Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

Jag tvekar. Om jag vore ärlig så absolut inte!!! Men något måste jag göra.
" Jag vet inte om det är en talang, men klättrande." Säger jag generat. Mina kinder hättar om ärkligt, jag hatar att berätta vad jag anser att jag är bra på.

"Ja, det är ju en fantastisk förmåga på arenor!" replikerar han, och i en högljudd teaterviskning säger han "Jag har faktiskt hört att det kommer finnas träd i årets arena!".

Jag spärrar upp ögonen i spelad förvång att han övervägt att ge mig denna dyrbara information.
Då bara slinker det ur mig, som på träningen, när jag inte kunde hålla mig tillbaka.
"Även om jag fick lägst poäng så behöver det inte betyda att jag är chanslös." Nu var det jag som upp märksammande publiken om edt, och jag som önskat atthan inte skulle nämna det. JAg blundar hårt

"Nejdå, ingen tanke på det!" säger Caesar lugnt. Publiken rör sig i sina stolar. "Man behöver ju inte visa allt på träningen. Vi är med dig till slutet, Elsami från distrikt elva, och må oddsen vara dig gynnsamma!" säger Caesar, och vinkar ut flickan.
"Oooch... Välkommen upp Zalsar!"

Jag stirrar på Zalsar, hur han vägrar tala med Caesar, hur han så skarpt undviker hans kommentarer. Vilket får Caesars leende att blekna lite.
Och nej det var inte solrosor han var inlindad i.

Jag äter min näst sista mältid med handledarna: En fetaostoch basilika fylld paj kryddat rejält med v itlök. Det smakar gott. Efterrätten är en i grädde granerad blåbärspaj.
Jag borstar tänderna och tar en dusch som luktar citron och lime. Mitt hår läggs i en hästsvans och jag väljer en av de dura sidenpyjamasarna i bananfärgat siden. Den är mönstrad med blommstrande körsbärsträd.
Sängen är mjuk och täcket behagligt varmt. Fastän jag imorgon ska på areenan somnar jag fort.

Jag vaknar klockan 7 och rusar mot duschen.
När jag tagit en skvalande het dusch med en neutral doft sätter jag på mig en rödrandig tröja och ett par blåa piratbyxor.
Om ett tag kommer vi få andra kläder.
Jag går mot frukosten. Zalsar proppar i sig så mycket som möjligt, troligen för att inte bli hungrig på areenan. Jag följer hans exempel och provsmakar den varma chokladen med någon sorts apelsin smak.

Jag får i mig av en havssalts baguette och äggröra.

Någon timme senare är det dags. Våra sytlister ger oss vindtäta overaller och det var allt ett par avdringkängor och sedan stoppas jag i en glascylinder på väg upp...

Jag sitter och lyssnar som i trans på deltagarna från elva och tolv, även om jag försöker memorera namn och ansikten. Flickan från elva är eldig i blicken men ändå lite reserverad, pojken från samma distrikt är mycket skrämmande med sina korthuggna svar och ilskna blickar. Jag trodde ingen kunde få Caesar ur balans.
Tolvorna är sådär halvintressanta, och trots att de inte är mentala vrak behåller de inte min uppmärksamhet.
När intervjuerna är slut går jag till hissen tillsammans med de andra. Udair och jag hamnar olyckligtvis i samma hiss, och jag försöker att intensivt fokusera på hissknapparna när hissen plingar och den behagliga kvinnorösten ber oss att gå ut. "Gratulerar till 8an!" säger han, och ler nervöst. Jag börjar gå och försöker, trots att han stod bredvid mig, låtsas att jag inget hört.
Middagen blir en tyst tillställning vid min sida av bordet, där Camian och jag sitter och betraktar Norwes exalterade gratulationer, Udairs enerverande ödmjukhet och Annas överspändhet.
Tashmikelva, som verkar vara den enda, hugger in på lammbiffen, och för att slippa samtala följer jag hennes exempel. Det är, naturligtvis, delikat, men mina smaksinnen uppfattar det inte. Jag kunde lika gärna tugga torrt papper.
Men snart är min tallrik tom, och min mage full, så med ett halvkvävt "Tack för maten" rusar jag från bordet, in på mitt rum.
Jag tar en "Sövande lavenderkurdusch" och tar på mig den första pyjamas jag hittar, en grällt grön i bomull.
Utmattad faller jag mot de mjukt fjädrande madrasserna, och jag hinner knappt dra täcket över mig innan jag sover djupt...

