Svart EMO

bra!

bäst för-evigt-orkar-inte-skriva-på-engelska

mega bra asså!!

SKRIV NU NÄR DU ÄR INLOGGAD!

Underbart På sant Jag menar de den är UNDERBAR !!

Hej igen! Här är ett kapitel till!

Kapitel 20

Kimberlie

Jag visste inte vad som flugit i mig. Det var en vecka sedan jag blivit arg på Nick (och han trodde att jag fortfarande var arg på honom), och nu satt jag och försökte läsa min bok (inte besvärjelseboken, utan en faktabok om människornas skillnad mot djur, och jag vet, ganska elakt, men det var det enda jag orkade läsa just då). Jag stirrade på texten och försökte förstå vad det handlade om, men orden kändes så avlägsna, som från en annan värld. Men ibland uppfattade jag någon mening eller två.
Människan är kapabel till att känna många fler känslor än djur. T.ex. frustration, sorg och glädje. Det är baskänslorna en människa känner. Detta är även de känslor vi känner mest av.
Ja, kan man säga. Frustration var nog den känslan vi kände mest av.
Det är våran förmåga att känna som gör oss mänskliga. Utan känslor skulle vi inte ens vara som djur, som kan känna några få o-avancerade känslor.
Att vara ett djur skulle vara bra. Då slapp man en hel bunt med känslor.
Vi ska dela in baskänslorna i olika stycken. Första delen handlar om: Frustration
Intressant.
Frustration är en väldigt vanlig känsla bland både människor och andra väsen. Det framkallas ofta av att någon har gjort något fel. Ibland kan denna ”någon” vara du själv, alltså att man blir arg på sig själv.
Arg på mig själv? Kanske.
Frustration kan blomma upp från småsaker. Bara att t.ex. bli irriterad av en fluga kan göra en frustrerad om man redan är på dåligt humör.
Jaa, det är sant.
Känner du att du blir frustrerad ofta och mycket? Att du blir arg för väldigt små saker?
Jag lyssnar.
Isåfall kan det bero på många olika saker:
Jaha…?
En fråga är i vilken ålder du är. I vuxenålder (för en kvinna) kan det vara pga graviditet. Om du misstänker det, så sök upp en läkare.
VA?!
I tonåren kan det däremot bero på hormoner, för att man utvecklas från barn till vuxen. Det är ungefär under 12-17 års-perioden som puberteten varar.
Det var bättre. Det verkade troligt.
Just då hörde jag Nicholas röst från tältet som ropade mitt namn.
-Kim?
Jag stängde boken, med ett löfte om att försöka kontrollera min ilska från och med nu. Särskilt i Nicks och Lukes sällskap.
Plötsligt högg det till i mitt hjärta. Luke. Han visste ingenting. Han var helt vilse. Vi hade tagit hand om honom lite, och så blir jag plötsligt arg. Han måste ha känt sig hemsk. Och ovälkommen.
Ovälkommen.
Jag joggade till tältet och öppnade dörren. Nick såg lättad ut när han såg mig.
-Kim, jag trodde…
-Var är Luke?! Frågade jag.
-Va?
-Var är Luke?! Frågade jag igen, i panik.
-Han gick på en promenad, sa Nick glatt. Han ville ha frisk luft, och jag höll med, han skulle behöva.
-Din jäkla IDIOT! Skrek jag.
Jag drog ut huvudet ur tältet.
-Kim…? Sa en förvirrad Nicholas inifrån.
-Dig tar jag itu med sen, fräste jag mot tältet och sprang därifrån.
Jag sprang lite runt lite planlöst tills jag fick syn på något. Luke satt i en trädunge en bit från vårt läger och packade en väska. Jag insåg att han stulit en av våra ryggsäckar, men jag brydde mig inte. Det enda jag kunde tänka på var att han tänkte gå. Bara för att jag skrikit.
Jag såg hur han reste sig. Även om jag inte såg hans ansikte, så såg jag att han hade det väldigt ont. Jag kunde se framför mig hur hans magra ansikte grimaserade av smärta.
Svårt haltande började han gå mot träden. Jag kände hur förtvivlan nästan kvävde mig. Inte för att jag gillade killen, men att det var mitt fel att han lämnade oss. Och i det tillståndet! Han kunde inte ens röra sitt finger utan att ha skitont!
Jag ville springa dit och dra honom tillbaka, men jag kunde inte röra mig. Plötsligt kände jag hur något svepte förbi och snuddade vid min axel. Förvånat såg jag hur Nicholas sprang mot Luke. Men Nick råkade putta till Luke när han kommit fram, och Luke föll framstupa ner i marken. Han skrek av smärta.
Känseln strömmade tillbaka i benen. Jag sprang fram till dem. Nicholas satt på huk bredvid Luke, med lika vitt ansikte som hans hår (innan vi rymde och det blev smutsigt). Han stirrade på mig med ögon fulla av bävan. Jag satte mig bredvid honom. Luke hade tuppat av. Hans huvud hade slagit i en stor vass sten och han huvud blödde kraftigt. Jag kunde inte få fram ett ord, förutom:
-Ovälkommen.
Nicholas ifrågasatte inte vad jag sagt, utan bara stirrade helt förlamad av skräck på Lukes färska nya blödande sår. Jag såg hur hans läppar formade ordet ”förlåt” om och om igen, utan att det kom ett ljud över dem.
