! En stor ek med en stor tät lövkrona, och marken under var torr och utan syrarengn. Grenarna sträkte sig långt ner. "Där, titta Melanie!!" ropade hon "Eken där kan ge oss skydd!"