Det finns ingen och inget emellan oss, och eftersom att hon är snabb, vältränad och stark springer jag inte ens. Hon är framme vid mig, och med ett slugt leende kör hon kniven rakt in i min mage. Jag darrar till i smärta, och med en snabb knyck på handen vrider hon om kniven, Ariana från ettan. Nu ändras hennes ansikte, och istället står Etnoi framför mig och ett svärd är vapnet som får pölar av blod att rinna ner i marken. Nu är Etnoi förvandlad till Magnolia, och svärdet är en elstav som ger mig hemska stötar.
Ansiktena växlar snabbare, likaså gör vapnen, och smärtan blir intensivare.
Flickan från fyran har en machete, Udair skrattar medan han vrider om en oidentifierbar sak, Bervaite hånler och pekar på pilen i min mage, Zalsarkillen kör med ett spjut och sist, och också värst Shiro, som håller i den sylvassa kniven som sitter som berget i mitt sår och triumferande hånskrattar mig i ansiktet.
Jag skriker, och skriker, och skriker tills jag inte har någon röst kvar och ligger i min säng helt intrasslad i täcket, medan solen går upp utanför mitt fönster.
Smärtan har inte försvunnit, bara dämpat sig, och istället för ett gigantiskt sår har jag ett förskräckligt illamående.
Jag rusar upp ur sängen, sliter upp badrumsdörren och lutar mig över toaletten medan jag spyr som en räv.
Till slut är min mage tom, och kvar finns bara den krampande känslan i magtrakten och den vettlösa, oundkomliga skräcken. Idag är dagen när jag ska upp på arenan min dödsdag, min dom. Jag skriker igen med bruten röst, som ett sårat djur.
Sedan sätter jag mig på sängen och gråter ut all min skräck medan jag håller om mina ben i fosterställning tills Anna bankar på min dörr och hälsar mig med "Upp med dig, idag är dagen vi alla väntat på".
Jag tar tag i mig själv och går in i badrummet och får duschen att tvätta bort varje spår av mina tårar från ansikte och kropp, och täcka mina kinder med ett vitt puder som täcker det rödflammiga medan hela mitt otämjbara (trodde jag) hår blir enkelt friserat i en tjock fläta som korsar min panna som ett hårband. Mer praktiskt än en vanlig fläta bestämmer jag, när jag avledande undersöker mina åsikter om frisyren.
Fast besluten att inte bryta ihop, låta stormens falnande vara för resten av livet, vilket inte säger särskilt mycket, men tillräckligt, går jag fram till byrån och plockar ihop ett par gula jeans ((hah, Emmi, jeans kan visst vara gula om de är från huvudstaden!)) och en orange gullig top med olika frukter över bröstet i små dansande rader. Jag kommer ju ändå inte ha dem när kamerorna ser, så so what?
Sedan går jag ut, som vad jag hoppas är idealbilden av självförtroende.
Jag äter så mycket jag bara kan av frukosten och struntar totalt i att det smakar så gott som ingenting när jag häller i mig det i sådan här hastighet, och samma behandling får Tashmikelvas påpekanden om allt fett jag inte borde lägga på mig utseendemässigt.
Uppgivet räcker hon mig en mig ett knyte. Jag vecklar upp det på mitt rum och tar ut diverse klädesplagg.
Först mjuka vita bomullsunderkläder, sedan en mörkbrun ylletröja och likfärgade skinnbyxor. Över allt får jag en kamouflagefärgad vindskyddsoverall och ett par par behagliga vandringskängor att dra över mina socktäckta fötter.

Jag är inte riktigt med på hur jag hamnat i startkammaren och fått en spårsändare injicerad i armen, men jag kommer ihåg en svävare och en skarp smärta i armvecket igenom min avstängningsmekanism.
Camian är med mig, och när det snart är dags att åka upp till arenan stryker hon mig lätt över kinden med sin stålgrå blick begravd i min. När lite puder åker bort och hon ser min rödgråtna kind ler hon sorgset och när glascylindern åker ner mellan oss håller hon taget om min hand tills den tvingar oss isär.
När den är stängd ser jag hennes mun röra sig, och förtvivlat bankar hon på glaset, men jag är redan på väg upp, och hennes ord når mig inte genom glaset. Darrande far jag genom mörkret, stärkande mig själv inför det som väntar...

((om ni tillåter mig så spolar jag bakåt tiden litegran. vaskjfdngbls.))

Jag rycker till när det knackar på dörren. Min fösta tanke är att Suci än en gång har kommit för att ta ut sin hämd på mig genom att sminka mig i ansiktet tills jag ser ut som ett... Monster eller något underjordiskt väsen. Men så man ligger får man bädda eller så är det helt tvärtom. Jag reser mig från sängen och stålsätter mig inför den tortyr som väntar. Men när jag öppnar dörren så ser jag till min förvåning att det inte är Suci som står utanför dörren. Det är flickan från 1:an. Jag blir helt chockad för får man verkligen åka till någon annasn våning. Hon gör ett tecken med handen om hon får komma in och jag nickar och flyttar på mig så att hon kan gå in. Innan jag hinner stänga dörren helt så ser jag att dörrarna till hissen öppnas och en turkos peruk sticker fram. Jag smäller genast igen dörren för jag vet mycket väl att det är Suci som har kommit för att utkräva sin hämd. Jag låser omsorgsfullt dörren och vänder mig sen om till flickan.

http://denittiniondehungerspelen.blogspot.se
Min blogg! Kolla in. Pysslar med bilderna på deltagarna, mejla om ni vill något om dem.

Nice!
Mn jag får inte gå in på den för datorn har ett säkerhetsprogram som hindrar mig D:'Stupid norton! `_´

Oh nooo!
Ska försöka ta med arenabilden imorn. Eventuellt figurerna med om jag hinner bli klar.