Skriva av sig-tråden

Sitter och håller inne tårarna.
Jag går ut nu.

Det är synd att man är osynlig för de flesta. Den vän jag stått närmast och varit med mest ända sedan förskoleklassen ignorerade att det var min födelsedag igår. Det har hon aldrig gjort och jag kommer alltid ihåg hennes, grattar henne varje år. Det är en så liten sak som betyder mycket för mig. Bara för att jag är så blyg att jag inte vågar ringa någon i klassen fastän det är samma personer sedan jag började skolan.
Den vän jag skriver om säger inte längre hej till mig när hon kommer till skolan. Antingen är hon sur på mig, på en av mina få andra vänner eller allmänt sur på ingenting särskilt. Ibland säger hon hejdå när skoldagen är slut. Hon är med personer som hatar mig och på gränsen till utfryser mig. De har så många gånger snackat skit om mig så att jag mycket väl hör. Ärligt talat känns det som väldigt få i klassen faktiskt accepterar mig för den jag är. På riktigt, inte bara i grupparbeten som handlar om KUNSKAP och FÖRMÅGOR, där lyssnar de, för jag är en av de smartaste i klassen. Men aldrig på raster. Det finns några få som jag har en bra relation till, men två personer av trettiotvå är ingenting.
Det är ett för litet problem för att ta upp med en lärare. Jag säger till mina föräldrar att jag mår bra, men det stämmer inte längre. Jag är för blyg för att kunna prata med folk i klassen utan att skämmas, utan att alla hatar mig. Jag mår seriöst inte bra, om bara folk lade MÄRKE till mig skulle jag bli så mycket gladare. Det räcker med bara ett litet hej, eller komplimang om jag vet inte vad, kläder eller whatever. Någonting som visar att de accepterar mig.

Jag hör verkligen inte hemma någonstans...

Jag blir så trött på en kompis (1) som ska bestämma hela tiden. Om bara hon och en annan kompis (2) inte hatade varandra vore allt bra.
Undrar om hon (1) skulle bli sur om jag hade en fest med våra gemensamma kompisar med min andra (2) kompis.

Hatar tomheten.. När varje tanke, rörelse, varje anderag känns meningslöst. Jag vill känna mening med något igen, vill känna glädje. Jag vill leva och inte bara överleva... Men egentligen vill jag inte ens det.

en bild som förklarar mina känslor atm så bra, lol

Känslan när man inte gått hemifrån än och det ringer på dörren...
Ska man eller ska man inte öppna? Det känns så fel att öppna för då känner jag mig som värsta skolkaren... men det är ju på sätt och vis sant. Jag kan inte ens gå utanför dörren utan att få värsta ångesten. >_<
Jag öppnade, men blä vad jag känner mig dålig.

Betyg kommer nämnas.

"Don’t say you hate your fam-” No.

“Omg you should love your fami-” No.

“Be grateful they’re your famil-” No.

If you have been bullied, hit, teased, put down, hurt, lied to, or hated by your own family; you don’t need to justify how you feel. You don’t need to explain yourself. You are allowed to hate a family member or dislike a family member if they’ve given you a reason to.

Nobody ever has the right to question you on that point. I understand that feeling all to well. Your family is supposed to be the safe place,the warm place, the loving place. But once that is ripped away, trust, love and the feeling of "family" is also ripped away and apart.

You have no obligation to love someone just because you share bloodline.The family you choose can be the strongest one, no bloodlines requierd for that.