Jag tog det enda riktiga beslutet som man kunde ta då (förutom: ”spring och strunta i Luke!”). Jag tog tag i hans fötter. Efter några sekunder tog Nicholas tag under Lukes armar och vi bar honom tillbaka till tältet.
Skadan var inte så hemsk som vi trott, trots allt. Luke vaknade efter några timmar. Vi pratade inte ett dugg om vad som hänt. Det verkade nästan som om alla fått minnesförlust när det gällde de senaste timmarna.
Följande veckor bara flöt på. Så fort de var över verkade de så avlägsna att det kändes som om de var inbillade dagar.
Luke blev helt frisk till slut. Vi bytte lägerplats varje dag, som förut. Nicholas var lite butter, men det var vi nog alla.
Förutom Luke.
Jag fattar fortfarande inte hur han gjorde det. Han var så glad, så entusiastisk i det läget. Han skämtade, skruvade upp sin charm, pratade och var på helt fantastiskt humör. Jag kunde inte låta bli att skratta med honom, se fram emot olika saker med honom. Han kunde få en att se fram emot lunchen, för att han övertygade honom om att det säkert fanns en massa goda bär där vi skulle rasta. Det var helt otroligt hur han höll huvudet uppe.
Nicholas verkade immun mot den där sortens glädje, han var butter hela tiden. Ärligt talat visste jag inte vad det var för fel på honom.
-Är inte Luke helt otrolig på att hålla humöret uppe? Frågade jag entusiastiskt honom en dag när Luke var lite längre bort och plockade bär.
-Kanske, sa han och ryckte på axlarna.
-Vad är det med dig?! Sa jag. Luke är jätteschysst! Varför så butter, Nick?!
-Kanske det, sa han och valde sina ord omsorgsfullt, men tycker du inte han är lite väl glad? Som om han har en plan… Som om han tänker lura oss längre och längre in i skogen, och sen typ… skada oss?
-Visst, sa jag skeptiskt.
-Du är förblindad av hans charm! Det är en fälla, fattar du väl?! Ingen är så glad i den här situationen!
-Men va fan, Nick, sluta vara så misstänksam hela tiden! Sa jag, argare och argare.
-Visst. Fortsätt låtsas att är bra med din Luke. När är ert bröllop?!
Då stampade jag därifrån.
Jaja, vad jag försöker säga är att Nick var sur, Luke var glad och jag försökte följa Lukes exempel.
Men plötsligt slog kylan till. Jag nästan såg hur kylan kom mot oss. Vintern kom närmre och närmre. Vi hade på oss så mycket kläder vi kunde (Nick fick dela sina kläder med Luke, vilket han inte var alltför glad för) och rörde på oss för att hålla värmen kvar. Det blev svårare och svårare att hålla modet och humöret uppe. Även Luke blev tystare och tystare, tills ingen sa något på flera dagar.
En morgon var snön där. Jag gjorde upp en brasa, men det slocknade av de hårda vindarna. Vi fick frusna bär varje måltid i flera dagar. Och tro mig, det gjorde en inte bra i magen direkt.
Dagar, veckor och månader gick. Nu rasade vintern runt oss, och de enda fasta punkterna i våra liv var varandra. Vi använde varandras styrkor för att klara av den hemska vintern, och det räckte knappt till. Jag kände mig ofta otillräcklig, då det var Luke som gjorde det mesta. Han hade mer erfarenhet än mig och Nick om livet i skogen på vintern.
Vintern verkade aldrig vilja ta slut. Varje dag var en utmaning, men exakt som dagen innan. Till slut lärde vi oss hur vi skulle klara oss. Dagarna fortsatte entonigt, och plötsligt var hela månaden slut. Sen en vecka. Ytterligare en vecka. En månad. Två månader.
Och en dag vaknade vi till fågelkvitter.
För första gången på länge såg jag Nicholas le. Det var helt fantastiskt, jag hade saknat honom. Alltså, han var ju här, men den riktiga Nick. Han som skrattade och log.
Helt lysande av glädje tittade han på mig och Luke, med världens största leende på läpparna, och sa:
-Våren är här.
Jag kunde inte låta bli att le jag också.

Förresten, alla underbara läsare, skulle jag vilja säga till er som kanske har undrat:
Jag vet att det inte vart så mycket magi i den här historian än så länge, men det är bara för att de egentligen skulle ha gått första året på Hogwarts (om de varit där), så de kan inte mycket magi. Plus att de rymde och därför missade en massa lektioner, så de kan knappt någonting. Förutom det Kim hämtar ur sin bok om förtrollningar, så klart.
Det var nog allt. Hoppas ni gillade mitt kapitel!

ASBRA!

mera!

Tack! Ni är så snälla ♥

( Förresten, jag vet att det här inlägget inte är något att citera, men snälla gör det eller skriv ett eget inlägg, för annars kommer jag inte kunna skriva ett nytt kapitel )

älskar den